Om mig

Jag från Samos
Markus Olsson

Under mina öluffarresor i Greklands övärld har jag kommit att fastna för detta vackra, varma land. Jag älskar naturen, maten, musiken men framför allt det gästvänliga folket som tar emot en med öppna armar. Med mittgrekland.se hoppas jag kunna bygga uppe en webbsida med fakta och inspiration för dig som ska eller planerar att resa till Grekland.

Kalender

Packning för en öluff

Packning Öluff 2016
Nödvändiga reseprylar att ha med sig. (Foto: Markus Olsson)

Efter årets öluff i Grekland har jag reviderat min topp-fem-lista över prylar som jag alltid har med mig i min ryggsäck när jag öluffar. Listan är nu en topp-sju-lista och innehåller följande:

1. Fickkniv (multi)

En liten fickkniv med en rad olika funktioner har jag alltid haft nytta av. Om inte annat så för korkskruven och kapsylöppnaren som finns i den variant jag har. Jag tycker även att den är bra att ha med sig under mina vandringar då jag aldrig vet vad som kan hända och vilka situationer jag råkar ut för. Hittills har det mest handlat om så oskyldigt som att samla växter och att skära av skott på de växter jag drömmer om att kunna driva upp här hemma.

2. First Aid Kit

Om olyckan skulle vara framme så tycker jag att det är skönt att ha det nödvändigaste med sig. Än så länge har jag aldrig behövt nyttja innehållet i kittet men det är en trygghet att det finns med i ryggsäcken.

3. Resebestick

Som en grekisk yoghurt-älskare måste jag förstås ha verktyg med mig som tillåter intagandet av yoghurten när helst och var helst. Jag bor ofta i rum med ett kylskåp och de gånger jag vill fixa lite frukost själv är det bra att ha bestick tillgängligt för det finns inte alltid att tillgå.

4. Resebrandvarnare

Åter igen en säkerhetpryl. Jag har nog aldrig sett en brandvarnare i de uthyrningsrum jag har bott i och den här varianten går även att montera som ett larm på dörren ifall man är ängslig över ovälkommet besök.

5. Pannlampa

Om det blir strömavbrott efter mörkrets inbrott kan det vara skönt att ha tillgång till en ljuskälla. När solen har gått ner blir det verkligen mörkt och för att slippa famla runt i bristen på ljus har jag med mig en pannlampa.

6. Y3

På de små öarna finns det inte alltid tvättmöjligheter och det kan vara skönt att skölja upp småplagg efter någon vecka på luffen. Med tanke på att jag inte kan bära med mig olika kläder för hela reseperioden så måste jag kunna tvätta dem under resan.

7. Strandhandduk (microfiber)

Det blir alltid en hel del strandtid på mina öluffar och en strandhandduk i microfiber (180x87 cm) är alltid smidigt att ha med sig. Den tar minimalt med plats till skillnad mot ett vanligt strandbadlakan och du slipper ta boendets handdukar med dig som du sedan ska använda efter duschen.

I övrigt packar jag mina kläder i påsar. Det är påsar som är sydda av nät som jag har köpt i en resebutik. Jag brukar dela upp packningen så att alla t-shirts ligger i en påse, underkläder i en annan osv. Då är det lätt att få fram dem ur ryggsäcken utan att riva omkring i hela packningen. För smutskläder använder jag en vanlig plastpåse så att eventuell lukt inte går ut i hela väskan.

När det gäller min ryggsäck så har jag en ryggsäck som är på 50 + 10 liter med öppning i locket, på framsidan och underifrån. Det underlättar att ha flera öppningar till ryggsäcken så att du enkelt kommer åt specifika plagg eller prylar utan att behöva riva ur allting. Jag valde dessutom en ryggsäck som har ett litet fack i midjebältet där jag kan lägga småsaker som jag snabbt vill komma åt utan att behöva ta av mig ryggsäcken. Det kan vara pass, pengar, fickkniven eller färjebiljetten.

Eftersom jag har rätt mycket teknik med mig när jag är ute och reser i form av dator, mobil, två olika kameror och stativ så har jag en liten 15 liters ryggsäck som jag lägger allt värdefullt i. Det känns bra att ha det med sig när jag lägger ifrån mig den stora väskan på någon utav färjorna. Oftast får du inte ta med dig bagaget upp på däck och jag tycker det kan kännas lite osäkert att lämna dyr teknik nere på lastbryggan. Den lilla ryggsäcken använder jag även när jag ger mig ut på dagsvandringar eller går till en strand.

Det sägs att om man rullar sina kläder så tar det mindre plats. För mig blir det dock ingen skillnad när jag gör det oavsett hur tight jag rullar ihop dem men prova dig fram för att se hur det blir för dig. Det gäller ju att få plats med allt som ska med.

Efter alla resor packar jag annorlunda och har med mig nya prylar varje gång men det gäller att, som med så mycket annat, hitta just sitt sätt att packa och sitt sätt att resa.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Vad är väl en frukost i Grekland?

Det finns frukostar och det finns frukostar också finns det frukostar som intas i Grekland. Vi är många som njuter av rika frukostbufféer när vi bor på hotell, bufféer som liksom är halva hotelluppleveslen. Det blir inte riktigt så när jag reser runt i Grekland då jag som oftast bor på privata mindre boenden. Ibland fixar jag min egen frukost, ibland ingår det i rumspriset och ibland går jag ner i byn och tar en restaurangfrukost. Oavsett vilken typ av frukost det blir så är den nästan alltid njutfull av den högre graden. Det handlar inte alltid om råvarorna jag stoppar i munnen utan det kan lika gärna handla om en miljö och en magisk utsikt. Det handlar även om tid, tid att sitta länge och njuta av att vara just där. Kanske läsa en bok. Kanske bara blicka ut över havet.

Det här är just nu mina topp tre frukostar i Grekland:


1. Sikinos- krämig grekisk yoghurt med honung

Yoghurt Sikinos
Grekisk yoghurt med honung. (Foto: Markus Olsson)


2. Hydra- en slät kopp kaffe på balkongen med hustaken och havet i blickfånget

Kaffe Hydra
En slät kopp kaffe. (Foto: Markus Olsson)


3. Syros- kaffe och smörgås från den lilla luckan i väggen i Ermoupolis

Frukost Syros
Kaffe, smörgås och medskickad godsak. (Foto: Markus Olsson)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Om att välja öar för en öluff (båtluff) i Grekland

Jag har varit inne på ämnet flera gånger tidigare men vissa saker går liksom att gräva i utan att hitta ett slut. Förutsättningarna för en öluff ser nämligen olika ut för varje gång du reser och som jag tidigare har skrivit så bör du vara öppen för att ändra dina resplaner när du väl är på plats. Du vet aldrig om du hamnar i paradiset och vill stanna längre, får nya tips av personer du möter eller vad vädrets makter kan hitta på.

Jag brukar utgå ifrån en plats/ en ö som jag har spanat in, läst på om och fattat tycke för. Oftast handlar det om fina stränder, vackra byar, bra vandringsleder och vissa antika monument som jag vill se. Utifrån den startpunkten brukar jag sedan titta upp vilka öar som finns i närområdet och vilka öar som hör till samma ögrupp. Oftast är det enklare att förflytta sig inom samma ögrupp där färjorna går tätare än att ta dig mellan de olika ögrupperna. Det betyder inte att det inte går att hoppa mellan olika ögrupper, men då måste du kolla upp kommunikationerna innan för att få en bra bild av möjligheterna.

Avstigning färja Öluff Grekland
Färja lägger till på Naxos. (Foto: Markus Olsson)

Om du planerar att vara ute i två veckor, vilket är att rekommendera som kortast tid för en öluff (jag har dock själv gjort kortare turer), så utgå ifrån att du stannar tre- fyra dagar på en och samma ö innan du luffar vidare. Det innebär att du kanske åker till tre eller fyra öar under dessa veckor. Tänk gärna in en extra dag på den plats varifrån du flyger hem för att vara säker på att komma med flyget till Sverige.

Kykladerna är en bra ögrupp att starta i om du är nybörjare då det finns riktigt bra färjetrafik mellan de flesta öarna. I ögruppen ingår bland annat Santorini, Naxos, Paros, Antiparos, Ios, Mykonos, Syros, Andros, Tinos, Serifos, Sifnos med flera. Du kan till exempel flyga direkt ner till Santorini ifrån Sverige och starta och avsluta där eller starta och avsluta i Aten. Kommunikationerna från Atens största hamn, Pireus, och Kykladerna är goda. Det går även att utgå från hamnen i Rafina på fastlandet som också har bra kommunikationer ifrån Aten.

Färja lägger till Öluff Grekland
Förberedelse för att lägga till i hamn. (Foto: Markus Olsson)

När jag skissar på mina öluffarrutter så brukar jag använda mig av www.openseas.gr där jag kollar hur färjorna går mellan de olika öarna. På så sätt får jag en bra bild av hur jag kan resa runt utifrån tidtabellerna. Tänk på att det kan finnas ytterligare turer med mindre båtar som inte finns med i sökmotorerna. Surfa in på öns egen hemsida, som du i regel hittar här på mittgrekland.se eller via Google, så finns det ofta information om hur du tar dig till ön. En fördel med www.openseas.gr är att du utifrån en ö kan välja alla destinationer och få upp en lista var du kan ta dig och när. Du behöver alltså inte välja destination direkt för att kunna söka.
Det har hänt att jag har tagit inrikesflyget om jag vill förflytta mig mellan olika ögrupper. Inrikesflyget kan ha riktigt förmånliga priser som ligger i linje med långa färjeturer. Det ger förstås inte samma känsla som att rida på Medelhavets vågor men är ett bra alternativ. Kolla in www.aegeanair.com för tider och destinationer.

Färja i solnedgången Öluff Grekland
På väg med färja i Kykladerna medan solen går ner. (Foto: Markus Olsson)

På min öluff i år luffade jag faktiskt mellan olika ögrupper. Jag startade i de Saroniska öarna (Hydra och Spetses), vidare med inrikesflyg till Dodekaneserna (Karpathos och Kassos) för att sedan ta mig upp till Kykladerna (Anafi, Sikinos och Antiparos) med en färjetur på 11 timmar! Det kanske var lite i det mest hysteriska laget men det funkade och jag fick se en rad fantastiska miljöer på de olika platserna.

Att öluffa är en perfekt reseform för mig som är lite rastlös och gärna förflyttar mig mellan olika platser. Jag njuter lika mycket av att vara på väg någonstans som att vara på plats. Nu är jag hemma igen och längtar förstås innerligt tillbaka till Grekland och hennes övärld men nu dröjer det ett år till nästa gång så för er som är på väg; trevlig resa!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Fem (5) saker att tänka på vid en grekisk öluff till de riktigt små öarna

Man kan väl säga att jag har en förkärlek för de riktigt små öarna i den grekiska övärlden. Jag gillar att komma till platser där turismen med sina näbbar och klor inte riktigt har fått fäste och där invånarna fortfarande blir uppriktigt glada av besökare. Jag gillar när utbudet av tavernor inte är så stort, där maten tillagas med lokala råvaror och där hembryggda drycker ibland kan få håret i nacken att resa på sig. Jag gillar när utbudet av boende är unikt och i varierande miljöer. Jag gillar när det finns öde stränder dit nästan ingen annan hittar och jag gillar att vandra längs de gamla åsnestigaren där du fortfarande kan möta en man och hans åsna.
Det finns dock några saker du bör tänka på om du, liksom jag, gillar grekisk småskalighet.

Vy över Kalamos Anafi
Vy över Anafi. (Foto: Markus Olsson)

Kontanter

Tänk på att det kanske bara finns en bankomat på ön (om ens det) så se till att ha en kontantreserv med dig.

Färjor

Se till att kolla upp hur ofta och vilka färjor som trafikerar ön. Ibland kan det vara svårt att planera in en liten ö i sitt reseschema när färjorna inte går så ofta. Titta på www.openseas.gr och framför allt på öns egna hemsida som ofta delger information om mindre båtar som inte finns i sökmotorer.

Mental förberedelse

Kom ihåg att utbudet av saker att både se och att göra kan vara ganska skralt så ställ in dig på sköna, lata dagar med en god bok på stranden, vandringar eller något annat som inte kräver ett shownummer eller konferencier.

Boende

Under högsäsong (juli-augusti) kan små öar bli helt fullbokade av semesterstinna medelhavsbor så boka boende i förväg om du reser under denna period.

Låg säsong

Reser du utanför säsong kan du räkna med att utbudet av faciliteter är ännu mindre än i vanliga fall. Alla tavernor håller inte öppet, resebyrån kanske bara säljer färjebiljetter ett par timmar på kvällstid eller att annan service faktiskt inte ges under lågsäsong. Kolla med boendet så att du inte missar något av vikt när du är på plats.

Småbåtshamn Kassos
Del av småbåtshamnen på Kassos. (Foto: Markus Olsson)

Om du är förberedd på allt detta så lovar jag dig att några dagar på en av de små öarna i Grekland verkligen ger dig möjlighet att fylla på energidepåerna. Några öar som jag har kommit att fastna för är Anafi, Kassos, Sikinos, Koufinissi och Kimolos.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Antiparos- som att komma hem

På ett sätt var det här på Antiparos som allting startade för fyra år sedan. Det var här jag till slut fullt ut kapitulerade under Greklands gästvänlighet, värme och infann mig i en eufori av vitt och blått. Det var här jag landade i en känsla av rent välbefinnande och kärlek för en fysisk plats. Det fanns flera olika anledningar till varför jag behövde göra den där resan för fyra år sedan och på ett sätt var det en livboj just där och då. Och det kanske är därför jag har sådana starka känslor för Grekland och framför allt för Antiparos. Vi har alla olika anledningar till varför vi år efter år återvänder till platser som vi har kommit att falla för. Det kan vara kontrasten till vardagen, nyfunna vänner eller helt enkelt bara en känsla som är svår att förklara. Många återkommare kommer just åter för att platsen de har hittat ger den där semesterkänslan, friheten och avkopplingen som så många eftersträvar. Jag vet i alla fall min anledning och jag kan inte se en framtid utan fler Greklandsresor och resor till Antiparos.

Hamnpromenaden på Antiparos
Hamnpromenaden, Antiparos. (Foto: Markus Olsson)

Igår anlände jag alltså till Antiparos igen med den lilla båten ifrån hamnen i Parikia på Paros. Det var med en tålängds avstånd jag hann med farkosten när jag i farten hoppade över till den blåmålade rampen som just var på väg att dras in. Resan tar inte mer än 20 minuter och går längs Paros kust innan den korsar det grunda sundet över till Antiparos. Jag satte mig uppe på däck och trots att huden knottrade sig av de kalla vindarna satt jag kvar uppe på däck hela resan för att se hur vi närmade oss hamnen på Antiparos. Det kändes hemtamt att gå iland på den lilla betongpiren och vandra utmed hamnpromenaden till det boende jag hade bokat in mig på. De vitmålade kvadratiska husen liksom vinkade med sina blå fönsterluckor medan jag gick förbi och det turkosblå vattnet på andra sidan kluckade välkomnande i takt med mina steg. Ett par fiskmåsar svävade högt ovanför mig och skrattade ut sina välkomsthälsningar. Jag var "hemma" igen och som jag har längtat.

Jag slog mig genast ner på boendets uteservering med utsikt över hamnen och njöt av en tidig middag. De små fiskebåtarna kändes nästan som om de var på armlängds avstånd och lätt hade kunnat beröras. Smakerna av getost, tomater och kapris var rena och precis så som jag gillar det. Det är lätt att trivas här. Det är lätt att bara sitta och titta ut över vattnet, husen och båtarna och inte göra mer än så. Det är lätt att göra ingenting.

Medan jag avnjöt min pastarätt började det sakta skymma och jag gjorde mig i ordning för att gå till Sifneiko Beach och insupa solnedgången. Det är verkligen något ni inte får missa under er vistelse på Antiparos. Ni kan antingen slå er ner på stranden, ta en drink vid någon av barerna eller göra som jag, gå ut på klipporna längst ut. Jag tror jag satt där ute i över en timme och såg solen sakta förvinna vid horisonten. Ja, det är lätt att trivas här, det är lätt att göra "ingenting".

Solnedgång Sifneiko Antiparos
Solnedång vid Sifneiko, Antiparos. (Foto: Markus Olsson)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Sikinos- stilla, gemytligt och vackert

Egentligen är det svårt och kanske till och med rätt onödigt att jämföra två olika öar med varandra men jag kan inte låta bli att göra det nu när jag har valt att besöka två små öar, Anafi och Sikinos, direkt efter varandra. Båda öarna har gemensamt att de inte har påverkats av massturismens giriga klor utan har istället en mindre del turister som gör att turismnäringen sakta införlivas i öarnas vardag. En utgångspunkt som tilltalar mig.
När jag klev iland på Anafi och möttes upp utav rumsuthyraren var attityden "Det här är Anafi och det här är vad som erbjuds". När jag kom iland på Sikinos och träffade personalen på boendet var attityden "Det här är Sikinos och vad kan vi erbjuda dig?". En väsentlig skillnad i inställning till sina öar och till sina besökare och jag är väl medveten om att denna skillnad kan vara personberoende men den har ändock genomsyrat vistelserna de senaste dagarna.

Här på Sikinos hälsar alla personer som jag möter och några vinkar även ifrån avstånd, till och med inuti de förbipasserande bilarna så vinkar de bakom de smutsiga rutorna. På Anafi var öborna lite mer reserverade och hälsade inte om inte jag hälsade först.

Det här med bankomater har ju nyligen blivit en viktig grej för mig (se föregående blogginlägg) och kan skapa de största katastroftankarna i en ensamresenärs hjärna. På Sikinos finns också bara en bankomat men till skillnad ifrån Anafi så ligger bankomaten uppe i byn Kastro på Sikinos och fungerar!

Missförstå mig rätt när jag skriver om mina personliga upplevelser av detta, jag tycker att båda öarna är fantastiska besöksmål men det finns helt klart en skillnad mellan dem.

Chorio Sikinos
Chorio, Sikinos. (Foto: Markus Olsson)

Igår när jag vandrade upp till huvudbyn (huvudbyarna Chorio och Kastro) så mötte jag en man som var i färd med att röja upp runt kyrkan Panagia. Trots värmen var han klädd i jeans och en mörkblå sweatshirt. Svetten rann ner för hans panna och när jag passerade honom höll han just på att hämta vatten ur en källa men innan han själv drack så frågade han om jag ville ha vatten. På något sätt en gest som visar på gästvänligheten här. Jag tackade nej eftersom jag hade vatten med mig och istället emottog jag vägbeskrivningen mellan terrasseringarna för att nå Chorio. Det tog mig inte många minuter innan jag tappat bort stigen och istället fick klättra mellan terrasserna och de vildvuxna snåren för att ta mig ner mot vägen igen. En omväg på cirka 30 minuter men vad gör det när jag ändå inte hade någon tid att passa. Jag börjar komma in i Greklandskänslan nu och tiden blir liksom allt mindre viktig.

Kastro Sikinos
Kastro, Sikinos. (Foto:Markus Olsson)

Båda byarna, som mer eller mindre har vuxit ihop, är fantastiska exempel på kykladisk byggnadsstil av vita sockerbitshus med blå detaljer, små smala stenlagda gränder som snirklar sig fram mellan husen och de mest fantasirika lösningarna på konstruktioner. Medan Kastros vardag är stilla med några tavernor, ett par kaféer, en bank, läkare, bageri, minimarket etc. så är Chorios vardag om möjligt ännu mer stillsam för här finns ingen kommers alls. Chorio är så sakteliga på väg tillbaka med folk som flyttar tillbaka till de charmiga husen och renoverar upp dem. Hur det kommer att se ut om några år ska bli spännande att se. Jag spenderade en bra stund där uppe innan jag tog vandringsled nummer tre tillbaka ner till Alopronia igen och avnjöt en kolhydratrik middag på hotellet. Pommes frites är ta mig tusen fantastiskt gott!

Episkopi 1 Sikinos
Episkopi, Sikinos. (Foto: Markus Olsson)

Episkopi 2 Sikinos
Episkopi, Sikinos. (Foto: Markus Olsson)

Idag snörade jag på mig skorna igen och gav mig ut på en vandring till templet Episkopi med anor från 200- 300-talet e.Kr. Med risk för liv och lem vågade jag inte riktigt öppna den trasiga porten men att bara få se Episkopi utifrån och den miljö det står i var vandringen väl värd (mer om vandringslederna på Sikinos kommer snart på www.mittgrekland.se). När jag återkom till Chorio för att ta bussen ner till hamnen igen så satt jag där ganska ensam på den vita stenmuren utanför skolbyggnaden och stirrade tomt och blodsockerfattigt på den orangea skylten det står Bus Stop på. Efter en stund kom en mager man i övre medelåldern fram till mig och frågade försiktigt om jag väntade på bussen. Jag svarade jakande på frågan och han berättade att det blir den lilla bussen ner till Alopronia och pekade på en silvergrå Toyota Corolla med fyra säten. Buss som buss tänkte jag, vad nu definitionen på buss är, och ner till Alopronia och den så högt eftertraktade strandtiden kom jag.
Det har blivit kväller nu och jag ska snart gå ner och inta den sista middagen på Sikinos, en ö som jag verkligen har kommit att fastna för. Det är en ö för oss som gillar lugn, ro, stillhet och vackra omgivningar. Det finns kanske ingen wow-faktor men det behövs inte för den gemytliga känslan som råder här får en att mår riktigt bra i alla fall.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Anafi- en liten ö med stora vyer

Ja, det här med att öluffa till riktigt små öar i Grekland har både sina för- och nackdelar. För mig handlar det oftast om fördelar eftersom jag gillar småskaligheten, den lilla vardagen som oftast finns där och det mer autentiska Grekland som i regel visar sig på dessa kobbar. Men, det kan också finnas en och annan nackdel och just en sådan fick jag uppleva på Anafi igår. De flesta boenden på Anafi ligger uppe i Chora och det är även där jag har valt att bo. Som ni vet så bor jag på ett boende med vissa brister och som dessutom endast tar emot kontanter som betalning vilket visserligen inte är alltför ovanligt. För att få tag på dessa åtråvärda kontanter måste man antingen ha dessa med sig eller ta ut dem i Anafis enda bankomat som ligger nere i hamnen, cirka en timmes promenad fram och tillbaka i 90 graders lutning. Kanske mer en känsla än verklighet.

Med rosenröda kinder och med svetten droppandes från näsan blev förstås frustrationen total när bankomaten valde att hånle åt mig och säga att den för tillfället inte kunde utföra transaktionen. Denna procedur genomgick vi totalt tre gånger under dagen och med krampande vader börjar jag inse att den aldrig kommer att spotta ut några pengar åt mig så istället spottade jag (bildligt) och började tänka katastroftankar. Hur dessa yttrade sig lämnar jag där hän. Istället slog det mig att postkontoret har en skylt med Western Union på och sagt och gjort registrerade jag ett konto online och skickade pengar till mig själv. Nästan som att på något sätt skicka ett meddelande till sig själv i framtiden. Nåja, postfarbrorn såg inte detta som sin absoluta favorituppgift och att vara både sändare och mottagaren hade han aldrig tidigare varit med om. Hans skeptiska blick granskade mig från topp till tå och tillbaka ner igen. Av någon anledning krävdes det dessutom en fotostatkopia på mitt pass vilket han inte kunde ordna men efter en stunds tänkande så sa han åt mig att gå till bageriet. Nåja, tänkte jag, vem är väl jag att ifrågasätta att ett bageri har en kopiator. I ett stort moln av mjöl skrattade bagaren högt åt den något udda förfrågan. Nej, kopiatorn på Anafi, den finns i det lilla stadshuset. Sagt och gjort gick jag till stadshuset där tre korpulenta män satt och drack kaffe och rökte cigaretter. Ingen pratade engelska men med "gäster med gester" så fick jag fram vad jag behövde. Ah, detta kunde man bistå med och med cigaretten i ena mungipan och med aska över halva kopiatorn fixade den ena mannen en kopia åt mig.

Tillbaka på postkontoret viftade jag glatt med fotostatkopian men postfarbrorn viftade istället ut mig och sa att jag skulle återkomma om tio minuter. "Drick kaffe!" Ropade han efter mig. Under tiden kom ett sms från Western Union att pengarna hade hämtats ut av mottagaren och jag började svettas lika mycket som om jag hade gått ner till hamnen en fjärde gång. Katastroftankarna började pocka på hjärnbarken direkt så exakt tio minuter senare stod jag hos postfarbrorn igen för att eliminera föreställningarna. Han suckade och den här gången viftade han bort mig till ett björklaminerat bord längst in på postkontoret. Han började ringa och faxa än hit och än dit och efter ett bittert "mister" och en handvikning så fick jag mina kontanter och jag studsade ut från postkontoret med hoppsa-steg. Lärdom: en liten ö med endast en bankomat= ta alltid med extra kontanter.

Med katastroftankarna långt bakom mig tog jag klockan 11.20 bussen till klostret Zoodochos Pigi för att sedan vandra upp till det övergivna klostret Kalamiotissa på berget Kalamos. Klostret består egentligen av en kyrka med några munkceller byggda intill och är inte öppet för allmänheten men en vandring hit är nästan ett måste när du är på Anafi. Utsikten är bland det vackraste jag någonsin varit med om och är verkligen värd den något riskfyllda vandringen upp dit. Maria i den lilla souvenirbutiken hade berättat för mig att det tar 50 minuter för henne att gå upptill Kalamiotissa men att jag, med min fina fysik, borde klara detta på 30 minuter. Några centimeter längre än vanligt så såg jag dessa 30 minuter som en angenäm upplevelse.

Vy över Kalamiotissa Anafi
Vid cirkeln ligger klostret Kalamiotissa, Anafi. (Foto: Markus Olsson)

Vi var fem personer som klev av den gamla rostiga bussen vid klostret och satte fart upp mot berget. Bussen skulle hämta oss om tre timmar och vi hade gott om tid. På den snidade träskylten intill Zoodochos Pigi stod dock att enkelvägen till Kalamiotissa tar en timme och en kvart. Två stycken av oss valde att avstå direkt medan jag och en australiensare satt av med världens fart för att hinna fram och tillbaka på tre timmar. Den tredje personen valde också att vandra upp för berget men i ett betydligt saktare tempo. Det visade sig dessutom att australiensaren hade fått sig berättat att det skulle ta 2,5 timmar till toppen enkel väg och att hans ambition ifrån början inte hade varit att vandra hela vägen upp. Vår vandring blev helt klart en kamp emot klockan.

Kalamos Anafi
En del av leden mot klostret Kalamiotissa, Anafi. (Foto: Markus Olsson)

Jag har aldrig varit så slut i hela mitt liv men upp kom vi på en timme och en kvart och vilken upplevelse! Jag kan verkligen rekommendera denna vandring och är du på Anafi under säsong så går bussen dessutom vid betydligt fler tider än vad den gör nu vilket betyder att du inte behöver jogga uppför berget. Australiensaren menade att hon som berättat för honom om tidsaspekten måste ha ålat sig upp till toppen medan Maria måste ha varit hög på något. Jag höll med. Den tredje personen som vandrade upp hann aldrig tillbaka till bussen utan fick antingen vandra de 2,5 timmar det tar att gå tillbaka till Chora eller vänta tills bussen återvände vid 18.35.

Kalamiotissa Anafi
Klostret Kalamiotissa, Anafi. (Foto: Markus Olsson)

Kalamiotissa 2 Anafi
Klostret Kalamiotissa, Anafi. (Foto: Markus Olsson)

På kvällen gick jag tillbaka till byns ena gyrosrestaurang och som i en repris satt samma tre sällskap som kvällen innan och njöt av gyros pork in pita. Den här kvällen hade jag dock snott åt mig den bästa platsen och jag satt kvar länge med värkande ben och njöt av mat och utsikt.

Utsikt från restaurang Anafi
Utsikt från gyrosrestaurang, Anafi. (Foto: Markus Olsson)

När jag sedan sakta strosade tillbaka till boendet och knackade på hos Maragarita för att göra rätt för mig öppnade hon den blå dörren med en liten hund hängandes i ena handen. Den skällde som om den gick på duracellbatterier och snurrade runt som en elvisp i hennes fåriga hand. Till slut var hon tvungen att släppa ner den och under de fem minuter jag stod där slickade den frenetiskt på mitt ena ben samtidigt som den skällde i ett. Till slut stängde hon in den i ett annat rum och Margarita sa "Come Marko". Vi gick trappa upp och trappa ner, svängde runt ett hörn och gick en trappa upp och en trappa ner igen och fram till ett förskräckt litet medelålders par som satt på sin uteplats och åt tärnad ost. "Marko go with you in morning. Up there" sa hon och pekade på en obestämd plats ovanför oss. Vi var alla lika förvirrade men förstod efter en stund att vi skulle åka tillsammans ner till färjan imorgon bitti med samling uppe på vändplatsen. Och det gjorde vi också så nu sitter jag på nästa grekiska ö och njuter av utsikten... och äter tärnad ost.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Anafi- gudomligt vackert

Efter elva timmars båtresa är man lite mör i kroppen och känslan när färjan lägger till i Anafis hamn är obeskrivbar. Klockan har slagit midnatt och det är kolsvart ute. Jag står helt ensam på lastbryggan när helvetesgapets stora käftar öppnar sig. Vanligtvis släpper munnen ut långtradare, biltrafik och fullt av resenärer men nu står endast jag där, tre äpplen hög, och med en lika stor ryggsäck som jag själv skapar jag en udda krum siluett i strålkastarljuset. Synen ifrån kaj, där åtminstone 50 personer stod och väntade på den försenade färjan, måste ha varit obeskrivbar när monstret morrande och fräsande lade till och endast en liten figur, lika bred som hög, stod där och väntade medan helvetets portar öppnade sig fullt ut. Nåja, av färjan kom jag i alla fall och precis som lovat så stod rumsuthyraren jag bokat boende hos och väntade på mig.

Solnedgång Kykladerna
Solnedgång i Kykladerna. (Foto: Markus Olsson)

Ja, man ska nog aldrig underskatt boendet på sin resa även om det kanske primärt inte är där den mesta av den vakna tiden spenderas. Det kan nagga lite i kanten på själva upplevelsen och så har det blivit här på Anafi. Ön verkar underbar och Chora (där jag bor) likaså men att komma till ett rum där det bor insekter under överkastet, termiter högljutt gnager sönder dörrkarmen och bakom den förseglade gräddvita dörren går hela husets avloppsledningar och skapar ett niagarafall så fort någon vrider på kranen. Gud förbjude när någon spolar i toalettstolen då dansar sängen bort till andra änden av rummet av ljudvibrationerna. Och den dansar aldrig tillbaka igen utan till slut ligger jag där och skakar intill ena väggen tills hela huset har somnat och låter bli vattenklosetten.

Nog om mitt trista boende. Idag har jag vandrat längs kusten och alla de stränder som kantas av den. Anafi har en rad fina sandstränder av vilka de allra flesta är oorganiserade men som ändå har naturlig skugga tack vare träden som växer längs strandkanten. Gillar man inte den ena stranden så är det bara att gå vidare till den andra. Nackdelen kanske är alla fricampare som huserar vid flertalet stränder och gärna visar upp sin lekamen utan en tråd på kroppen. Det är klart, har du inga problem med det så är det ju inget problem, men för en annan som helst skulle vilja glida ner i vattnet i en våtdräkt så känns det lite besvärande med de som använder dräkten som tält istället. Jag tror dock att det hör till Anafis kultur. Det är lite alternativt och lite bekymmerslöst. Man får göra som man vill och vad som händer upp i Chora och vad som pågår nere vid kusten är två helt olika saker.

Klisidi Beach Anafi
Klisidi Beach, Anafi. (Foto: Markus Olsson)

Apropå Chora så tillhör den verkligen en av de vackraste byarna i Kykladerna där den ligger högt uppe på berget, långt ifrån kusten och eventuella rövare och krigsherrar. Gränderna är i sin litenhet oändliga och nya prång och passager dyker upp runt nästa hörn. Trafik är förbjuden och eventuella djur måste hållas kopplade. Det är lugnt, det är rent och folk verkar umgås på ett gemytligt sätt. Ikväll har jag strosat en bra stund här uppe innan jag till slut med ett glas Retsina åter landade hos termiterna som arbetat på bra under eftermiddagen.

Chora Anafi
Chora, Anafi. (Foto: Markus Olsson)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Kasos- kargt, kärvt och helt underbart

Framför mig tornar de grå och ockraröda bergen upp sig med lodräta skåror som om de genom århundraden vore karvade av någons verktyg. Det växer i princip ingenting på bergssluttningarna utan de prydligt planterade olivträden radar upp sig först nere i dalgången tillsammans med några trötta fikonträd. Långt bort skäller en hund och en tupp galer lösryckt. På ett par ställen utmed bergssluttningarna ligger kluster av vita hus och vittnar om små byar avknoppade ifrån huvudorten Frý. Jag har klivit i land på Kasos (Kassos), kommit fram till boendet, kokat mig en kopp kaffe och slagit mig ner ute på balkongen. En magisk känsla har infunnit sig. Mitt greklandshjärta slår ett extra slag i minuten och jag kan inte riktigt se mig mätt på omgivningarna. Inte för att det är den mest pittoreska vyn utan för att det är just det här som är mitt Grekland. Kargt, kärvt och med en grundläggande tystnad som då och då bryts av djurens läten.

Solnedgång Fry Kasos

Solnedgång över Kasos. (Foto: Markus Olsson)

När jag klev i land blev jag hämtad av en gammal, krum man iklädd grå byxor och beige velourtröja som pryddes av en och annan fettfläck. Det tunna gråspräckliga håret låg vattenkammat i en bakåtslickad frisyr. Det enda ord på engelska han kunde var "mister" och vår bilfärd upp till boendet blev därför en aningen ordfattig. Jag pekade på omgivningarna och gjorde tummen upp. Han nickade och sa mister. Bilfärden var inte särskilt lång och snart stod jag innanför dörren på Galanou View som jag dagen innan hade hittat och bokat via nätet. Tack vare boendets wifi kunde vi börja konversera med hjälp av google translate och den tillhörande ljudfunktionen. Den gamla mannen var förvånansvärt fingerfärdig på sin stora Samsung när han leende skrev in den ena meningen efter den andra. Han var uppenbart glad att vi kunde kommunicera med varandra och snart var även hans son med i den digitala konversationen. Någonstans tror jag dock att det blev ett misstag för jag är övertygad om att de uppfattade mig som en fotbollsspelare ifrån Stockholm. Det är inte sällan som jag möter människor i Grekland som kan namnge svenska fotbollsspelare men den här gången blev jag på något märkligt sätt själv indragen i sporten. Det verkar i alla fall ha gjort intryck och jag fick flera tunga, manliga ryggdunk så att jag famlade flera steg framåt.

Nu börjar mörkret sänka sig och jag har varit nere i byn, Frý, och inhandlat frukost till imorgon. Frý har en opolerad charm och verkar vara byggd precis så som naturen har tillåtit. Det går upp och det går ner, det finns små smala gränder och det finns återvändsgränder, enstaka förfallna hus som pryder gatubilden tillsammans med nyrenoverade fasader tätt intill. Jag verkar vara ganska ensam om att vara utsocknes ifrån och lågmälda samtal tystnar när jag går förbi. En och annan nick hälsar mig välkommen innan samtalen fortsätter efter det att jag har passerat med min kamera i högerhanden. Efter en stund hittade jag den lilla livsmedelsbutiken som samma herre som håller i boendet driver. Utbudet kanske inte går till världshistorien som det rikaste men jag kunde i alla fall få ihop några färska ägg och grönsaker som blir en utmärkt frukost imorgon.

Idag vaknade jag tidigt av ett mindre jordskalv. Hela huset knakade oroväckande och tv:n slog igång och började självmant bläddra igenom alla 99 kanalplatser. Lite så där poltergeist-aktigt med myrornas krig på de flesta kanaler. Jag låg och vred mig länge och hade svårt att somna om så till slut packade jag min lilla svarta ryggsäck och vandrade upp till byn Agia Marina som inte ligger särskilt lång ifrån Frý. I Agia Marina verkar vardagen flyta på utan någon tanke på eventuella turister. Grannar ropar till varandra över gårdarna, någon har varit på bageriet och köpt bröd, en gammal pick-up dundrar förbi och bakom de vita spetsgardinerna ser jag nyfikna ögon betrakta mig.

Sovande skönhet Agia Marina Kasos
En sovande skönhet i Agia Marina, Kasos. (Foto: Markus Olsson)

Det finns verkligen sovande skönheter här på Kasos och var jag mig än vänder så ser jag ett till synes övergivet renoveringsobjekt att sätta tänderna i. Jag undrar hur det kommer att se ut om ett antal år? Vad en eventuellt ökad turism skulle kunna göra? För gott om besökare anser jag nog att Kasos skulle kunna ha. Jag vet inte hur det ser ut under högsäsong men jag har i alla fall hittills inte mött någon som är särskilt villig eller kunnig i att prata engelska. Det är tur att man har fingrar att teckna med och kan några få grekiska ord.
Efter en lunch vid småbåtshamnen i Frý gick jag vidare till stranden i Emborios och tog mig ett dopp. Det är den strand som ligger närmas Frý som är värd att kallas strand och den funkar i all sin enkelhet. Sand och sten blandat om vart annat men när du kommer ut en bit i vattnet så blir det enbart sandbotten.

Strand i Emborios Kasos
Stranden i Emborios, Kasos. (Foto: Markus Olsson)

På vägen tillbaka till Galanou View gick jag in på det som här kallas Supermarket. En liten och ganska tom butik men i ett glasskåp hittade jag en flaska retsina som jag nu "njuter av" ute på balkongen. Den påminner om det rakvatten min fader använde under min uppväxttid och otaliga minnesbilder från min barndom dyker upp medan jag samtidigt blickar ut över det fantastiska landskapet här på Kasos. Och hur fantastiskt det än är här så ska jag faktiskt fara vidare redan imorgon för att det ska fungera med färjor och andra destinationer på min öluff. Men en sak är säker, jag kommer garanterat att återvända och då åter igen får njuta av lugnet, det dämpade livet och den guldtandade tid som på något sätt infinner sig på Kasos.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Karpathos- en av Greklands vackraste pärlor

Ja, som sagt, dagarna liksom bara tuffar på här på Karpathos och det finns så otroligt mycket att upptäcka. Jag har verkligen kommit att fastna för denna variationsrika ö med sina charterpalats, unika boenden, fina och mjuka sandstränder, klapperstenstränder, karga stup, gröna slätter, små byar, sin historia och det nya som växer fram.

Här om dagen tog jag på mig mina svarta, dammiga vandringsskor och begav mig över berget till andra sidan om Pigadia, till Lakki och de stränder som ligger runt om den lilla byn. Här är vattnet fyllt av smälta Vicks blå och sanden är härligt mjuk även om det finns en viss blandning av klappersten här och där. Det tog mig drygt en timme för mina skosulor att lämna kortvariga fotavtryck på grusvägarna över bergskammen. Väl framme valde jag att vila min lekamen på en av stränderna där även andra svenskar hade valt att låta sina lekamen breda ut sig. Det var ett gäng muntra charterresenärer av kvinnligt kön som i takt med flaskorna Mythos blev allt gladare och sjöng både Kärleken är evig och Hooked on a feeling för oss andra på stranden. Det fanns lite att jobba på när det gäller stämmorna men jag var inte den som var den och kommenterade inte detta utan lät ena tån vicka i takt istället.

Stranden vid Lakki
Strand vid Lakki, Karpathos. (Foto: Markus Olsson)

Ibland är just en sådan här utflykt allt som behöver ta upp en dag när man befinner sig i Grekland och så blev också fallet. På kvällen lullade jag dock ner till den närmaste tavernan här i Pigadia och var till en början ganska ensam vid de fyrkantiga borden med vita välstrukna dukar. Som en magnet drog jag dock ganska snart till mig det ena svenska sällskapet efter det andra och det dröjde inte länge innan var jag omringad av svenskar i alla dess former av olika solbrända färgtoner. Från ljusrött till riktigt mörk lila. Det verkar, av konversationerna att döma, som om många återvänder till Karpathos år efter år för att jobba på sina olika nyanser.

Vid ett första intryck så tyckte jag nog att Pigadia var en ganska anspråkslös stad men ju längre jag befinner mig här desto mer faller jag för den lilla staden i all sin enkelhet. Det finns ett gott utbud av restauranger, kaféer och barer och hamnpromenaden är ett enda stort sorl, dofter av olika maträtter och klirrande porslin. Arkitekturen lämnar inga större intryck och det är en modern liten grekisk stad som erbjuder det som behövs för en skön semester. Stranden däremot är ingenting jag faller för och igår försökte jag tillbringa tid där men kunde liksom aldrig koppla av. Den är flera kilometer lång och består av både av sand och klappersten. Nedanför hotellkomplexen är stranden organiserad med solstolar och parasoller men man kan också, som jag, gå förbi dessa anrättningar längs med stranden och vila under pinjeträden lite längre bort ifrån Pigadia sett.

Med ny lust att upptäcka en annan del av Karpathos hyrde jag igår en vespa och gav mig ut längs bergsvägarna på ett äventyr i dödsförakt. Det finns en sida hos mig som alltid drar mot stup och underminerade vägkanter, så ock när jag sitter på sadeln av en vespa. Jag fick krampaktigt hålla mig kvar på vägen även om fantasin gång på gång kastade mig ut för det ena stupet efter det andra. Så fort jag försökte beundra den makalösa utsikten styrde vespan medvetet mot livet efter detta. Det var alltså en pärs att ta sig mot målet som i först hand var Apella Beach och som trots flera ångestfyllda upplevelser var all möda värd för det här är en av de vackraste stränder som jag har varit på. Strax ovanför stranden finns en taverna för den som behöver vila sina skakiga ben innan stranden intages men annars finns det både solstolar och parasoller nere vid stranden att vila ut på/under. Apella Beach består till största delen av klappersten och vattnet är otroligt klart och går i grönt och blått. Helt enkelt ett måste när du är på Karpathos.

Apella Beach Karpathos
Apella Beach, Karpathos. (Foto: Markus Olsson)

Efter att ha hämtat nytt mod på stranden gasade jag med båda fötterna i vädret mot nya mål, Spoa, Lefkos och Finiki innan jag på kvällskvisten åter äntrade Pigadia och med världens största leende av att vara vid liv återlämnade vespan till uthyraren. Jag tyckte mig se en viss fundersamhet i hans ögon, att han trodde att det möjligtvis var jokern som stod framför honom och log så brett.

Idag har jag lämnat vansinnesfärden på icke existerande vägrenar bakom mig och istället valde jag sjövägen till den anrika byn Olympos. Olympos är en av Karpathos största sevärdheter och är en by med anor från 700-talet e. Kr. där bland annat den ålderdomliga dialekten doriska fortfarande talas. Olympos ligger dramatiskt på en bergssluttning med ansiktet vänd bort från havet och dess faror. Även om kommersen idag är påtaglig så ska man inte förminska konsten, kulturen och hantverket som lever kvar här.

Båt mot Olympos Karpathos
Båttur mot Olympos. (Foto: Markus Olsson)

Jag valde alltså att ta den dagliga tur som anordnas med båt från Pigadia. Det gjorde även ett par chartersällskap med finska och holländska resenärer. Det är något med mig som får folk att ofta tro att jag är ifrån Tyskland och det trodde även 15 finländare och tio holländare ända tills vi kom i land och ett och annat klargjordes. Båten går till den lilla sömniga och opolerade kustbyn Diafini och därifrån bussades vi på serpentinvägen upp till Olympos. Strax innan vi nådde fram till den historiska om mytomspunna byn stannade bussen på en avsats med de ur högtalarna sprakande orden "Time for photos". Plötsligt tömdes bussen; "Ut, ut, uuuut". Klick, klick, klick, "In, In, iiiin". Jag hann knappt reagera innan vi satt på våra platser igen, lite lätt flämtande av upphetsning, och bussturen fortsatte till platån strax utanför Olympos.

Olympos Karpathos
Olympos, Karpathos. (Foto: Markus Olsson)

Jag kan verkligen rekommendera ett besök i Olympos när ni är på Karpathos, oavsett vilket sätt ni tar er dit.

Nu är kvällen kommen och jag ska snart göra mig redo får avfärd mot en ny ö... grannön Kassos (Kasos) imorgon innan jag därifrån börjar beta mig av uppåt mot Aten och hemfärd igen. Håll utkik efter betydligt mer utförlig information om Karpathos på hemsidan senare i sommar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Copyright 2016 mittgrekland.se  |  Om mittgrekland.se  |  In english  |  Kontakt  |  Web: NyWeb