Blogg

Om mig

Bild till bloggen
Markus Olsson

Under mina öluffarresor i Greklands övärld har jag kommit att fastna för detta vackra, varma land. Jag älskar naturen, maten, musiken men framför allt det gästvänliga folket som tar emot en med öppna armar. Med mittgrekland.se hoppas jag kunna bygga uppe en webbsida med fakta och inspiration för dig som ska eller planerar att resa till Grekland.

Kalender

Antiparos - äntligen!

I Mikri Vigla samlas alltså vältränade, atletiska människor vars välsvarvade kroppar surfar på vågorna dagarna i ända.

Naxos Mikri Vigla Kitesurfer

Naxos, Mikri Vigla, kitesurfare. (Foto: Markus Olsson)

Naxos Mikri Vigla Surfare

Naxos, Mikri Vigla, vindsurfare. (Foto: Markus Olsson)

Samtidigt som de använder sina herkuliska kroppar till max, använder jag min kropp till det jag kan bäst, det vill säga liggandes i denna position.

Naxos Hund

Naxos, solande hund. (Foto: Markus Olsson)

Jag tror vi lämnar gårdagen därhän och fokuserar istället på idag. Idag är nämligen dagen då jag har återvänt till ett av mina absoluta favoritställen här på planeten; Antiparos och Hotel Kastro. Klockan 08.30 var en taxi beställd som skulle ta mig till hamnen i Naxos och därifrån vidare till Paros och sedan vidare till Antiparos. En resa där mycket skulle kunna gå fel vid närmare eftertanke och därför lät jag helt enkelt bli att tänka denna morgon. Istället stod jag lugnt och stilla vid entrén till reception och luktade rofyllt på blommorna. Plötsligt! En taxi formligen vrålade in på uppfarten. Av ren förskräckelse tryckte jag mig mot husväggen, vred huvudet snett åt höger, slog ut med armarna, blundade och tänkte att nu är min sista stund kommen. Nu ska jag lämna detta jordeliv. Nu ska jag krossas av en taxi mot en vitrappad husvägg dekorerad i rött. Med en tvärnit, som fick däcken att skrika högt, stannade taxin fem centimeter från mina knän som vid det här laget förvandlats till ett par maracas spelandes La Cucaracha. Klockan hade nu slagit 08.32. Upp flyger förardörren och ut hoppar en ung grek i gröna shorts, en gul t-shirt, med en cigarett i ena mungipan och en kaffe i högra handen. "Sorry, sorry... two minutes late". I falsett förklarade jag att det inte var någon fara och att det var gott om tid innan färjan skulle gå. Jag tror inte att jag riktigt nådde fram för in flög ryggsäcken i skuffen, in flög jag i baksätet och fortfarande med kaffet i handen rattade chauffören ut från uppfarten i warp-speed (för er som inte kan er Star-Trek, klicka på länken). Den kringliga vägen från Mikri Vigla till Naxos stad går upp bit i bergen och är ömsom smal som en bilbredd, ömsom bred som en och en halv bilbredd. Vanligtvis skulle jag vilja påstå att det inte går att se så mycket när man har uppnått warp men då bilvägen krävde ett tjugotal tvärnitar kom vi förstås ur denna hastighet och jag fick möjlighet att blicka ner över Naxos kustremsa och känna värmen i kroppen över hur mycket jag verkligen tycker om Grekland, de vita husen med de blå detaljerna, det karga landskapet, de vita sandstränderna och det klarblå vattnet. Men säg den värme som varar för evigt. Vi gasade vidare ner mot vattnet igen och vid varje möte släppte chauffören det femte fingret han höll ratten med och gjorde en lite mini-me-vinkning. Samtidigt drack han förstås kaffe och fimpade cigarretten ut genom fönstret han just då vevade ner. I mycket god tid och med de inre organen omskakade som tärningarna i ett Yatzyspel kom vi fram till hamnen fysiskt oskadda. Färjan kom i tid, jag klev ombord, fann mig en stol ute på däck och nu kanske man skulle kunna tro att låten jag hade i huvudet var La Cucaracha, men så var inte fallet. Hela båtresan kom jag istället att nynna på O, Carl Gustaf, ljuva Carl Gustaf, kärlekens tuva du är, O, Carl Gustaf, ljuva Carl Gustaf, jisses så skönt det är där. Mycket märkligt och oförklarligt kan man tycka och jag har faktiskt ingen förklaring till denna musikaliska höjdpunkt. Med en Blue Star ferries tar det cirka 45 minuter mellan Naxos och Paros så jag hann sjunga O, Carl Gustaf ett antal gånger om man säger så.

Den lilla båten till Antiparos som vanligtvis går ett par gånger i timmen från Parikia gick inte alls idag på grund av blåsten. Istället blev det till att ta bussen till Pounta och därifrån ta bilfärjan över det grunda sundet till Antiparos. Resan tar bara sju minuter och man hinner knappt låta sina spelande knän vila innan det är dags att kliva av igen. I hamnen blev jag upphämtad av Markos som med ett fast handslag hälsade mig välkommen tillbaka. Hans fru Magda däremot hälsade mig välkommen tillbaka på ett mer kärvänligt sätt. "O, Markus!" ropade hon när jag klev ur bilen och med sin starka arm drog hon mig intill sig och kindpussades åt alla håll och kanter. Vid kindpussande gäller visst högerregeln vilket jag nästan missade och kindpuss höll på att bli munpuss men skickligt vred hon huvudet rätt för att undvika en penibel upplevelse. En öl senare hade vi uppdaterat oss om läget och jag skyndade ner till Vicky´s Ice Cream för att frossa i glass. Ingen ska ju kunna får missta mig för en kitesurfare så det gäller att bygga vidare på den kropp jag har.

Antiparos Glass

Antiparos, glass från Vicky´s. (Foto: Markus Olsson)

Nu börjar klockan närma sig 22-snåret och jag ska inta horisontalläge för att läsa ut det sista kapitlet i boken. Nu får det vara slut på mord och lemlästade kroppar. Imorgon är det stranddag igen och förhoppningsvis ska den nya boken vara lite mildare i sin framtoning.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Copyright 2018 mittgrekland.se  |  Om mittgrekland.se  |  In english  |  Kontakt  |  Web: NyWeb