Blogg 2019

Om mig

Bild till bloggen
Markus Olsson

Under mina öluffarresor i Greklands övärld har jag kommit att fastna för detta vackra, varma land. Jag älskar naturen, maten, musiken men framför allt det gästvänliga folket som tar emot en med öppna armar. Med mittgrekland.se hoppas jag kunna bygga uppe en webbsida med fakta och inspiration för dig som ska eller planerar att resa till Grekland.

Kalender

Paxos & Antipaxos- två öar att kombinera i Grekland

Adobe Post 20190605 172452

Det är med sorg i kroppen som jag lämnar Ioannina. Med åldern får jag allt svårare för avsked, både när det gäller människor och när det gäller platser. På radion i den gulvita bussen ljuder det grekiska vemodet och letar sig in i mina blodådror och formar en värkande klump i halsen. Genom rutan registrerar jag alla detaljer jag kan. För att minnas. I fall jag aldrig kommer tillbaka igen. Den grå byggnaden med uppenbara konstruktionsproblem, vinrankan som gräver sig in i den spruckna fasaden och den krumma farbrorn som med käppen i ena handen tar stöd för att med den andra handen rensa i sin feta potatisodling.

Jag tar bussen från Ioannina ner till kusten och till hamnstaden Igoumentisa. En resa som tar cirka 1,5 timmar genom ett alplikt landskap. Två gånger lämnar vi motorvägen och släpper av passagerare på öde hållplatser bland rostiga bilar på övergivna bensinmackar.

Bussen svänger slutligen in på terminalområdet och stannar tätt intill biljettkontoren som ser ut som ombyggda konteinrar. Lucka 1-5 och 7 ger service till oss som vill lämna fastlandet för en stund. Lucka 6 finns inte och jag undrar om den är gömd någon annanstans där man säljer biljetter till destinationer som inte anslås på de handskrivna skyltarna. Min destination, Paxos, når man genom att besöka lucka nummer 5 men jag får omgående veta att biljetter inte kan införskaffas förrän efter klockan 11.00. Jag ser det som en möjlig kaffepaus och går över gatan till närmaste kafé. Där beställer jag en frappé och en smörgås som har sett sin bästa dagar, ja eller kanske till och med sin bästa vecka om jag utgår från smaken snarare än utseendet.

Klockan 12.30 lägger färjan Nanti ut och jag tar mina sjumilakliv rakt upp på däck och sätter mig i soldiset. Övertygad om att solksyddssfaktor inte behövs de närmaste 1,5 timmar innan båten når Paxos. Vid ankomst och av blickarna att döma är jag inte lika övertgad längre. Färgen röd är en underdrift. Aj.

Färjan anländer till den nya hamnen i Gaios vilket innebär en promenad på cirka 15 minuter längs med den naturliga kanal som löper mellan Paxos och kobben precis utanför. Vattnet är smaragdgrönt och moderna, eleganta segelbåtar ligger tätt intillvarandra som om de vore 100 siamesiska tvillingar beroende av varandras livsuppehållande system.

Gaios Paxos 1
Gaios, Paxos. (Foto: Markus Olsson)

Efter några hundra meter börjar hus på min högra sida att pryda vattenbrynet. Fasaderna är i alla möjliga färger men ofta i en rosa-röd-orange ton med fönsterluckor som bryter i blått eller grönt. Serveringarna avbyter varandra och stärkta skjortkragar ger stöd åt personalens brunbrända halsar. En känsla av en självklar medvetenhet infinner sig och sneglar jag på menyerna så reflkteras medvetenheten även där. Dagsturisterna från Korfu är många och det gäller att göra affär med dem som inte återvänder. Min gyros kostar 10 Euro när jag med en enkel rätt försöker dämpa min hunger.

Vita, handmålade skyltar visar "vägen" till mitt boende: Faros. Trappstegen är ojämna och i olika höjd. Knäna knakar och jag tippar nästan baklänges av ryggsäckens tyngd. Jag gillar boendet som påminner om en 70-talsgrotta i brunt och grönt. Någon har någongång tänkt att detta är riktigt top notch och med bröstet fyllt av stoltet slagit upp portarna till verksamheten.

Gaios Paxos 2
Gaios, Paxos. (Foto: Markus Olsson)

Faros ligger en bit upp i sluttningen och den ljuvliga utsikten ner mot vattnet är dagsaktuell. Jag bor mellan två andra rum som inhyser äldre engelsmän. På ena sidan bor en man som hämtad ur serien Bröderna Dal och som gärna högt och med urbrittisk uttal läser för sin fru ur en bok med bruna, trasiga läderpärmar. På andra sidan bor en ihopsjunken man som inte verkar äga någon tröja. Han pratar med sig själv och emellanåt ger han sig själv en utskällning. Han mår nog inte så bra men han har i alla fall varit på fler öar i Grekland än vad jag har. Han ser ut att ha läst upp nyheterna på BBC i mitten av 80-talet. Mittemelllan dem bor jag som precis har insett att min bubbelgångare här i livet är Sloth i kultfilmen Döskallegänget (The Goonies).

Regnet öser ner med jämna mellanrum. Ute på balkongen är det kallt men jag sitter där ändå och fryser om fötterna. Nere vid vattnet hör jag Gullbritt ropa "Det går för snabbt" när de lättar ankare för att segla vidare ut bland de Joniska öarna. Grannen skäller lite på sig själv och jag dricker en kopp kaffe och äter en körsbärskaka. Jag undrar om jag kan tappa ett par kilo innan jag kommer hem. Ingen kaka imorgon. Imorgon tar jag bussen till Lakka som ligger på Paxos nordligaste spets.

Nu är det imorgon. I horisonten ser jag en siluett som marscherar med resoluta steg. Jag står och trampar vid lokalbussens hållplats i Gaios i väntan på att få se en annan del av ön. Jag börjar ganska snart trampa i samma takt som kommendanten som närmar sig i ett fast tempo. Innan jag kan urskilja ett ansikte ser jag en stor hand peka mot den bakre dörren på bussen. "Inside!" ryter en kvinnoröst fylld av livserfarenhet. Två små smala ögon granskar mig från knopp till tå. Ovanför ögonen svallar ett mörkbrunt hår med ljusa slingor, runt halsen slingrar sig en sjal i orange och lila. Under den kakifärgade västen hålls brösten upp av en alldeles för liten topp i orange. Jag skyndar mig in i bussen liksom övriga uppskrämda turister. Vi sitter raka i ryggen och stirrar rakt fram utan att våga ställa en enda fråga. Kommendanten går från säte till säte och samlar in offergåvan. Förvirring uppstår när en instabil passagerar inte vill köpa returbiljetten direkt. Han köper en returbuiljett.

Lakka 1
Lakka, Paxos. (Foto: Markus Olsson)

Byn Lakka är väl ordnad och många är de skyltar som talar om för seglare var de ska slänga sitt avfall. Inte är det i soptunnorna inne i byn i alla fall. I den mintblå bukten utanför håller sig seglarna på avstånd rädda för att slänga soporna i fel behållare. De ligger utspridda som små vita pastiller i en blå curacao.

Jag hör inte Gullbritt ropa någonstans så jag gissar att de har kryssat iväg mot nya äventyr. Längs med kusten går en stig till två små stenstränder där du kan låta din lekamen sänkas ner i det stora blå. Idag är det ingen som vill sänkas här och jag hittar en till skylt där det står att seglarna måste slänga sitt avfall i behållarna utanför byn.

Lakka 2
Lakka, Paxos. (Foto: Markus Olsson)

Lakka är charmig, vacker, ordnad och polerad. Hon är värd sitt besök men jag föredrar att bo i Gaios där hamnen ligger. Här är det mer rörelse i början av juni. Hit kommer fler resenärer från Korfu för att betala 10 Euro för en gyros och det är en bra punkt att utgå ifrån för att ta sig runt på Paxos. Visserligen kostar en gyros 3,5 Euro i Lakka men vad är väl enbart en Gyros?

Ytterligare en natt har förlöpt och jag har fått resans första moskitobett. Det kliar. Det kliar jättemycket.

Idag ska jag och mitt moskitobett åka till Antipaxos över dagen för att se om vi får uppleva den sinnesbild jag har av paradiset. Min granne utan tröja tänker göra samma sak fast det förstår jag inte förrän efter att jag har lämnat honom sittandes på sin balkong för att förvånansvärt nog möta honom nere vid den blå-vita kajutan som för 15 Euro ska köra oss till paradisön.

Båtresan tar knappt 30 minuter och vi lägger till vid Vrika Beach. Och ja, det är en förlovad ö. Och ja, vattnet är pecis så där klart som jag hade föreställt mig, och ja, vattnet är precis så där Vicksblåfärgat som jag har trott och ja, sanden är så där gyllenvit som jag har målat upp framför mig. Vad jag däremot inte hade föreställt mig var hur brutalt grön Antipaxos också är. Vitt, blått och grönt.

Vrika Beach Antipaxos
Vrika Beach, Antipaxos. (Foto: Markus Olsson)

Min granne försvinner snabbt uppför en stenig stig med sina grå tubsockorna uppdragna till knäna medan jag stannar kvar en stund vid Vrika Beach och samlar intryck. I en kvart. Sedan trampar även jag uppför den knaggliga leden, men med svarta ankelstrumpor som bara når till... ja anklarna. Jag vandrar uppför och känner av hur ryggen protesterar tills spåret ändrar riktning nedåt och efter ett tag når jag Voutoumi Beach.

Voutoumi Beach Antipaxos
Voutoumi Beach, Antipaxos. (Foto: Markus Olsson)

Hon är lika magiskt vacker som Vrika Beach och här samlar jag intryck i 30 minuter innan jag lunkar tillbaka till ursprungsstranden och lägger mig ner med en duns i den vita sanden. I fem minuter. Sedan hoppar jag i det något svala, klara havet och tumlar runt en bra stund. Moskitobettet kliar mindre nu men påminner mig konstant om att jag inte är ensam på den här resan.

Tiden tickar så sakteliga på och jag hamnar i en slags trans genom att bara sitta och titta på allt det vackra. Vissa menar att befinna sig i trans är ett pyskotiskt tillstånd. Jag är gärna i ett psykotiskt tillstånd. Jag är gärna på Antipaxos med min karakärsavvikelse för att kunna njuta och för att kunna försvinna bort från vardagen en stund.

Nu är jag dock tillbaka. Tillbaka på mitt boende för att pyssla lite grann innan kvällen gör antåg och jag ska avnjuta den sista middagen på Paxos för den här gången. Imorgon bär det av mot Korfu och nya intryck.

Copyright 2019 mittgrekland.se  |  Om mittgrekland.se  |  In english  |  Kontakt  |  Web: NyWeb