Blogg

Om mig

Bild till bloggen
Markus Olsson

Under mina öluffarresor i Greklands övärld har jag kommit att fastna för detta vackra, varma land. Jag älskar naturen, maten, musiken men framför allt det gästvänliga folket som tar emot en med öppna armar. Med mittgrekland.se hoppas jag kunna bygga uppe en webbsida med fakta och inspiration för dig som ska eller planerar att resa till Grekland.

Kalender

Underbara Donoussa

Det är ett riktigt skådespel att anlända till Donoussa, den ö som ligger längst norrut av öarna i Småkykladerna. Inte för att landskapet eller bebyggelsen bjuder på ett teaterstycke utan snarare därför att just själva anländandet har kommit att bli ett skådespel i sig.

Hamnen i Stavros Donoussa 20180418
Hamnen i Stavros, Donoussa.
(Foto: Markus Olsson)

När Express Skopelitis anländer samlas alla på tavernan To Kyma och betraktar de nyanlända som storögt kliver av färjan och blinkar med förvånade ögon upp mot den upphöjda uteserveringen. Det är tydligen så att det är här man slår sig ner på första parkett bakom de blå träräckena när färjan lägger till och betraktar alla rookies. Eftersom jag hade svårt att hitta Dimitris som skulle hämta upp mig såg jag säkert ut som en liten kyckling som irrade omkring och nickade till alla rumsuthyrare i hopp om en bekräftelse. Nåja, det kan jag bjuda på och kommer jag hit igen ska jag även sprätta lite med benen. Till slut hittade jag Dimitris och vi var ett helt gäng som skulle bo på samma ställe. Några fick gå, andra fick åka i den vita vanen runt Stavros (huvudbyn) för att komma till boendet som ligger 100 meter bakom stranden.

Min grannar denna första kväll kom från Tjeckien och hade fullt sjå med att hitta någon som hade en korkskruv att öppna kvällens begivenhet med. Sista kvällen skulle avnjutas med ett lokalt rödvin och en norsk i lägenheten bredvid viftade med en bräcklig liten skruv. Det tog inte många sekunder innan tjecken bröt av korkskruven så att själva skruven satt kvar i korken. Med rådjursögon vände han sig mot mig och frågade om inte jag hade någon vinöppnare och vid närmare eftertanke så finns det ju en sådan i min lilla fällkniv. Som om jag inte visste det. Med ett förvånande manligt tag skruvade jag i fällknivsskruven i hans redan skruvade kork men överlämnade själva korkuppdragandet till den forne tjeckoslovaken. Plopp! Ett brett leende spred sig bland alla inblandade. Vid närmare granskning av min korkskruv så visade det sig dock att den avbrutna skruven inkorporerats/ assimilerats/ införlivats/ adopterats in i min fällkniv och har nu blivit som en slags dubbelskruv. Kanske det nya när det kommer till korkskruvar?

Den omedelbara känslan av Donoussa är jag klev i land var att hon är pigg, nöjd och liksom tillfredsställd. Här har man hittat en balanserad nivå i att hantera turismen. Även om Donoussa, som sina grannar, är självständig, stolt och stark så har hon landat i vilken relation hon vill ha med oss som så gärna vill vara en del av henne. Jag känner mig välkommen och jag känner mig inbjuden.

Med andra ord känns det bra att vara turist här. Och det har flera upptäckt. Jag har aldrig tidigare varit på en ö där det finns så många regenter, dvs återvändare som vet allt, kan allt och som obönhörligen proklamerar vad du ska och inte ska uppleva på Donoussa. Högt och tydligt gör de entré på en taverna, klappar ägaren på ryggen, sjunger ut dennes namn som om vi var på en operaföreställning och drar alla sina uttryck på grekisk som finns i ryggsäcken från 1992. Alla vi andra ska veta att den här regenten är minsann en med folket. Sedan får vi höra skvaller, nyheter och do´s and dont´s. Ser ers höghet en ny undersåte så drar hen även hela harangen om vad som har ändrats under de senaste 20 åren. Ibland försöker den självutnämnda kronföljaren sedan 19 år på ön göra ett instick men tystas snabbt ner av regentens tunga spira. Här gäller det att sortera informationen och ta till sig av det som kan vara av nytta men samtidigt inte missa något för att eders majestät proklamerat en ensidig sanning.

Till Donuossa åker du för att helt enkelt existera, för att njuta, för att andas. Donuossa erbjuder vandring, bad och god mat. Här finns inga direkta sevärdheter, här finns inga skapade aktiviteter eller shopping. Du är din egen aktivitet. Stränderna här är riktigt fina, vandringslederna bra markerade och de handfulla restaurangerna i Stavros bjuder på god, klassisk, grekisk mat. För att vara på Donoussa behöver du inte mer. Det är öppet, tillgängligt och genomtänkt. Donoussa har hittat rätt nivå.

Mesa Ammos Beach Donoussa 20180418
Mesa Ammos Beach, Donoussa. (Foto: Markus Olsson)

Jag valde att starta min vistelse här genom att gå en av vandringslederna, den som leder till "byn" Kalotaritissa och stränderna Mesa Ammos Beach och Trypiti Beach. Enligt skylten ska vandringen ta en timme och 15 minuter vilket stämde ganska så på pricken. Vandringen utgår från huvudvägen ovanför Stavros och leder sedan över bergen så att du nästan når dess högsta punkt, Papas, på 383 meter. Vandringen är inte särskilt svår och är väl värd dess utsikt. Vill du inte gå tillbaka kan du ta den lilla vita bussen som trafikerar ön längs den enda landsvägen.

Vy vid vandring Donoussa
Vy på vandring, Donoussa. (Foto: Markus Olsson)

Vandring Donoussa 20180418
Vandring på Donoussa.
(Foto: Markus Olsson)

Stränderna runt Kalotaritissa är kanske inte de bästa på Donoussa men vad gör det när de ligger så pass vackert? Kalotaritissa består endast av ett fåtal hus, en massa fjäderfän och en taverna som serverar helt magisk mat. Sällan har en lunch bestående av endast spenat och ris varit så njutbar. Jag satt länge och njöt av smakerna och utsikten och för första gången på resan kände jag att jag verkligen kunde slappna av. Och det är det lätt att göra på Donoussa.

Av någon anledning lockar Donoussa till sig frihetstörstande nudister från Europas alla hörn vilket märks på de flesta stränderna. På min vandring över bergen mötte jag en italienska som bedyrade friheten i att kunna befria sin kropp ifrån fängelset av tyg. Själv är jag lite mer skeptiskt inställd till frågan då jag inte känner mig som en intern fastkedjad i klädesplagg av skiftande material. Så, som ensam fånge låg jag ett par timmar på Trypiti Beach medan man till höger utövade nudistjympa med rumplyft och medan man till vänster masserade sin stuss. Nej, nudism är inte min grej men det är något man får räkna med på Donoussa.

Jag vid Kedros Beach Donoussa
Kedros Beach, Donoussa.
(Foto: Markus Olsson)

Endast tio minuters gångväg ifrån Stavros ligger Kedros Beach som enligt Dimitis är ön bästa strand och ja, den är helt otrolig med sin gyllengula, mjuka sand och med sitt turkosblå vatten inramat av bergen på båda sidor. Bakom stranden ligger en beachbar med ett tak av plåt lagt som ett lapptäcke som skydd för solen. Här kan du lätt slå ihjäl en hel dag vilket jag också gjorde.

Stavros Beach Donoussa 20180418
Stranden i Stavros, Donoussa. (Foto: Markus Olsson)

Du behöver dock inte gå tio minuter för att komma till en sagolik strand för stranden i Stavros är otroligt fin och är i samma klass som stranden som delar Chora på ön Koufonissi i två delar. På Donoussa är Stavros uppbyggd på samma sätt: en strand som delar byn i två delar. Den delen som ligger vid hamnen är den hälft som har flest restauranger, minimarkets, en bankomat och ett postkontor. På den andra sidan stranden klättar fler boenden upp längs sluttningen och här finns bara en taverna men med en fin utsikt över havet. I båda delar finns det möjlighet att köpa biljetter till färjorna men hur det fungerar med öppettider verkar vara lite olika från dag till dag. Det bästa är att kolla in lapparna som sitter på dörrarna till de små kontoren.

Efter några turer fram och tillbaka till de två försäljningskontoren är det imorgon dags för mig att använda färjebiljetten för att resa tillbaka till Aten. Det känns lite vemodigt för att jag dels äntligen har landat i en slags maña-känsla och dels för att jag verkligen trivs på Donoussa.

Livadi Beach Donoussa 20180418
Livadhi Beach, Donoussa.
(Foto: Markus Olsson)

Sista dagen så här före hemresa bestämde jag mig för att vandra till Livadhi beach via det som Dimitris kallar by, Messaria. Jag kallar det två hus. Livadhi Beach ligger sedan cirka 15 minuters vandring nedanför det som både jag och Dimitris kallar by, Mersini. Stranden är minst lika sagolik som Kedros Beach men ligger mycket mer otillgängligt vilket i och för sig också skapar dess känsla. Strax ovanför stranden har några fricampare slagit läger för säsongen men påverkar inte själva strandupplevelsen nämnvärt. Vandringen till Livadhi Becah ifrån Stavros tar drygt en timme och går bitvis längs landsvägen men annars går den längs upptrampade vandringsleder genom det karga, kykladiska landskapet. I Mersini finns det oroligt nog två tavernor som förser badgästerna med förtäring men även med en makalös utsikt över de egeiska havet.

Vy från Mersini Donoussa
Mersini, Donoussa.
(Foto: Markus Olsson)

Jag valde att inte inta dagens föda vid någon av dessa tavernor utan vandrade tillbaka till Stavros och landade på strandbaren Corona Borealis som ligger i Stavros. Den har kommit att bli mitt tillhåll på eftermiddagarna under de stora pinjeträdens skugga och ljudet av vågornas brus. I bakunden såpelas "Feeling Good" med Nina Simone. Jag njuter, jag existerar, jag andas. Livet på Donoussa är helt enkelt storartat.

Corona Borealis Bar Donoussa 20180418
Matintag vid Corona Borealis i Stavros, Donoussa
. (Foto: Markus Olsson)

Nyfiken på att öluffa? Flera tips finns här på mittgrekland.se men även på till exempel Apollo!

Avskalade Schinoussa

Schinoussa, lilla, avskalade Schinoussa. Endast åtta kvadratkilometer stor men med ett självförtroende som om hon vore den tiodubbla ytan. Tro inte att hon kommer att fjäska och inställsamt bjuda in dig till något. Nej, vill du Schinoussa något så är det du som får ta plats och tydligt markera vad du vill.

Chora Schinoussa
Chora, Schinoussa. (Foto: Markus Olsson)

Efter knappt två timmar med den småvuxna färjan Express Skopleitis anlände vi i den lilla hamnen Mersini på Schinoussa. Liksom boskap föstes några enstaka av oss av färjan snabbt, snabbt, snabbt. Motorerna morrade och fräste. Vi var fem minuter efter tidtabellen, minuter som i Medelhavets vågor snabbt kan bli både tio och 20. Jag snubblade iland och sökte med blicken efter personen som jag visste skulle hämta upp mig. Det hade vi gjort upp i förväg vilket jag tycker är skönt när jag kommer fram till en helt ny ö och inte är bekant med varken logistik eller infrastruktur. Snabbt hittade jag den förarlösa vanen med boendets namn på och ställde mig världsvant, lite snett lutande mot dess motorhuv. Så trodde jag i alla fall att det såg ut men av blickarna att döma så var det nog ett betydligt osäkrare intryck jag gav. I bakgrunden råmade någon.

Efter en liten stund kom en man i mörkbrunt, vågigt hår och med solglasögon som jag såg min egen bräckliga uppenbarelse i och sträckte fram ett dasslock. Jag skakade dasslocket eller ja, dasslocket skakade snarare hela mig så att mitt försök att säga hej lät som en darrande liten skolpojkes röst. Han tog min ryggsäck och pekade med ett krokigt finger var jag skulle ta plats. Jag var den enda gästen till hans boende denna gång och tillsammans med en leverans av en ny säng for vi med öppen baklucka mot boendet. Resan gick på en dammig grusväg och det var första gången som jag upplevde någon form av en sandstorm. Inne i kupén var det minst sagt kuling med söndersmulad sten och jag varken såg eller kunde andas. Plötsligt slog bilen tvärnit och vi var framme. Hostandes ramlade jag ut genom den buckliga sidodörren, fick min nyckel utan något närmare välkomnande och en minut senare satt jag på sängen i mitt lyhörda rum. Jaha. Välkommen till Schinoussa.

Kafe Chora Schinoussa
Chora, Schinoussa. (Foto: Markus Olsson)

Torr i halsen efter singelorkanen bestämde jag mig för att knalla tillbaka upp till Chora, huvudbyn, som jag enligt kartan förstod att vi hade passerat. Det är där som en minimarket skulle kunna finnas tänkte jag. Efter tio minuter i skarp lutning stod jag med svetten lackande på huvudgatan. Inte en människa. Inte åt höger, inte åt vänster, inte framåt och inte bakåt. Det enda ljud som hördes, och som vittande om en butik, var surrandet från en kyl på högvarv. Bakom ett par halvt neddragna, blå jalusier satt en kvinna bland lådor med frukt och två surrande kylar. Hon nickade och jag kröp in och köpte mig det så välbehövliga vattnet.

Schinoussas huvudby, Chora, är bara några minuter stor, det vill säga, du vandrar igenom den på några minuter. Vitkalkade byggnader, blå fönsterluckor och stenlagda små gator i ett ganska kompakt format. Förvånansvärt nog finns det tre minimarkets i denna lilla by, alla med en lapp om att de levererar gratis till båtar. En och annan restaurang finns även att tillgå och så här utanför säsong gapade de flesta tomma men med en och annan öbo på en stol utanför som nickade tyst när jag gick förbi.

Jag fastnade för restaurang Deli denna kväll vars servering ligger en trappa upp och som nog kan stoltsera med den bästa utsikten uppifrån Chora. Deli är som att kliva in en annan värld med vita välstrukna dukar, servitörer som presenterar maträtter och kombinerar dem med rätt dryck. Det blev lite av en metropolitisk kväll med det karga grekiska vardagslivet precis utanför. Kanske hade de fem fransmännen som absolut skulle klämma sig in runt omkring mig en viss betydelse för känslan också.

Jag känner mig lite kluven till att befinna mig på en plats där min existens är så pass ointressant. Å ena sidan känner jag mig som ensamresenär för första gången ensam men å andra sidan finns det en slags magi i att vara just så själv. När jag sitter på min balkong och endast hör grundläggande ljud som vindens sus i träden, ett får som bräker och någon som ropar till någon annan över kullarna så känns det samtidigt så levande. Inte ett mekaniskt, digitalt eller något annat konstruerat ljud bryter Schinoussas magi. Och frågan är om det inte är därför man egentligen åker hit. Tillbaka till en fundamental verklighet på något sätt.

Psili Ammos Beach Schinoussa
Psili Ammos Beach, Schinoussa. (Foto: Markus Olsson)

Mina dagar på Schinoussa har bestått av att vandra, lata timmar på stranden och av att lyssna. Schinoussas stränder är helt okej även om hennes grannar kan stoltsera med betydligt finare sandbäddar. Fast återigen så är detta på ett sätt hennes charm. Det är det här du får. Mina två favoritstränder under mina dagar här blev Psili Ammos Beach som ligger cirka 30 minuters gångväg nordost om Chora. Det är en oorganiserad strand utan regler men fler pinjeträd ger skugga för den som törstar efter det. Sanden är vit och finkornig och botten likaså. I Schinoussas andra by, Mesaria, som du passerar tio minuter innan stranden har en taverna dit du kan gå för en bit mat och dryck.

Vägen mot Mesaria och Psili Ammos
Vägen mot Mesaria och Psili Ammos Beach. (Foto: Markus Olsson)

Stranden Lioliou Schinoussa
Lioliou Beach, Schinoussa. (Foto: Markus Olsson)

Den andra stranden jag kom att fastna för är Lioliou Beach som ligger drygt 30 minuters vandring sydost om Chora. Stranden är oorganiserad men nudism och camping är förbjudet här. Strax intill stranden ligger några boenden samt en taverna som har öppet under säsong. På båda sidor om stranden finns klippformationer men däremellan breder vit och mjuk sand ut sig. Vattnet är ganska långgrunt och passar barnfamiljer bra.

Stranden i Mersini Schinoussa
Stranden i Mersini, Schinoussa. (Foto: Markus Olsson)

Stranden intill hamnen, Mersini, lockar inte till särskilt mycket förutom ett dopp i väntan på färjan. Istället är Mersini en trevlig plats att inta en sen lunch på vid någon av de två tavernor som finns här. Riktigt bra mat i en småskalig hamnmiljö.

Lunch på taverna Mersini Schinoussa
Grekisk sallad på Taverna Mersini, Schinoussa. (Foto: Markus Olsson)

Schinoussas kanske mest populära strand är annars Tsigouri Beach (även kallad Plaka Beach) där jag också bor. Under säsong finns det en beachbar som håller öppet nere vid stranden och en och annan solstol kan erbjudas. Sanden är grå och finkornig. En bit ut i vattnet finns grunda klippor men annars är det en bra strand som ligger strax nedanför Chora.

Några direkta sevärdheter finns det inte på Schinoussa utan sevärdheten är liksom Schinoussa i sig. Både hennes uppenbarelse men även hennes attityd skulle jag vilja säga. Är du ute efter en ren, elementär och unik grekisk upplevelse så är det hit du ska åka.

Här kan du läsa mer om Schinoussa: Schinoussa (länk)

Naxos- en dag i bergen

Uj! Jag har drabbats av en riktig mansförkylning. Ni vet den där typen som är så kraftig att det vore som att koka sex koppar kaffe med endast två matskedar vatten. Eller så kraftig att vore den en motordrivet fordon så skulle den vara en monstertruck benämnd "Flesh of doom". Apropå flesh så festar dessutom moskitosen loss ordentligt på mitt kött. Jag ser ut som en spetälsk. En spetälsk men mansförkylning. Ni kan bara förstå hur tungt det är just nu.

Idag var min tanke att bestiga berget Zas (Zeus) som liksom är kronan på verket här på Naxos men gudarna ville annorlunda och höll mig på asfalterade vägar istället. Kanske kraften finns imorgon som också är den sista chansen för en bergsklättring innan luffen går vidare mot Schinoussa. Å andra sidan så vore det en bedrift i sig att en spetälsk, mansförkyld och efter idag tomatfärgad, kaffestark truck att ta sig upp. Nåja vi får se.

Chalki Halki Naxos
Chalki (Halki), Naxos. (Foto: Markus Olsson)

Istället för att utmana mina benmuskler höll jag mig krampaktigt fast i en hyrd mopeds broms- och gasreglage och for med kontrollerad snigelfart upp till ett par bergsbyar. Några av drottningen Naxos små juveler kan man säga. Jag startade med Naxos gamla huvudby Chalki (Halki) som med sitt minimala centrum är en skön, avslappnad miljö med möjlighet till dinerande under grönskande vinrankor. För det är nog just därför man åker upp hit eller för att gå några av vandringslederna som utgår härifrån. Byn är en söt, liten sömnig historia men till skillnad från andra byar så är den mer färggrann med husfasader i pastelliknande färger.

Apirantos by Naxos 2
Apirantos, Naxos. (Foto: Markus Olsson)

Apirantos by Naxos 1
Apirantos, Naxos. (Foto: Markus Olsson)

Nästa stopp på min puttrande mopedfärd var marmorbyn Apirantos som fått sitt smeknamn efter de marmorbeklädda gatubeläggningarna. Det är som att vandra i en skimrande marmordröm i grändernas virrvarr men så mycket mer än så är det inte. De tavernor som finns ligger i nedkanten av byn, och visst, Apirantos är också en skön kontrast mot strändernas hålligång.

Gränd Koronos Naxos
Koronos, Naxos. (Foto: Markus Olsson)

Dagens sista by där jag för övrigt var på väg att rämna en av yrkesmän perfekt konstruerad mur var Koronos och den by som idag lämnade mest avtryck. Med avtryck menar jag inte mitt stopp i den av yrkesmän perfekt konstruerade muren utan snarare byns uppbyggnad på båda sidor om en bergsskreva. I mitten av sluttningarna möts de båda sidorna med flera tavernor under ett prunkande täcke av vin, vildvin och andra klätterväxter. I de smalaste av gränder ligger ligger privatboenden längs sluttningarna och än en gång kan jag inte låta bli att fascineras över den grekiska byggkonsten.

När jag kom till mitten av byn mötte jag en dam med kort svart, om än flottigt, hår som log det bredaste av leende, svepte med handen upp mot det grönskande taket och rabblade en hel harang på grekiska varav det enda ordet jag förstod var något i stil med "fotos". Jag hivade fram kameran och lade av en riktig paparazzisession och hon såg i alla falla riktigt nöjd ut.

Åter vid kusten lade jag min matta lekamen på en solstol under ett parasoll och slumrade till ljudet av havets brus i några timmar. Lite vila skulle nog få fart på denna kropp för en bergsvandring. Omtöcknad tog jag de fem stegen upp till mitt boende och tog en tidig kväll.

Berget Zas Naxos
På väg ner från berget Zas (Zeus), Naxos. (Foto: Markus Olsson)

Dagen efter krävde sina Alvedon men sedan bar det av upp i bergen. Berget Zas (Zeus) låter inte vänta på sig tänkte jag och valde att vandra upp från källan Arion strax utanför byn Filoti. Skylten vid vandringsledens start vittnade om en tur på en timme och tio minuter. Jag tänkte att jag ger det en timme och 30 minuter i alla fall men efter fler pauser och intagande av omgivningarna var jag uppe på toppen enligt den väderbitna skyltens tid. Vandringen ifrån Arion är bitvis brant men man klarar sig gott med ett par löparskor och en vattenflaska.
Utsikten ifrån toppen är helt klart mödan värd och i sällskap med cirkulerande fiskmåsar (?!) är pausen där uppe en magisk upplevelse. Härifrån ser du stora delar av Kykladerna och förstås också stora delar av Naxos från olika håll. Konstrasten mot strandhäng är stor men det är det som gör solstolen lite extra värd på eftermiddagen.

Vilar på toppen av berget Zas Naxos
Vilar på toppen av berget Zas (Zeus). Naxos. (Foto: Markus Olsson)

På vägen ner stannade jag i byn Filoti för en lunch vid en av tavernorna runt torget som delas mitt itu av vägen vidare upp andra bergsbyarna.

Torget i Filoti Naxos
Torget i Filoti, Naxos. (Foto: Markus Olsson)

Väl nere vid Agia Anna igen tog jag vant mina steg ner till den första solstolen där jag förvånat såg mitt strandlakan ligga kvar på solstolen. När jag slog mig ner tystande hela stranden för en stund, ja till och med havet upphörde att brusa. Alla undrade vem det var som hade paxat en solstol redan från gårdagen men som inte dök upp förrän på eftermiddagen. Efter ett par minuters tystnad börjades det att viskas och pekas innan konversationerna och vattenlekarna fortsatte med några suckanden och menande blickar. Jag skyller på "Flesh of doom" och slumrade in till ljudet av havet, fnittrande barn och hetsiga grekiska konversationer.

Nu drar jag vidare mot en ny ö, Schinoussa, som jag inte tidigare har besökt. Nya miljöer och möten kommer säkert att få denna mansförkylning att kännas som sommarbris istället.

Du vet väl om att varianter av blogginläggen också publiceras på Apollos reseblogg: Apollo.

Beach hopping på Naxos

Naxos, Kykladernas drottning, ligger stor och majestätisk med Kykladernas högsta berg, långa utsträckta stränder och ett nästan andäktigt väsen i mitten av den ögrupp som så många av oss förknippar med det klassiska Grekland. Det är väl egentligen nu min mer traditionella öluff börjar, dvs med båt, istället för med flyg som tog oss till Skyros. Det är bara några timmar sedan jag vördnadsfullt bugade när jag klev iland i Naxos stad men det blev nästan så att jag inte kom fram överhuvudtaget. Jag gjorde nämligen ett klassiskt misstag vid biljettköpet.

Det ödesdigra biljettköpet skedde på ett överbelamrat försäljningskontor i Atens kokande centrum. Den något sävliga försäljaren satt så djupt nedsjunken i sin slitna kontorsstol att bara huvudet och två händer stack upp vid tangentbordet. Med släpig röst och med en stor gäsp ställde han sina kontrollfrågor, räckte över den kuvertförbackade biljetten och redan där borde mina känselspröt ha signalerat en varning. När jag sedan i arla morgonstund anlände med första tunnelbanan till Pireus och med ryggsäckar på både ryggen och magen så att jag nästan tog rull i min iver att komma ombord, blev jag genast stoppad på landgången av en van målvakt. Min biljett var bokad en månad framåt i tiden och nu skulle jag åka med ett annat fartyg och från en annan gate 15 minuter bort med buss. Ja, så stor är faktiskt hamnen i Pireus men gratis bussar transporterar väsktunga resenärer mellan gaterna samtidigt som de stressat trummar på sitt bagage när avgångstiden kommer allt närmare.

Ute på däck i den grekiska övärlden
På väg ut i den grekiska övärlden. (Foto: Markus Olsson)

Med snabb service i den lilla biljettluckan intill fartygets vrålande motorer byttes min biljett till rätt datum och till rätt fartyg med fem minuters marginal. Läxa: lämna aldrig försäljningskontoret utan att granska biljetten. Med dieselångorna i halsen landade jag lättad på en brungrå plaststol ute på däck. Nu väntade fem timmars båtfärd i den grekiska arkipelagen.

Jag har varit på Naxos fyra gånger förut och det är lätt att återvända till eders majestät i all hennes prakt. Den här gången gör jag det dock med ett särskilt syfte: att bestig berget Zeus och få blicka ut över Kykladerna från drottningens gnistrande krona. Denna upplevelse får dock vänta någon dag och istället kommer jag ägna mig åt beach-hopping.

Agios Georgios Beach Naxos
Agios Georgios Beach, Naxos. (Foto: Markus Olsson)

Naxos västkust kantas av några av Greklands absolut finaste stränder. Och allt inom en radie av drygt en mil. Den första stranden ligger i Naxos stad, Agios Georgios Beach, och är beklädd med tavernor, kaféer och rad boenden. Här finns närheten till allt ackompanjerat av klarblått hav och den varma benvita sandstranden. Därefter följer ett område som kallas Laguna men som egentligen inte erbjuder varken magiska bad eller strandhäng.

Agios Prokopios Beach Naxos
Agios Prokopios Beach, Naxos. (Foto: Markus Olsson)

Efter cirka fem kilometer ligger nästa stopp, favoriten Agios Prokopios. Här kan du njuta av stranden i både solstolar och på din medhavda handduk. Ovanför stranden finns ett rikt utbud av utfodringsställen. Det är inte mycket som slår en lunch på till exempel taverna O Fotis medan det turkosa vattnet brusar strax intill. Den snedtandade damen med citrongul blondering som serverade mig lät misstänkt svensk i sin brytning och när jag frågade henne om hon kom från Sverige så svarade hon ja. Jag bytte till svenska och rabblade en hel harang om dagens händelser. Hon svarade med samma brutna engelska som tidigare att, ja, de hade öppet. Jag slutade rabbla svenska.

Lunch på O Fotis vid Agios Prokopios Naxos
Lunch på O Fotis, Agios Prokopios, Naxos. (Foto: Markus Olsson)

Agia Anna Beach Naxos
Stranden i Agia Anna, Naxos. (Foto: Markus Olsson)

Mitt boende ligger intill stranden i Agia Anna som är nästa stopp på strandluffen. Agia Anna är det område på Naxos där jag faktiskt helst väljer att bo. Sedan mitt första besök här för tio år sedan har det hänt mycket och nya boenden, restauranger och affärer växer ihop till en mer sammanhållen by samtidigt som det enkla och rustika behålls. Boendet är enkelt men har allt jag kan önska. Ja, till och med ett kylskåp med kulsprutefunktion. Ja, det låter i alla fall så. Först gången det avfyrade en salva var jag beredd att kasta mig ner på golvet för omedelbart skydd innan jag tog strid för min drottning. Kuppförsök har jag bara läst om men instinktivt ställer jag mig på drottningens sida. Nu när skåpet har kuppat några gånger höjer jag bara lite på ögonbrynet och fnyser. Mycket väsen för ingenting.

Plaka Beach Naxos
Plaka Beach, Naxos. (Foto: Markus Olsson)

Efter Agia Anna sträcker dagens sista och längsta strand ut sig, Plaka Beach. Här tävlar uthyrningsstolar med varandra och ett olympiskt spel av olika vattensporter pågår. Mellan akterna finns även utrymme för den egna handduken i de vita sanddynerna med skuggmöjligheter från ett fåtal pinjeträd. Ovanför Plaka beach ligger ett brett utbud av tavernor, kaféer och barer som släcker både törst och hunger.

Idag valde jag att stanna här men för den som vill hoppa vidare fortsätter stränderna att avlösa varandra. Orkos Beach, Migri Vigla Beach, Sahara Beach, Kastraki beach och Ghlifada Beach bara för att nämna några. Hyr en bil, moped eller cykel för att utforska Naxos alla stränder eller varför inte ta bussen från Naxos stad för att nå flertalet av dem.

Imorgon byter jag stranden mot de karga bergssluttningarna. Om det erövring av en bergstopp eller en frappe i en bergsby återstår dock att se.

Du vet väl att varianter av blogginläggen går att läsa på Apollos reseblogg: Apollo.

Skyros- blyg och charmerande

Det är som om vi möter en blygsam ö när vi anländer till Skyros. Hon flackar lite med blicken, ler lite generat och är charmerande omedveten om sin fulla potential. Visserligen är det försäsong och hon har nyss vaknat ur sin vinterdvala men den grundläggande känslan att vilja stärka henne och berätta hur bra hon egentligen är, är påtaglig.

Stranden nedanför Skyros stad Grekland
Skyros. (Foto: Markus Olsson)

Skyros tillhör ögruppen Sporaderna och är kanske den ö som tar emot minst turister av sina systrar Skiathos, Skopelos och Alonissos. Vi är inte många här i slutet av maj som strosar i byn eller borrar ner tårna i den mjuka sanden på stranden som löper längs kusten nedanför byn. På restaurangerna är vi i minoritet och runt omkring oss pratas grekiska i en rasande fart. På vårt hotell säger de att vi borde prova fiskrätterna när vi dinerar. Den benrika råvaran på tallriken kommer enbart från vattnet runt omkring Skyros. Har inte restaurangen en fiskrätt på menyn så har de väderbitna fiskarna inte fångat någon fisk den dagen. En fisksoppa slinker ner tillsammans med nybakt bröd doppat i den renaste av olivoljor. Själv njuter jag mer av geten i citronsås som ligger på min tallrik. Köttet är så mört att enbart blicken på det får det att falla isär. Vi beställer in vin i karaff och ouzo med is, vi skålar, skrattar och pratar reseminnen. Det är så här det ska vara när vi är ute och reser, goda samtal, gott vin och maträtter tillagade på lokala råvaror.

Gata i Skyros stad Grekland
Gata i Skyros stad, Skyros. (Foto: Markus Olsson)

På Skyros är man stolt över sitt mathantverk vilket också visar sig på frukosten där en benvittallrik med bitar av en lokal ost serveras oss. Just den här osten kanske påminner mer om en mindre angenäm svamp än en njutbar delikatess. Vi ler ansträngt och mmmar nickandes. Hjärtat klarar inte av att förminska stoltheten över det som bjuds oss men vi hoppas att vi får köpeosten till frukosten imorgon igen. På något sätt verkar vi ha förmedlat vår känsla kring detta livsmedel för den lyste med sin frånvaro på frukosten i morse.

Vi bor där havet möter land och inte uppe i Skyros stad. Ett val som var planerat i förväg. Direktaccess till stranden med möjlighet att vandra upp i byn på cirka en kvart lockade mer än det omvända. Här nere sträcker stranden ut sig så långt ögat kan nå och en rad boenden erbjuds de turister som hittar hit.

Strax ovanför oss går trapporna längs den örtbeklädda bergsväggen upp till byn och utbudet av flera restauranger, barer och kaféer. Om vandringen uppför suger ur all must ur en kostar en taxiresa riktning uppåt cirka fem euro. I vårat gäng råder det delade meningar kring musten.

Skyros stad inhyser förvånansvärt många pigga och moderna barer där invånarna samlas framåt eftermiddagen och kvällen. För en stund försvinner blyghetens skimmer och höga röster markerar en självklar plats på den grekiska kartan. Utbudet upp i Skyros stad är öns största och valmöjligheterna är rika. Intill det marmorbeklädda torget ligger byns enda pizzeria som i skuggan av grekisk husmanskost kan tävla om att baka landets godaste pizzor. Nere vid stranden ligger flera tavernor och barer men som i maj gärna sover en stund till för att vakna runt den 1:a juni.

PizzaSkyros Grekland
Pizza, Skyros. (Foto: Markus Olsson)

Bar i Skyros stad Grekland
Bar i Skyros stad, Skyros. (Foto: Markus Olsson)

Trots de självsäkra barerna i Skyros stad så är Skyros lugn, tystnad och vackra omgivningar. Blinkade discolampor och vibrerande bas hittar du inte här. Det enda som vibrerar är den dallrande tystnaden som nästan går att ta på, ett omsvepande lugn och en välskapt nejd. Här finner du ro.

Stranden Pefkos Grekland
Pefkos Beach, Skyros. (Foto: Markus Olsson)

Under en av dagarna valde vi att hyra bil för att åka runt Skyros norra, mer gröna, del där de få övriga bosättningar finns. Den södra delen är mer karg och bergig med betydligt färre mänskliga avtryck. Längs kusten på den nordliga delen ligger flera fina stränder som Pefkos, Agias Fokas och Atsitsa. I regel finns inte mer än en taverna som ackompanjerar den mjuka sanden och några av vinterns slitna parasoller av vassens långa blad. Egentligen är det bara hamnbyn Linaria som har ett invånarantal värt att nämna. Här finns flera uthyrningsboenden, en rad tavernor nere i hamnen och ett par butiker. Det är hit du anländer om du lyckas hitta en färja som trafikerar Skyros från någon av de andra öarna i Sporaderna eller från Thessaloniki. Vi valde det luftburna färdsättet ifrån Aten för en billig penning, en flygresa på cirka 30 minuter som i princip består av en start och en landning. För en inbiten öluffare är det nästan fusk att överge vattenvägen men ibland är det böljande blå ett svårare alternativ.

Gyrosplåt Grillhouse Skyros Grekland
Gyros på Grillhouse, Skyros stad, Skyros. (Foto: Markus Olsson)

Den sista kvällen spenderade vi på Skyros Gyrosställe, Grillhouse, som ligger precis i början av byn om du kommer från taxistationen och den allmänna parkeringen. En liten fårig gumma med en röst som Nurse Diesel tog våra ogenomtänkta beställningar. Den ena plåten med Gyros efter den andra bars in till vårt rustika bord. Jag har aldrig varit så mätt och den känsla sitter fortfarande i så här 12 timmar senare. Likaså hennes mörka, raspiga röst som liksom hostade sig fram till våra trumhinnor. Gyrosen var fantastiskt god och är väl värd den övermäktiga mättnadskänslan så här ett halvt dygn senare. Toppa Gyrosen med en Irish Coffe på någon av barerna intill så är kvällen komplett.

Vi har nu varit här i fyra dagar och börjar närma oss återresan till svärmarna och pulsen i Aten och vi känner oss rätt nöjda med vår tid på Skyros. Vi är utvilade, vi har njutit och vi har fyllt på med energi. Nu längtar vi efter lite tempo, lärm och vibrationer igen.

Du vet väl att varianter av blogginläggen finns att läsa på Apollos reseblogg: Apollo.

Ett dygn i Aten

Ja, då är det alltså dags, dags för årets kosläpp i Aten. Vi kan prata om allehanda blomstrande gårdar i Sveriges avlånga land som drar till sig horder av människor för att beskåda årets kosläpp eller så kan vi prata om det riktiga kosläppet i Greklands huvudstad Aten.

Underligt nog lockar ett sådant kosläpp inte till sig skaror av stadsmänniskor som vill se ystra kor (läs yra människor) släppas ut i friheten och på grönbete. Jag undrar varför. För det är ju så att vi efter en mörk och kall skandinavisk vinter äntligen får lämna skymningen och kylan bakom oss och ge oss ut för att åtnjuta de grekiska betesmarkerna. Det kryper i våra ben som reflexmässigt spritter när vi går längs Atens solvärmda gator. Vi stångas, brölar, vänder ansiktet mot solen och insuper den grekiska atmosfären. Vi älskar det, vi känner oss levande. Men var är högtalarna som ropar ut vår ankomst? Var är de välfyllda picknickkorgarna som ska mätta åskådarnas hunger? En eller annan enstaka förundrad blick möter oss längs vägen men vad gör egentligen det. Vi här och vi är nu.

Vi är i Greklands huvudstad Aten och en av Europas mes spännande städer med en blandning av både väst och öst, nytt och gammalt, fattigt och rikt. Den här gången kommer vi att stanna i Aten i ett dygn innan vi ger oss ut på en av Greklands alla öar för att låta benen spritta än en gång.

Vad hittar vi då på i Aten om vi bara är här i ett dygn? Jag tycker inte att man ska vara rädd för att ge sig hän åt att vara just en tillfällig besökare med kameran runt halsen. Vi passar på att uppleva alla uppstyrda platser som putsats för oss turister. Är vi i Aten finns det helt enkelt några saker som vi bör bocka av. Bock 1: Akropolis, bock 2: Panathinaikon stadion och Zeus tempel, bock 3: Monastiraki, bock 4: Brettos, bock 5: Plaka.

Brettos Bar Aten
Brettos, Aten. (Foto: Markus Olsson)

Givetvis har Aten många gömda pärlor som jag ser fram emot att få upptäcka med bland annat untraveled.se men som ytterst tillfällig turist så tycker jag det är helt okej att ge sig hän till den standardiserade guideboken. Även om du bockar av de mest kända sevärdheterna så känner du vibrationerna av allt annat som gömmer sig bortom dessa. De finns där och de finns kvar så nästa gång du tillbringar ett par dagar i Aten så kan du skänka din tid till dessa platser.

Ett av mina guldkorn som sällan är med i resehandboken är torget Iroon ett stenkast bortom Monastiraki där vi sedvanligt avslutade vår kväll. Vid torget och i gränderna runt omkring ligger barer, tavernor och restauranger som lockar till sig både inhemska och de turister som hittar hit. Vi låter en och annan alkoholhaltig dryck slinka ner på baren Beertime som har Atens bästa ölutbud, vi skrattar, gråter och njuter.

Plateia Iron Aten
Iroon, Aten. (Foto: Markus Olsson)

Det är med ett leende på läpparna vi kryper ner under täcket denna första Greklandskväll. Aten lämnar som alltid en massa intryck som drömmarna får bearbeta innan vi imorgon åker vidare ut i den grekiska övärlden. Första stopp: Skyros.

Aten Akropolis Natt
Athens by night, Aten. (Foto: Markus Olsson)

Du kan även läsa ett mer detaljerat inlägg i Apollos reseblogg (publiceras olika datum) som du hittar här: Apollos reseblogg (länk)

Om att resa på egen hand- ensamresenär

Första gången jag reste på egen hand så var jag rätt nervös och målade upp det ena katastrofscenariot efter det andra. Jag råkade ut för både allehanda otyg och resetroll. Tyvärr är jag förbannad med förmågan att skapa fiktiva händelseförlopp som inte sällan leder till apokalypsen. Och visst händer det saker som inte är roliga att lösa själv men det går och det stärker. Oavsett vad som har hänt mig på mina öluffarresor så har det alltid löst sig och det har alltid funnits gästvänliga greker som har givit en hjälpande hand. Stora fåriga händer och små lenhyade. Någon med bara fyra fingrar och någon med obehagligt långa naglar på.

Jag är knappast en primo uomo utan ser mig själv mer som en introvert varelse som gärna vandrar ohjälpt längs gamla åsnestigar, hittar en öde sandstrand och läser en god bok vid ett tavernabord i solnedgången. Jag behöver inte dela den upplevelsen med någon där och då även om jag förstås uppskattar sällskap. Jag möter alltid någon eller några som söker kontakt, som vill dela en upplevelse, dela tips eller dela resväg för en stund. Beroende på vilken typ av person du är så kan du välja hur stor del av din resa som du ska spendera själv. Första gången jag reste på egen hand blev jag förvånad över hur många det egentligen är som reser själva, andra ensamresenärer att slå sällskap med. Även om man som jag är lite tillbakadragen så har det alltid funnits andra personer som söker sällskap och som frågar om de får slå sig ner.

Antiparos hängmatta
Njuter av att vara själv, Antiparos. (Foto: Markus Olsson)

Skulle det vara så att allt för få individer slår ser ner är att vara frågvis ett bra sätt att söka kontakt. Fråga om tips, vart de är på väg, om de har hittat några pärlor de vill dela med sig av eller om de kan rekommendera ett boende. Du märker ganska snart om de är intresserade av att hänga eller ej. Våga ta lite plats och visa att du är intresserad. Ju fler gånger du gör det desto mindre blir motståndet att inte våga ta plats.

Som öluffare så finns det en sak som jag kan tycka är lite jobbig att göra på egen hand och det är att förlita sig på att det finns rumsuthyrare på plats i hamnen när jag kliver i land. Utöver att jag vanligtvis fantiserar ihop hur jag får sova under en gren så har jag varit med om när det på en liten ö inte funnits något ledigt rum. Visserligen under högsäsong på ett en riktigt liten kobbe och visserligen rörde det inte mig eftersom min inbillningsförmåga hade sett till att jag hade bokat boende i förväg. Men ändå! Därför bokar jag ofta boende via någon av de vanliga bokningssajterna på nätet i innan jag kommer fram, inte bara hemifrån utan även på plats.

Förutom att jag kan få lite kris i tankeprocesserna när det kommer till boende så finns det ett par till saker jag inte gillar att göra själv när jag är på luffen:

  • Att nästla mig in på knökfulla restauranger och göra anspråk på det enda lediga bordet för fyra personer. Man skulle kunna tro att jag har fått utstå en sträng luthersk uppfostran som hellre placerar mig under ett bord vid toaletten snarare än tar plats som vilken annan besökare som helst. Så är dock inte fallet men det finns ett slags inbyggt motstånd att göra anspråk hos mig.
  • Beställa drinkar på en bar. Skulle mot all förmodan ett illvilligt sagoväsen vilja mig ont så är det ett ypperligt sätt att komma åt mig. Nej, jag tar hellre en öl, gärna Mythos, som öppnas vid bordet.

Saker som jag däremot uppskattar när jag reser på egen hand är:

  • När nya bekantskaper uppstår som troligtvis annars inte hade kommit till. När trollen blir till älvor och hobbitar.
  • All tid för mig själv ger också tid för eftertanke. Sakta men säkert inser jag att katastroferna uteblir.
  • Varje resa ger en extra centimeter till kroppslängden. Skönt för en annan som är tre äpplen hög.

Jag tycker om att resa själv oavsett var mina tankar för mig. Jag startar ofta min Greklandsresa med en veckas sällskap som sedan reser hem när jag ger mig hän åt den grekiska arkipelagen. Det är en skön kombination. Funderar du på att resa själv för första gången så har jag fem tips du kan tänka på när du ska ut och resa på egen hand:

  1. Ta med en bok eller två. Ett skönt tidsfördriv lata dagar på stranden och kan vara behagligt att ta till när du sitter still bords och inte vill stirra rakt ut i luften.
  2. Dator/surfplatta. Något att fixa lite bokningar och dylikt med eller varför inte ladda ner en serie att ha att titta på om kvällarna känns trista.
  3. Dela upp dina pengar och förvara dem på olika ställen, likaså om du har flera plastbitar med dig. På så sätt säkrar du dina tillgångar om trollen skulle vara framme.
  4. Våga ta plats. Öva om du har ett inbyggt motstånd till det.
  5. Om du lider av samma syndrom som jag, boka boende i förväg.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Greklands bidrag till Eurovision Song Contest 2017

Det är inte ofta jag skriver om grekisk musik numera även om det är en viktig ingrediens för mig för att kunna njuta av Grekland även när jag inte är på plats. Musik och mat är två perfekta beståndsdelar för att få uppleva den där härliga Greklandskänslan hemma i Johannesbo. Medan grytorna puttrar på spisen brukar spellistan med grekisk musik (länk) går varm här hemma.

Nu är det mindre än en månad kvar till Eurovision Song Contest 2017 startar och sedan en tid tillbaka är det grekiska bidraget utsett, This is love med Demy. Det är en förhållandevis modern danslåt utan några klassiska grekiska influenser vilket jag annars vurmar för. Jag gissar att låten tar sig vidare från semifinalen men kommer säkert, liksom det svenska bidraget, inte lämna tävlingen med några större intryck.

Demy är en känd grekisk sångerska och skådespelerska och har spelat i flera musikaler, senast i den grekiska versionen av Mamma Mia i Aten. Hon har samarbetat med flera grekiska kända artister och har spottat ut några hits de senaste åren. Jag har haft svårt att hitta något live-klipp på This is love men flickan kan minst sagt sjunga så liveframträdandet borde bli bra.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Tio av Greklands bästa stränder

Grekland har så oroligt många fina stränder; sandstränder, klapperstenstränder och klippbad. Stora organiserade stränder och små badvikar utan en solstol så långt ögat kan nå. Långgrunda stränder och stränder där det snabbt blir bråddjupt. Stränder där vattnet är så klart att minsta lilla sandkorn på botten syns och stränder där havsdjuren nafsar en i fötterna så fort du berör vattnet.

Det är knappast någon hemlighet att jag älskar att tumla runt som en euforisk delfin på technofest i det klarblå Medelhavsvattnet. Jag hoppar, simmar, plaskar, snurrar och flyter. Jag låter känslan av tyngdlöshet fylla mig och tar mig samtidigt ner till botten för att blick upp mot ytan.

Jag brukar ofta kombinera mina två favoritaktiviteter vandring och bad genom att snöra på mig vandringsskorna, packa ryggsäcken och sedan knalla iväg över berg och sten för att nå en av alla vackra stränder som finns i närheten. För mig består en strandupplevelse av flera olika aspekter. Utöver miljön kan till exempel en lång vandring i ett kargt landskap ge en otrolig belöningskänsla när jag når fram till en turkosblå vattenkam som stilla berör en mjuk och vit sandkant. Att kunna lägga ifrån mig packningen och bara finnas där och då skapar en känsla av ren magi långt borta från Mälarens bruna vatten med en massa måsten väntandes där hemma.

Oftast gillar jag de oorganiserade stränderna mest där det är få människor, stilla och nästan ödsligt. Stränder där lyxen består i känslan av att hitta något alldeles eget och där känslan av att vara "on top of the world" är lika stark som högst uppe på en bergstopp.

Jag har förstås många stränder kvar att uppleva i Grekland och nya favoriter kommer givetvis att dyka upp men just nu så är mina tio favoritstränder i Grekland dessa:

Plaka Beach- Naxos

Plaka Beach Naxos
Plaka Beach, Naxos. (Foto: Markus Olsson)

Naxos, Kykladernas drottning, har begåvats med en rad fantastiska stränder med kritvit, mjuk, fin sand med ett havsvatten som är lika blått som en påse Vicks blå. En av min absoluta favoritstränder är Plaka på Naxos västkust. Stranden är kilometerlång och består av flera organiserade delar men du kan även hitta din alldeles gena sanddyn utan fladdrande vindskydd och solkrämsindränkta solstolar.

Apella Beach- Karpathos

Apella Beach Karpathos 1
Apella Beach, Karpathos. (Foto: Markus Olsson)

En annan ö som också har många magiska stränder är Karpathos i ögruppen Dodekaneserna. En av de allra vackraste stränderna är Apella på Karpathos ostkust. Landvägen dit är en hisnande resa på serpentinvägar både uppför och nerför Karpathos distinkta berg och det gäller att ha is i magen. Resan dit är värd all möda. Vattnet har en nästan grönaktig färg och sanden är bländande vit och består av både småsten och sand.

Pori Beach- Koufonissi

Pori Beach Koufonissi
Pori Beach, Koufonissi. (Foto: Markus Olsson)

På en av mina öluffarresor fick jag namnet Koufonissi skrivet på en servett och med en uppmaning om att besöka den ö i Grekland som har de finaste stränderna. Sagt och gjort så tog jag den lilla färjan Express Skopelitis ut bland Små Kykladerna med slutdestination Koufonissi. Morgonen efter ankomsten snörade jag på mig skorna och vandrade runt den lilla ön och till den hästskoformade bukten som utgör Pori Beach. Vattnet har en otroligt härlig färg och stranden med en mjuk och fin sandbotten. Här är det lätt att låta synintrycket fylla en full av beundran.

Kamares Beach- Sifnos

Stranden i Kamares Sifnos
Kamares beach, Sifnos. (Foto: Markus Olsson)

Hamnbyn Kamares på ön Sifnos har en av de där riktigt fina stränderna som gör Grekland till ett riktigt strandparadis. Sanden är finkornig och vit, vattnet klart och relativt långgrunt. Sifnos är en av mina favoritöar när det kommer till vandring och otaliga gånger har jag trött och svettig klättrat ner för bergskammen för att sedan bara kunna fläka ut mig på denna oemotståndliga playa.

Achladies Beach- Skiathos

Achladia Beach Skiathos
Achladies beach, Skiathos. (Foto: Markus Olsson)

När det kommer till organiserade stränder är Acladies Beach på Skiathos en klar favorit. Här ligger mysiga tavernor direkt vid strandkanten och flätade parasoller skänker skugga. Badbåten lägger till vid en sliten träbrygga men det går även bra att ta bussen från Skiathos stad som trafikerar hela kustremsan och stannar vid alla stränder.

Varvarousa Beach- Syros

Varvarousa Beach Syros
Varvarousa Beach, Syros. (Foto: Markus Olsson)

Om du liksom jag älskar öde stränder där känslan av att vara rätt liten på jorden är påtaglig så är Varavrousa Beach på Syros just en av de där stränderna som du knappt trodde existerar. Till Varavrousa Beach är det cirka en timmes vandring från den lilla pittoreska byn Kini på Syros västkust, en vandring som tar dig till flera stränder längs vägen. Läs mer om min stranddag på Varavrousa här: 2012-års öluff i Kykladerna. (länk)

Elafonissi Beach- Kreta

Elafonissi Beach Kreta
Elafonissi Beach, Kreta. (FOto: Markus Olsson)

Det är många år sedan jag var på Kreta och det var långt innan jag ens var i närheten av en tanke om att börja skriva om mina resor. Ett av de starkaste minnen jag har därifrån var när vi hyrde bil och körde över Kretas höga berg ner till den rosa sandstranden Elafonissi Beach. Och ja, stranden är faktiskt rosa.

Livadakia Beach- Serifos

Livadakia Beach Serifos
Livadakia Beach, Serifos. (Foto: Markus Olsson)

Livadakia Beach på Serifos har en långa rad med pinjeträd längs hela strandkanten som skänker en behaglig skugga när Medelhavssolen skiner som starkast. Sanden är mjuk och finkornig och den runda bukten skapar en lugn och harmonisk inramning. Här trängs inte uthyrningsmöbler om utrymmet utan det finns gott om plats för den egna handduken.

Klisidi Beach- Anafi

Klisidi Beach Anafi
Klisidi Beach, Anafi. (Foto: Markus Olsson)

Den lilla ön Anafi intill Santorini har flera fina sandstränder och en av dem är Klisidi Beach som ligger en kort vandring från Anafis hamn. Här tornar klipporna upp sig på båda sidor om stranden och en mjuk sandbädd binder ihop de nåda utsprången. Strax ovanför stranden ligger ett par tavernor med en vacker utsikt över stranden och havet.

Messakti Beach- Ikaria

Messakti Beach Ikaria
Messakti Beach, Ikaria. (Foto: Markus Olsson)

Ikarias olika kuster skapar två helt olika karaktärer. Sydkusten är brant och mer ruff medan nordkusten skapar ett mjukare möte med havet. Där ligger också Messakti Beach, en lång fin vit sandstrand med turkosblått vatten. Det är bland annat Ikarias otroliga kontraster som skapar denna ljuvliga sandstrand.

Klostret Kalamiotissa på Anafi- en av de vackraste vandringar jag någonsin gjort

När jag reser runt i Grekland stannar jag ofta upp, pausar, ser mig omkring och förundras över hur vackra och hur överväldigande miljöerna är vilket jag annars sällan tar mig tid till att göra. Det är lätt att rusa på i vardagen här hemma men när jag är i det gudabenådade landet i söder så blir livet helt enkelt ganska annorlunda. När jag öluffar i Grekland uppskattar jag verkligen att få upptäcka alla platser jag reser till, till fots, att få luffa till olika mål med säcken på ryggen och liksom fysiskt ta in omgivningarna, stanna upp, sträcka på ryggen och blicka ut över vidderna.

Kalamos Anafi
Vandrinsgleden på berget Kalamos, Anafi. (Foto: Markus Olsson)

I somras när jag var på den lilla ön Anafi i Kykladerna så var det inget undantag. Egentligen hade jag ingen plan på att resa dit men av olika anledningar tog jag en båt västerut istället för österut och hamnade på denna magiska lilla ö med endast 300 invånare och med en Chora (huvudby) som är bland det mest magiska när det kommer till grekiska byar. Att upptäcka Anafai till fots var självklart och ön erbjuder en bra vandringsled längs hela sydkusten.

Att vandra hela denna led ända upp till klostret Kalamiotissa skulle ta allt för lång tid för en dag och därför delade jag upp den i två dagar. Ena dagen betade jag av strand efter strand med gyllene sand och klarblått vatten och andra dagen tog jag bussen till klostret Zoodocho Pigi för att därifrån vandra den 75- 90 minuter långa vandringen (enkel väg) uppför berget till det idag övergivna klostret.

Klisidi Beach Anafi
Klisidi Beach, Anafi. (Foto: Markus Olsson)

Vy över Kalamiotissa Anafi
Klostret Kalamiotissa, Anafi. (Foto: Markus Olsson)

Mina vandringsskor har avlagt många mil bland de grekiska öarna men denna vandring tillhör en av de absolut vackraste och en av de absolut mest värda... hittills. Klostret Kalamiotissa ligger högst uppe på berget Kalamos och den enda vägen dit är vandringsleden ifrån Zoodocho Pigi-klostret. Leden är delvis krävande men jag lovar att vandringen är värd all möda. Utsikten är kanske bland det mest magiska jag har varit med om. Det gäller att inte vara höjdrädd när du är där uppe för längs klostrets ena sida stupar det rakt ner i det djupa Medelhavet. Klostret i sig är tyvärr låst och består av en mindre kyrka och några munkceller med anor ända från 1715. Att du inte har access till kyrkan kan jag nog känna är av sekundär betydelse för det är nästan enbart för utsiktens skull du vandrar upp hit. Tanken att några munkar ändå har levt här uppe är förstås också otroligt fascinerande.

Kalamiotissa Anafi
Klostret Kalamiotissa, Anafi. (Foto: Markus Olsson)

Skulle du vara på Anafi mellan 7-8 september så får du inte missa en av öns viktigaste fester som hålls vid de båda klostren. En av ritualerna är att bära ikonen av jungfru Maria upp till Kalamiotissa där en ceremoni hålls hela natten innan deltagarna vandrar ner på morgonen igen.

Kalamiotissa 2 Anafi
Klostret Kalamitotissa, Anafi. (Foto: Markus Olsson)

Skulle du, liksom jag, vara lite mör i benen efter vandringen både upp och ner till klostret så går det utmärkt att pricka in lokalbussen tillbaka till Chora där du troligtvis ändå bor. Kolla bara med lokalborna eller där du bor när bussen går.

Resa hit

Båt från hamnstaden Pireus på fastlandet eller någon av de färjor som annars trafikerar Kykladerna. Santorini ligger strax intill och är en utmärkt start för en öluff med sin internationella flygplats.

Öppettider och inträde

Kyrkan är tyvärr låst men det är som sagt av sekundär betydelse och tillgång till platsen finns alltid.

Att tänka på

Ta med rikligt med vatten. Leden är delvis krävande och kräver sin beskärda del av vätska.

Copyright 2018 mittgrekland.se  |  Om mittgrekland.se  |  In english  |  Kontakt  |  Web: NyWeb