Blogg

Om mig

Bild till bloggen
Markus Olsson

Under mina öluffarresor i Greklands övärld har jag kommit att fastna för detta vackra, varma land. Jag älskar naturen, maten, musiken men framför allt det gästvänliga folket som tar emot en med öppna armar. Med mittgrekland.se hoppas jag kunna bygga uppe en webbsida med fakta och inspiration för dig som ska eller planerar att resa till Grekland.

Kalender

2012 års blogg om Grekland

Öluff 2012 i Kykladerna

I väntan på nya äventyr kommer här de som jag var med om förra året.

Andros

Den lätt korpulente mannen i vit skjorta med gula, intorkade svettfläckar skrek något obegripligt till mig och puttade ut mig på fast mark. Jag och ett hundratal andra. Solen hade precis börjat gå ner och de vita husen skiftade i rosa och orange i stjärnans sista strålar. Jag var på Andros. Jag var på Andros och alla mina fantasifoster om att allt skulle gå fel var som aborterade. Jag hann knappt känna in intrycken från Gavrio, Andros hamnstad, eftersom folkströmmen tryckte mig fram till de allmänna transportmedlen och utan att ha upplevt att ha tagit ett enda steg stod jag vid en taxi vars chaufför plockade av mig ryggsäcken och frågade vart jag skulle. "B-b-b-atsi" svarade jag med darrande stämma och 15 minuter senare stod jag utanför Villa Nora-Norita, tolv euro fattigare och med ryggsäcken liggandes längs vägkanten. När avgas-dimmorna lättat och jag storögd tittade upp mot huset såg jag en kraftig man med glest hår stå i portalen in mot gården. Hans leende var brett och de kaffe-gula tänderna fladdrade i vinden när han frågade: "Mr. Olsson?". Jag uppfattade aldrig hans namn men de flesta greker borde ju heta Kostas så jag kallar honom det. "Very welcome mr. Olsson". Han visade mig upp till en av de studios som ligger högst upp i huset. I trapporna pustade han fram som ett gammalt ånglok och jag önskade att jag hade haft jobbets hjärtstartare med. Det handlade bara om sekunder innan han skulle falla ihop. Skräckscenariot var att han skulle ramla bakåt i slow motion och dra med mig ner i fallet och som två köttstycken skulle vi studsa ner och slås mot den hårda marmorn. Istället gick trappan plötsligt ner ett par steg och vi stod utanför rum nummer nio. Rummet ser kanske inte riktigt ut som på bilderna men ett pentry, ett badrum, en stor säng och en balkong som vetter mot havet breder ut sig innanför dörren. Trots den lätt unkna lukten så klagade jag inte. Efter att en gång ha blivit erbjuden en knarkarkvart på Naxos så ter sig allt lite skönare, som ett litet rosa skimmer som lägger sig runt det brummande kylskåpet, toaletten där bara halva skinkan får plats och runt takfläkten från tidigt 70-tal.
Klicka på länken under ikonerna för social media för att läsa mer.

Vi gick ut på balkongen där Gammel-Kostas med en vid skepande rörelse visade utsikten. Han sprack nästan av stolthet och jag frågade honom om vattnet är varmt. Jag vill tumla runt i det klarblåa vattnet så snart det bara går. Han svarade att han hade provat samma dag men det var så kallt att tårna krökte sig, men, säger han med ett smutsigt finger i luften, det finns andra som badar så det går ju att göra det. Innan han lämnade mig ensam i rummet öppnade han det högljudda kylskåpet och visade en flaska vin som jag ska njuta av ute på balkongen. "It's from Nora" sa han och gick ut ur rummet.

Hungrig efter en lång resa bytte jag om till jeans och tjocktröja, snörde på mig mina blåa skor och började gå längs den kringliga vägen ner mot Batsi som är staden jag bor i. Efter en liten stund blev jag stoppade av en annan gammal man som satt i en silvergrå bil. Bakom bilen stod en ännu äldre man och tittade storögt på mig. Jag gissade att han i bilen hette Kostas och han bakom bilen hette Kostas. "Push!" sa den sittande Kostas. Jag ställde mig bakom bilen tillsammans med den äldre Kostas och vi puttade, puttade och puttade. Bilen tog några jättelika skutt men startade inte. Den äldre Kostas visade med handen att vi ska putta igen och det gjorde vi. Bilen tog ett mindre skutt och stannade tvärt. Föraren ryckte på axlarna och tackade för hjälpen. Jag gick vidare, handlade frukost i den minsta supermarket jag någonsin sett. Jag fick backa in och backa ut. På vägen tillbaka mot Villa Nora-Norita gick jag in på en restaurang jag hade tittat ut på vägen ner mot affären. Jag välkomnades in i illgrön inredning och klagande grekisk schlager i högtalarna. Bordet dukades som brukligt med pappersduk och menyn lades fram. Jag tittade snabbt ut vad sinnena längtade mest efter; moussaka och en iskall Mythos. Moussaka lagades inte nu och någon Mythos fanns inte fick jag veta och en gyros-tallrik och en Amstel skrevs upp i servitrisens block. Ölen kom och schlagerna fullkomligt översköljde alla tankar. Den klagande rösten fick den illgröna inredningen att kännas svart-vit och min tidsuppfattning sattes helt ur spel. Hungern däremot stod emot alla försök att blockeras av ledsamma röster till toner av violiner och gitarrer. Låt efter låt skvalade genom högtalarna med allt för lågt watt-antal. Apatin började komma krypande och tanken att lägga sig raklång på golvet och blockera andra gästers möjlighet till inträde kändes som ett faktum. Den ena gästen efter den andra fick rykande fat av härligheter men kvar satt jag, hålögd och liten som en räka. Med mina sista krafter vinkade jag på servitrisen och fick till svar "soon". SOON!!! Jag plockade upp den svarta färgen i den svart-vita inredningen som egentligen var illgrön och gav den arma kvinnan det ondaste ögat en nu levande människa har kunnat blicka med. Maten kom till bordet jag fick en gratis öl extra och därtill avdrag på notan. Ögat gör fortfarande lite ont dagen efter. Mätt och rund under fötterna traskade jag de 200 meterna upp till villan och somnade direkt till ljudet av världens kanske ljudligaste kylskåp. Jag är här och jag formligen älskar detta landet.

Väggarna i huset är inte av den ljudisolerande karaktären och klockan 07.00 vaknade jag tillsammans med australiensarna till höger om mig. Vi åt frukost, de på sin balkong och jag på min. Jag hade läst i The rough guide to the Greek islands att man kan gå till flera små byar uppe i bergen från Batsi. Det jag läser, det tror jag på och jag snörde på mig mina kängor, packade min väska med kamera, bananer och vatten. Jag gick och jag gick. Uppåt. Bakom nästa krök kom en ny. Mitt mål var byn Katakilos som enligt ena skylten skulle ligga fem kilometer bort och enligt den andra skylten sju kilometer bort. Hur långt det var vet jag inte men fram kom jag trots ilskna getter, vaktande hundar och en stekande sol från klarblå himmel. Att turista utanför säsongen har sina fördelar men även sina nackdelar fick jag bittert uppleva när den tjugo hus stora byn inklämd i en grönskande dal inte tänkte erbjuda några matmöjligheter alls. De tre tavernorna höll fortfarande vinterstängt och byfånen i sina trasiga byxor skrattade rått åt mina stora tårfyllda ögon. Jag slog mig ner längs vägkanten och åt min sista banan och gick sedan tillbaka, något mer sluttande än på vägen dit. Tillbaka i Batsi gick jag för tredje gången in i världens minsta supermarket och köpte en kasse mat av den mustaschprydda damen. Nio liter vatten tog jag dessutom på mitt lillfinger och åter igen gick jag de 200 meterna upp till villan. Svettig och fläckvis illröd där solskyddsfaktorn missats att strykas på somnade jag på sängen med skorna på. Efter fem minuter kom det östeuropeiska paret till vänster hem och vi tittade på tv. Rödögd tittade jag ut och såg hur barnen hoppade i vattnet och till synes tyckte njuta av det. Jag bytte om till badshorts, såg mig själv i spegeln och kom osökt att tänka på ett päron, drog på mig en t-shirt, tog handduken och boken och gick ner till stranden. Unga vältränade skolungdomar ägde stranden och med en inbillad osynlighet gled jag så läckert jag kunde ner på handduken och började läsa boken. Efter en stund orkade jag inte dra in magen längre utan skred som en drottning ner i vattnet för att inte tappa greppet om magmuskelaturen. Väl i det svala vattnet kunde magen expandera till sin egentliga glans och jag tumlade runt en stund innan jag återigen tog mig an min kungliga hållning. Efter en kort torktid gick jag hem och lagade lite mat och nu sitter jag här med en kopp kaffe och undrar när tillgången till wifi ska infinna sig. Första hela dagen på Andros börjar snart gå mot sitt slut och imorgon ska jag nog vandra till andra sidan ön och upptäcka att tavernorna är stängda även där.

Klockan 06.45 den första vardagen på denna resa vaknade kylskåpet på ett riktigt dåligt humör. Det formligen hoppade av ilska på sin plats i hörnet intill pentryt. Det nya ljudet det sände ut antog efter en stunds lyssnandes ett visst mönster. Det måste vara morsesignaler tänkte jag och förstod att nu samlade sig byggnadens alla kylskåp till kamp för att utrota alla turister i Villa Nora-Norita . Jag tror till och med att det i sin peak av ursinne smällde med sin dörr likt ett urtidsdjurs dödliga käftar i ett försök att komma åt mina lemmar. Alla vi som sett Stephen Kings "Maskinen" vet vilket öde vi oskyldiga människor kan gå till mötes genom att bara närma sig dödstinget. Jag blev därför liggande i sängen på behörigt avstånd och väntade ut dess utbrott och mycket snart tystnad det i underlag.

När jag en stund senare väl skulle kliva upp och fötterna mötte det svala marmorgolvet kände jag att jag lutade åt vänster. En smått obehaglig känsla. Är det månne skadliga freoner som pyst ut under natten och satt vissa vitala funktioner ur spel? Som att kunna stå rakt? Att vandra till andra sidan ön kändes inte lika aktuellt längre men ett fullgott alternativ skulle kunna vara att ta bussen till Chora, Andros town. Där skulle jag kunna strosa omkring i gränderna och stötta mig mot de vitrappade husväggarna och efter en stund avnjuta en förträfflig lunch i skuggan med en kall öl rakt ner i högra benet för att kompensera lutningen. Men för att kunna ta en buss så måste bussen gå och det gjorde den inte denna måndag. Den till synes vettskrämda kvinnan på den lilla resebyrån ringde än hit och än dit men hennes enda konklusion var att nej, idag går ingen buss. Hon ryckte på axlarna så axelvaddarna i den bruna blusen hoppade till som ett extra axelryck. Nåja, tänkte jag, ett fullgott alternativ kan ju vara att tillbringa dagen på stranden. Där kan jag åtminstone kantra med slagsida åt vänster och läsa min bok, Der Tag, an dem die Sonne verschwand av Jürgen Domian. Att läsa om en man som blir ensam (?) kvar på jorden höjer inte sinnesstämningen för en ensamresande själ med vänsterlutning kan jag säga. Jag lade ifrån mig boken och njöt en stund av Kostas som med sitt lilla, rara, söta och alldeles lockiga barnbarn underhåll varandra på stranden. Jag skulle just till att somna när Kostas gasproblem gjorde entré i den annars så ljuvliga tillvaron; sol, klarblå himmel, kristallklart vatten, ljusgul finkornig sand, pinjeträd som vajade lätt i den svaga vinden och nu även en riktigt jäkla brakare. Kostas ojade sig och tog sig på magen till synes helt oberörd av att en svagt rosa skandinav stirrade med uppspärrade ögon och med öppen mun undrade om däcket på den intill parkerade bilen exploderat. Men nej, det hade det inte och Kostas gjorde om bravaden medan det lilla, rara, söta och alldeles lockiga barnbarnet blivit rak i håret, sur, grinig och säkert lite större. De lämnade stranden med ett illvrål från flickebarnet och tystnaden lade sig som krutröken efter ett krigsslag. Jag gled graciöst ner i vattnet och lät mig svalkas och få saltvatten i ögonen. Eftermiddagen fortsatte i samma lugna mak, lutningen försvann och jag somnade om och sov i minst en och en halv timme.

Jag vaknade till stillastående luft och värme. Här behövdes en insats göras och mot allt bättre vetande vred jag sakta på det av tiden gulnade vredet till 70-tals fläkten. Med ett gnäll började den sakta att snurra och en klar skillnad i luften infann sig, jag njöt. Jag njöt, men efter en kort sekund vrålade kylskåpet igång och fläkten föll in i en symfoni som får de mest krediterade kompositörerna att blekna. "Symfonin så stark och fin" eller vad var det Loa Falkman sjöng. Denna symfoni var stark men inte fin och med en förhoppning att få ett slut på detta vedervärdig stycke vred jag med en hastig rörelse vredet till vad jag trodde var av, men fläkten fick sig en skjuts som heter duga och ljudnivån steg till den högre nivån på skalan. Lika snabbt fick jag den dock till stopp och i detta läge lär den förbli resten av min vistelse här.

Eftersom Gammel-Kostas så stolt visat vinflaskan i urtiddjurets käft kände jag mig lockad att avnjuta denna dryck. Ikväll om någon skulle passa fint att låta strupen svalkas av lokalt grekiskt vin. Smaken var... ja, lite annorlunda men hade en viss effekt på mina celler. Glad i hågen traskade jag ner till Batsi och till en restaurang som heter The Dolphins. Väl emottagen beställd jag förstås in lamm, lammkotletter. Med en skvätt citron på köttet formligen slet jag de stackars kotletterna i stycken och om det inte hade funnits några onyktra skräniga amerikaner i samma lokal hade jag dessutom låtit lammkotletterna gnidas mot mitt ansikte. Så gott var det. "Kvittot" skrevs direkt på duken med orden "It's the greek way". För något år sedan hade det varit lite charmigt men nu kändes det mer besvärande.

Ute är det nu becksvart och jag har landat i rummet igen. Australiensarna sitter och viskar på sin balkong och jag ska sjunka in i bokens värld en stund igen. Den ensamma mannen är inte ensam längre, nu är de två ensamma män i världen. Känns tryggare nu.

Ibland har jag otur när jag tänker. Idag har jag haft otur fyra gånger. Att något som en genväg skulle finnas på Andros testade jag tre gånger innan jag av lärdom faktiskt förstod att de långa serpentinvägarna är de vägar som finns, inget annat. Jag tror inte ordet genväg finns i det grekiska vokabuläret över huvudtaget och till synes verkar det inte behövas heller. Dagens vandring blev därmed förlängd med en fyra kilometer skulle jag gissa. Totalt har jag vandrat mellan tre till fyra mil idag och mer om det alldeles strax. Jag hade ju faktiskt otur en gång till. Att vakna upp till en molntäckt himmel och därmed tänka att någon solskyddsfaktor inte kommer att behövas kan slå fel, väldigt fel, väldigt jätte mycket fel, när molnen efter en liten stund skingras och en gassande sol smeker, eller grillar, min skira hud. Om jag efter två dagar hade antagit en lätt grisrosa ton kan det nu konstateras att tonen mer går åt vallmoröd. Detta ser inte mänskligt ut och det verkar även andra tycka. Det gör dessutom ont.

Åter till vandringen. Dagens tur tog sikte mot Ateni Beach som ligger rakt över ön på andra sidan. Uppskattningsvis mellan 1,5- 2 mil i östlig riktning. Enkel väg. Med den lilla svarta elva liters-väskan packad och med tre liter vatten tog jag en första genväg. Nästan 40 minuter senare var jag på rätt väg igen. Jag gick och jag gick och jag gick. Jag kom fram till byn Ateni som bestod av några utspridda hus, gick förbi byn Ateni, och efter några kilometer kom jag fram till stranden. Vid en första anblick helt klart värt besväret och de bruna bananer jag tryckt i mig längs vägen. Vid en liten närmare blick visade det sig att stranden även användes till det vi hemma kallar Återbruket. Jag valde dock att blunda för detta och tog sikte på änden längst bort mot klipporna. Jag var helt ensam och den vita sanden kittlade mellan tårna. Något som även kittlade var tanken att kasta av sig kläderna och spritt språngande naken kasta sig i det klara vattnet. Inte en människa i sikte så kläderna åkte av och jag badade ett klassiskt nakenbad. Det var riktigt härligt att låta alla delar av kroppen få leka fritt i vattnet. En tanke slog mig: det kanske är naturist jag ska bli? Jag kände att det låg för mig på något vis och genast målade jag upp bilder av hur Brottberga förvandlades till ett naturist-kollektiv. Ja, helt rätt. Mitt liv ska förändras när jag kommer hem.

Likt en grekisk vattengud steg jag ståtliga upp ur havet och dess brusande vågor vek hädan för min storhet. Vattendropparna på min solbrända, atletiska kropp, rann sakta ner till dess moder och återförenades med havet. Med ett kraftigt kliv steg jag upp på klippan och satte foten rakt i en oljefläck. Olja av alla saker och på alla ställen?! Havet slutade brusa och min illröda, plufsiga kropp landade med en duns på den lilla stenen. Jag klädde på mig igen. Gränsen mellan en grekisk vattengud med atletisk kropp och en oljeskadad, vallmoröd blottare är hårfin kan jag säga. Mitt liv som naturist tog lika fort slut som det påbörjade.

Bristen på oljesanerare gjorde att jag på något sätt ändå måste få bort den feta, svarta oljan från foten. Det enda väskan hade att erbjuda var apotekets lilla flaska med handsprit. "Man tager vad man hava kan" som Kajsa Kavat sa eller är det till och med något MacGyver skulle ha gjort? Nja, oljan gick inte riktigt bort men bättre blev det i alla fall och tillräckligt för att strumpor och skor åkte på för hemgång. Att gå tillbaka var mindre lustfyllt och mindre lustfyllt var även att sophämtningen inte riktigt fungerar här. Lösningen på det är att man tänder eld på sina sopor som ligger lite här och var. I soporna slänger man även sina döda getter. Sopa som sopa.

Kvällen börjar lida mot sitt slut och även min vistelse här på Andros vad jag vet. Jag har aldrig spelat med så höga insatser som idag när jag vid taxistationen frågade första bästa chaufför om han kan hämta mig imorgon bitti klockan 06.15. Den enda båten till Syros går 07.00 imorgon och det självklara ja-svaret känns lika oklart som att en buss inte går på en hel måndag. Det finns förstås värre platser att bli strandsatt på men jag tror att invånarna i Batsi skulle känna sig mer bekväma om den vallmoröda utomjordingen for vidare.

Syros

Jag har åkt styckmördartaxi vilket betyder att taxin faktiskt kom klockan 06.15 och hämtade mig. Jag blev så otroligt tacksam att när den silvergrå bilen i ilfart for uppför backen gjorde jag en silly-dance av lycka. Men säg den lycka som varar länge, den kan också förvandlas till skräck. "Kalimera" sa Kostas som till synes nyduschad med bakåtslickat, kolsvart, blankt hår öppnade bagageluckan. Mina happy-feet slutade med ens att steppa av rus och stelnade som om de stod i cement. I princip hela utrymmet togs upp av en stor svart plastsäck. Lukten som mötte mig var allt annat än trevlig. Här, mitt på en liten väg nära Batsi, Andros, blir jag upphämtad av en styckmördare så tidigt på morgonen att endast tupparna på bergsgårdarna har vaknat. Han tog min ryggsäck och tryckte ner den intill säcken, smällde igen luckan, log brett och bad mig ta plats. Jag kanske kan betala för mitt liv tänkte jag och hoppade motvilligt in i baksätet. Varken jag eller Kostas sa ett ord. Efter bara någon minut stannade han bilen intill en brant sluttning ner mot havet. Havet brusade mot de vassa klipporna långt, långt där nere. Det är nu det händer, tänkte jag. "One moment" sa Kostas och gick ut ur bilen, förbi dörren till baksätet och till bagageluckan. Han öppnade luckan och drog ut den tunga svarta plastsäcken och hivande ner den på den sopphög jag lyckades se när jag försiktigt tryckte min illröda näsa mot fönsterrutan för att se vad som pågick. Ah, bara ett sätt att bli av med några veckors sopor tänkte jag och skrattade till nervöst, försökte gnugga bort fettfläcken på bilrutan min näsa efterlämnat och satte mig sedan rakryggad upp igen.

Glad att vara vid liv och att faktiskt komma med dagens enda färja till Syros gav jag Kostas saftigt med dricks.

På båten var vi få själar som vill lämna Andros, knappa tio stycken.

När färjan i strålande solsken och dryga 25 grader lade an i Ermoupolis kändes det riktigt skönt att kliva av direkt på hamnpromenaden som kantas av kaféer och barer. Genast satte jag mig ner på ett av dem och beställde in kaffe och en bit chokladpaj. Länge satt jag och lät den runda smaken leka Prästens lilla kråka i munnen och betraktade nyfiket folkmyllret. Det märktes att jag nu är i Kykladernas största stad, även ögruppens provinsstad. Gatorna är marmorbelagda, arkitekturen har en annan karaktär och grönsaksstånden kantar vägen upp till boendet jag har bokat. Jag har varit här förut och hittade den rätta vägen direkt. Till och med de gamla farbröderna satt kvar på det lilla kaféet i den smala gränden, precis som om de inte hade gjort något annat på tre år.

Ermoupolis grundades under frihetskriget av flyktingar från Psará och Híos och kom att växa till att bli Greklands mest betydelsefulla hamn under 1800-talet. Numera är det Pireus som har den titeln men hamnen på Syros är livligt trafikerad av flera färjelinjer och det är enkelt att ta sig till och från ön. Flyktingarna som flydde hit under frihetskriget hade en katolsk men även ortodox bakgrund vilket delade Ermoupolis i två delar vilket tydligt markeras med varsin kyrka på de två höjderna staden består av.

Boendet jag bokat ligger centralt nedanför höjderna vilket är skönt för slitna muskler. Jag fick mitt rum direkt och lastade av packningen och gick upp på takterrassen för att läsa klart min bok. Det har jag nu gjort och den enda mannen på jorden som sedan inte var den enda blev den enda igen. Ett mörkt slut som sitter kvar som en blodigel. Nu krävs det nog en Harelquin-roman för att se ljuset igen... eller kanske inte förresten. Blodigeln får istället tas bort med sol och strand imorgon. Men märkbart tunga steg gick jag ner från takterrassen. Väl nere vid mitt rum stoppade jag nyckeln i låset och med ett litet knyck vred jag av nyckeln, eller snarare amputerade den utan varken bedövning eller narkos. Kvar i handen stod jag med en liten stump. Min första tanke var: KRIIIIIIIIIS! Men den lilla stumpen gick dock att pilla in tillräckligt för att kunna låsa och låsa upp dörren. Någon att ta hjälp av fanns inte att skåda och klockan 20.30 hade fortfarande inte någon synts till. Jag hoppas att en snäll liten grekisk tant skulle komma imorgon. En tant som inte ställer till ett grekiskt drama utan rycker lite på axlarna i sin svarta klänning, tar sig på huvudet, ler med hela sitt fåriga ansikte och bara säger att det ordnar sig.

Dagen har annars spenderats i skuggan och med full mundering. Kvinnan på apoteket som sålde after-sun till mig fäktade med armarna och sa att det är ju inte så konstigt att jag blir vallmoröd när jag är så vit. Oj, oj, oj. Oj, oj, oj.

Imorgon tänkte jag vandra igen, dock inte lika långt som sist. Efter den turen har jag liksom fått en extra häl. Jag känner mig rätt nöjd med det och vill inte få en till. Det är precis som om det är min ofödda tvilling som tittar ut. Några tänder lite hår. Undrar om han kan grekiska, det vore till stor hjälp.

Nästa dag har nu infunnit sig och börjar även lida mot sen eftermiddag. Imorse när jag hörde det intensiva städandet i grannrummen tog jag mitt mod tillfånga och stack försiktigt näsan utanför dörren för att se om det möjligtvis var en liten harmlös tant att förklara nyckelproblemet för. Det var svårt att avgöra. Hon var visserligen väldigt liten där hon stod och mumsade på en gyros pork i arla morgonstund men det sönderblonderade håret och den vassa näsan vittnade på något sätt om något annat än harmlöshet. Hon ojade sig lite men tog det lugnt och sa med lite fläsk mellan framtänderna att "It's ok". Det efterföljande telefonsamtalet lät dock väldigt mycket mer och jag sjönk ner så djupt jag kunde i min stol på uteplatsen medan jag åt den nyinköpta frukosten. Klockan tolv skulle låsbytet ske och den nya nyckeln skulle ligga i receptionen. Mycket riktigt gjorde den det och jag lade dit min lilla nyckelstump som en offergåva på den alltför höga receptionsdisken.

Under förmiddagen gjorde jag och min tvilling en dryga 2,5 timmarsvandring längs kustlinjen för att möjligtvis ta ett skönt dopp vid någon av de på kartan utmärkta stränderna. Det visade sig vara gjutna betongplattor med stegar ner i vattnet som kallades beach. Eftersom det blåste rätt kraftigt idag så avstod jag från att krossa min kropp mot betongen av de starka vågorna som säkerligen önskade livet ur mig. Tillbaka i stan satte jag mig under skuggan av ett parasoll och lät mig stärkas av en iskall Mythos och lite gyros pork. Jag hade ändå varit sugen på det ända sedan imorse när det viftade lockande mellan tantens tänder och retade mina köttsliga lustar. Medan jag satt där och smyglyssnade på tyskarnas konversation vid bordet bredvid gick nog världens minsta och äldsta man förbi. Skjortan var alldeles för stor, skorna lika så. De var som stora segelbåtar till den lilla, lilla kroppen. Om han hade velat hade han kunnat segla iväg över havet med sin stora vit- och rödrandiga skjorta som segel.

Eftermiddagen börjar nu gå över mot kväll och jag ska snart ut i skymningen och leta föda. Den senaste timmen har åtnjutits till både klassiska stycken på piano blandat med mer moderna toner på trummor. Till detta kan komponenten mycket parningssugen katt läggas och jag är väl inte den som ska döma men det upplevs inte så harmoniskt om jag ska vara helt ärlig.

I övrigt har jag en hel del teknikstrul med självraderande filer/bilder och brist på öppna nätverk. Det finns ett sporadiskt vid kaféet vid hamnen som går att nyttja emellanåt men det går ner lika ofta som det dyker upp.

Jag har skrivit att jag befinner mig i Kykladernas största stad, Ermoupolis, och jag har skrivit om dess folkmyller som är intressant att betrakta. Ett folkmyller kräver på något sätt sitt folk annars blir det ju bara myller och man kan väl säga att mitt restaurangbesök igår kväll mer eller mindre bestod av ett myller av stolar snarare än av folk. Jag var helt ensam förutom min nyinköpta tyska bok som jag efter flera bokhandelsbesök äntligen hittade. Bokhandeln låg en halvtrappa ner i ett vitrappat stenhus och med en dörrportal så liten att jag fick vika mig dubbel för att komma in. Min haka grävde sig ner i min mjuka mage för en liten stund. Väl inne i affären var det lågt i tak och den rektangulära butikytans väggar kantades av bokhyllor av olika material och hållfasthet. I mitten av rummet stod ett stort, gammalt, fibrigt träbord med de senaste boknyheterna på. Vid ena kortsidan av rummet satt en elegant dam bakom ett stort skrivbord, eller i alla fall ett elegant damhuvud för det var det enda som syntes bakom skrivbordsytan. Jag frågade försiktigt om litteratur på andra språk och hänvisades till en liten trälåda med second handböcker. Det var ett ganska fattigt utbud och jag var precis på väg ut ur butiken när det eleganta damhuvudet frågade om boken hon höll i handen, som nu också syntes ovanför bordsytan, var på tyska. Den till synes armlösa handen viftade med en pocketbok i vitt, rött och blått. Hon såg ut att vara hämtad från The Muppet show med huvudet och handen vickandes i takt till talet. Ingen tillhörande kropp syntes till och jag tror hon styrdes av en skicklig medarbetare under skrivbordet. Mycket riktigt, det var en bok på tyska, en deckare av den isländske författaren Arnaldur Indridason. Inköpt och nerpackad i en liten brun papperspåse utan handtag gick jag och slog mig ner på den folktomma restaurangen. Här hade jag ätit förut en sen septemberkväll för tre år sedan, då med ett antal till hungriga medmänniskor. Nu verkade ingen annan än jag vara det. Jag åt återigen en moussaka som denna gång var betydligt godare men också väldigt mer oljig. Riktigt övermätt gick jag hem i mörkret, stannade till på bageriet och köpte med mig några vatten hem och slängde jag mig direkt på sängen helt utslagen. Hela jag osade moussaka. Jag var en äkta grekisk moussaka som låg där kvadratisk, oljig, kryddig och det kändes som om mina olika lager flöt ut i sängen. Aldrig mera moussaka och skulle suget mot all förmodan återkomma så kan jag ju bara ta en bit av mig själv. Somnade gjorde jag i alla fall och drömde om olja och köttfärs.

På morgonen vaknade jag till grekisk folkmusik ackompanjerad av en vrålande mörk morgonröst som försökte sjunga med i tonerna. Trots att jag inte kan språket hörde jag att den mörka rösten hade svårt att hänga med i den mer ljusa inspelade rösten. Då det nu var omöjligt att kunna somna om så var det bara att klä på sig sina moussakaosande kläder och gå ner till coffeshopen för att starta morgonen.

Morgonen startade och dagens mål var Galissas på Syros västra sida. Det tog mig en timme att reda ut om en buss transporterade sträckan och när den eventuella bussen skulle gå. Vad nu en timme egentligen är och har för betydelse. Iväg kom jag och till Galissas kom jag också. På bussen satt jag bredvid en liten gumma (ja, alla damer är små här) som höll i en slokande rosenbukett i olika färger. Hon kunde inte ett ord engelska men visade mig hela tiden på kartan, som jag lyckats riva i två delar men skickligt kunde hålla ihop till en helhet, var vi befann oss. När bussen stannade i Galissas viftade hon bort mig från sätet med orden "Galissas, Galissas". Nu hade solen gått i moln och det blåste ymnigt. Jag sökte mig till ett pinjeträd mitt på stranden. Det visade sig vara ett tänkarträd i vilket man kunde ligga och därför låg jag i det en stund efter ett snabbt dopp i havet. Jag hängde upp badbyxor och handduk på tork i grenverket och lade mig ner på den breda och grova grenen som växte bort från vattnet. Jag tänkte på tid och hur låst jag är vid tider, när saker och ting ska göras och hur ur spel det sätts i detta land. När jag tänker efter så är det ju faktiskt så att även om det som var tänkt inte blir gjort så blir något annat gjort istället. Som ofta är minst lika bra och troligtvis lika viktigt. Det gäller att uppskatta det som upplevs här och nu och inte det som eventuellt ska bli. Jag nickade nästan till och ramlade ur trädet. Dags att äta något tänkte jag och gick till närmaste taverna och fick en god vit fisk i citronsås. Genast hade jag glömt bort tidens irrelevans och frågade när bussarna tillbaka till Ermoupolis skulle gå. Naturligtvis visste inte servitören det men de kanske gick varje halvtimme, eller så gjorde de inte det, han visste inte. Tiden igen. Jag försökte slappna av men började genast måla upp bilder hur jag fick binda fast mig i trädet över natten och i storm försöka behålla livhanken till morgonen efter när bussarna skulle gå igen. Precis efter att jag hade betalt för maten och ätit upp den lilla yoghurtdesserten såg jag hur en buss snabbt tog kurvan förbi busshållplatsen och försvann i horisonten. Trädet, det blir trädet tänkte jag men tvingade mig själv att gå med lugna steg till busshållplatsen, sätta mig ner på den slitna bänken och läsa min bok. Jag läste sida upp och sida ner men ingen buss kom. Vissa behov började sig göra påminda, en liten kisskris kan man säga. Jag var bara helt tvungen att kasta vatten. Med benen i kors hoppade jag 20 meter bort och hängde ut bland okända buskar och växter. Det rasslade och fräste i buskarna och risken var överhängande att delar av min kropp skulle bli föda för beasten som befann sig bland blad och grenar. Mitt uppe i krisavhjälpningen ser jag plötsligt hur bussen glider runt muren i kurvan och fortsätter i ilfart då det inte fanns någon ny passagerare att plocka upp. Kvar stod jag i buskarna med shortsen halvvägs nere över rumpan och med munnen formad som ett stort utropstecken. Jag hade kissat klart och tystnad rådde även i vegetationen som tidigare hotat med korvätning. Med hakan nere i min mjuka mage gick jag med släpande steg tillbaka till bänken, en svensk bedrövad Quassimodo slog sig ner och rev sig på rumpan på de stora vassa färgflagorna bänken så starkt behövde få bortslipade. Jag blickade ner på skorna och tänkte att skosnörena säkert skulle hålla fast mig vid trädet över natten, i alla fall om jag band fast mitt ena ben. Då, i ett dammoln, tonade en grön-vit buss upp sig på vägen, tutade kort tre gånger och tvärnitade framför mitt slokande huvud. Ermoupolis? Frågade jag med lite för högt tonläge. "Nè" fick jag till svar. Ett nè som fick mig att bli rakryggad och tappa puckeln. Nè betyder ju ja i landet bak-o-fram. Aldrig har en busstur varit så skön. Tillbaka på brottsplatsen låste jag upp och låste dörren igen bara för att få känna känslan av att jag nu har en hel nyckel utan amputation. Låsa upp, låsa. Låsa upp, låsa. Nu börjar det bli natter och imorgon tar jag min ryggsäck och flyttar västerut till byn Kini.

Imorse vaknade jag till Elvis och Jailhouse rock. Rutorna till mitt lilla rum skallrade i takt med musiken och vibrationerna fortsatte att leta sig ända fram till sängen och satte även den i skakning. Där låg jag nyvaken och skakade på en madrass till Elvis på en ö i medelhavet. Det kändes nästan overkligt. Är det så här det känns att ha en vibrator-säng som helt har tappat besinningen? Om det nu finns sådana? Risken för en kraftig whiplashskada var överhängande så jag försökte att snabbt kliva upp men likt rullbandet i lustiga huset rycktes jag än framåt och än bakåt av vibrationerna så jag fick inte tag på sängkarmen för att resa mig upp. Mitt i en sekunds uppehåll i rocken grabbade jag tag i brädan och med nordisk råkraft drog jag mig upp på ett litet ögonblick. Jag klädde på mig och gick de branta marmortrapporna ner till coffeshopen. De kände igen mig och hälsade glatt, kom ihåg min beställning från tidigare dagar och fixade snabbt i ordningen den utan att behöva fråga vad jag ville ha. Idag skickade de även med något som påminde om kokostoppar. Under tiden baristan gjorde i ordning mitt kaffe pratade vi om läget i Grekland och varför männen i smutsiga vaddmalskostymer utanför diskuterade så upprört. Efter stund gick samtalet över till öarna i Kykladerna och jag blev rekommenderad att åka till Koufoníssí som enligt den skäggiga, förklädesbeklädda mannen har de bästa stränderna i hela ögruppen. Vi får se, det kanske blir en ändring av resrutten för att få uppleva det.

Efter frukosten och de sista packningsbestyren hängde jag ryggsäcken över mina ömmande axlarna och gick ner till hamnpromenaden, tog ut lite kontanter och hoppade in i en taxi för att åka till den lilla byn Kini. Taxichauffören i rosa- och svartrandig piké ropade "Good morning mister" så högt att hela Ermoupolis för en stund stannade till och blev knäpptyst. Lika snabbt fortsatte dock morgonpulsen. Det tog knappt 15 minuter i vansinnesfärd på serpentinvägar rakt över ön för att komma fram. Kini ligger vid en bukt där det turkosblåa vattnet breder ut sig och ramas in av gråa, kala berg på båda sidor. I den lilla dalgången har samhället växt fram och längs hela stranden ligger tavernor på rad efter varandra. Några pinjeträd skänker skugga för soltrötta. Jag letade mig snabbt fram till huset jag skulle bo i och där möttes jag av en engelsk, rödhårig kvinna med blek hud och många fräknar. Hon hade gift sig med Kostas för 20 år sedan och tillsammans äger de Morpehus rooms som jag nu ska bo på i tre nätter. Det var skönt att kunna ha en flytande konversation för första gången på en vecka. Jag fick veta att det varken fanns Internet eller någon uttagsautomat i byn. På ett sätt rätt skönt att vara lite avskärmad från omvärlden för några dagar men mindre skönt att tillgången på pengar är begränsad men det ordnar sig nog.

Lunchen avnjöt jag i skuggan på en taverna som ligger direkt vid havet i ena änden av bukten. Servitören måste nyss ha tagit en språkkurs för han lät precis som en sådan där engelsk språkkurs på kassettband, alltså inte ens som en på en cd. Hans uttal var nästan oklanderligt men efter varje mening blev han tyst, precis som om att han ville att jag skulle säga efter. Jag gissar att han först lyssnade på den engelska rösten i sitt huvud och därefter sade meningen så korrekt som möjligt.

Eftermiddagen spenderandes sedan på stranden till ljudet av vågorna och efter en stund även fnittriga grekiskor som hade svårt att ta sig ner i vattnet på grund av vågorna. På vägen tillbaka till boendet tänkte jag handla på den lilla minimarketen, Kini Mini, för att kunna laga egen kvällsmat. Dessa dagar måste det ju hushållas med pengar. Det visade sig att den bara hade öppet till två om dagarna. Till och med min annars så tysta tvilling grymtade till av förvåning men snabbt beslutade jag att det får helt enkelt bli taverna-mat även ikväll. Yay, sa tvillingen som tydligen föredrar restaurangmat före mina matkonster.

Efter att under dagen ha blivit blästrad av sanden i den kraftiga blåsten var det dags att ta dagens välbehövliga dusch. Lite lätt försvunnen i tankar slog jag på lampknappen och tillika fläktknappen in till badrummet. Med ett jätteskutt, en reflex för att rädda mitt eget liv, hoppade jag en meter tillbaka in i väggen. Ljudet av en förhistorisk köttkvarn som maler skandinaviska lemmar till moussaka-köttfärs spelades upp för mina öron. Vad gömde sig egentligen inne i badrummet? Om min tvilling inte satt fast på hälen så hade jag skickat in honom för att se efter men då ingen annan kunde komma till undsättning var det bara att fatta mod och försiktigt beskåda vad som önskade livet ur mig. Inget att beskåda fanns förstås utan badrumsfläkten hade helt enkelt kraftiga attitydproblem. Det kändes dock lite olustigt att duscha till ljudet av en köttkvarn, men genom att låta bli att stoppa fingrarna i den så hände ingenting utöver det vanliga.

Annars har jag nu gått in en ny livsfas och ömskar skinn. Vi pratar inte några tunna hudflagor här inte, jag ömsar verkligen skinn... i nacken.

Dagarna går i sitt lugna mak här och det har varit några fler själar på plats under helgen, det vill säga badsugna greker. Idag söndag gick jag längs bergskanten på en liten stig till nästa bukt, Delfini Beach. Först på plats valde jag ut den mest bekväma delen av stranden och lade prydligt ut min blå handduk, gömde vattenflaskan ifrån solen och lade mig tillrätta. Tiden gick och det började fyllas på med folk... naket folk. Lite lätt obekväm, alla naturistdrömmar till trots, insåg jag att jag tillhörde en tydlig minoritet med mina badbyxor på. Lätt obstinat bestämde jag mig för att jag minsann inte skulle behöva känna att min kritvita rumpa skulle lysa som en fyr och locka fartyg på grund så jag behöll de svarta shortsen på. Fler och fler nakna människor samlades runt omkring mig och jag började skratta lite lätt nervöst för mig själv på min lilla filt med en känsla av att vara eftertraktad på något sätt. Ja, de ville bestämt dra av mig mina byxor och tvinga mig till en gruppkram där alla skulle känna allas kroppar. Precis så där naturligt som just de här människorna tycker att nakna gruppkramar är. Likt zoombies började alla dras mot mig med utsträckta armar och stolpig gång. En form av gemensam hymn upprepades som ett mantra, högre och högre. De kom närmare och närmare och paniken inom mig växte sig allt starkare. Jag dör nu tänkte jag, naken och ihjälklämd i en gruppkram. Jag är inte rädd för att dö men det är ta mig tusan inte på detta sätt jag ska göra det på. Snabbt drog jag ner badshortsen lite grann för att blotta ena höften. Som ett vitt strålkastarljus bländade min vita hud nudistzoombiesarna och de började fäkta vilt med armarna och stapla omkring utan mål, helt klart störda av det vita skenet. Snabbt skingrades de och gick tillbaka till sina märkliga poser på sina medhavda handdukar. Jag hade överlevt även denna attack och somnade utmattad en tillräcklig lång stund för att bränna mig på magen.

Nu har kvällen kommit och byn börjar tömmas på badsugna greker som tappat sugen på bad och tänker på nästa vardag istället. Jag har precis ätit och ska ta hand om hushållsbestyren. Undrar vad jag ska hitta på imorgon...

Dagarna går i sitt sakta mak här och det har varit några fler själar på plats under helgen, det vill säga badsugna greker.

Idag söndag gick jag längs bergskanten på en liten stig till nästa vik, Delfini Beach.

Först på plats valde jag ut den mest bekväma delen av stranden och lade prydligt ut min blå handduk, gömde vattenflaskan ifrån solen och lade mig tillrätta. Tiden gick och det började fyllas på med folk... naket folk. Lite lätt obekväm, alla naturistdrömmar till trots, insåg jag att jag tillhörde en tydlig minoritet med mina badbyxor på. Lätt obstinat bestämde jag mig för att jag minsann inte skulle behöva känna att min kritvita rumpa skulle lysa som en fyr och locka fartyg på grund så jag behöllde svarta shortsen på. Fler och fler nakna människor samlades runt omkring mig och jag började skratta lite lätt nervöst för mig själv på min lilla filt med en känsla av att vara eftertraktad på något sätt. Ja, de ville bestämt dra av mig mina byxor och tvinga mig till en gruppkram där alla skulle känna allas kroppar. Precis så där naturligt som just de här människorna tycker att nakna gruppkramar är. Likt zoombies började alla dras mot mig med utsträckta armar och stolpig gång. En form av gemensam hymn upprepades som ett mantra, högre och högre. De kom närmare och närmare och paniken inom mig växte sig allt starkare. Jag dör nu tänkte jag, naken och ihjälklämd i en gruppkram. Jag är inte rädd för att dö men det är ta mig tusan inte på detta sätt jag ska göra det på. Snabbt drog jag ner badshortsen lite grann för att blotta ena höften. Som ett vitt strålkastarljus bländade min vita hud nudistzoombiesarna och de började fäkta vilt med armarna och stapla omkring utan mål, helt klart störda av det vita skenet. Snabbt skingrades de och gick tillbaka till sina märkliga poser på sina medhavda handdukar. Jag hade överlevt även denna attack och somnade utmattad en tillräcklig lång stund för att bränna mig på magen.

Nu har kvällen kommit och byn börjar tömmas på badsugna greker som tappat sugen på bad och istället tänker på nästa vardag. Jag har precis ätit och ska ta hand om hushållsbestyren. Undrar vad jag ska hitta på imorgon...

Morgonen har kommit och jag har hittat på. Bortom Delfini Beach, på andra sidan berget, ligger nästa strand, Varvarousa Beach. Det tog drygt en timme att vandra dit på små stigar rakt över berget och det var det värt. En riktigt fin strand och helt ensam var jag förutom en liten underlig fågel med en en decimeter lång näbb som den idogt pickade i sanden med. Den hade hela tiden en märklig koll på mig och oavsett var på stranden jag rörde mig så var den inom två meters avstånd. Tittade och pickade, pickade och tittade. Efter en liten stund i solen och ett snabbt dopp i det kristallklara vattnet började min karga fantasi att skapa små eventuella möjliga händelser när man befinner sig helt själv på en strand med höga berg vilkas solida väggar effektivt stänger ute alla möjligheter till undsättning. Det hjälper inte heller att jag nu läser en deckare och det finns en anledning till att jag vanligtvis inte gör det. I alla fall spelade sig det första scenariot upp för mina näthinnor. I solvågorna in mot den lilla dalen såg jag tre stycken smutsiga män med stenansikten, hängande trasiga kläder och med stora knivar i händerna komma emot mig . De var synnerligen ilskna över att någon hade kommit och stört dem i deras slitsamma arbete med att skörda säsongens första opium. Detta var dessutom inte något som statsmakten fick veta. Det ville jag inte vara med om och bytte genast kanal och såg istället hur en liten märklig varelse hoppade ner från bergskanten cirka tre meter framför mig. Det var ett fem decimeter högt ödleliknande djur som lyckats fly från Jurassic Park. Han lade huvudet på sned och snattrade något oförståeligt. Strax därefter hoppade en till ner, och en till, en till, en till och en till. De ställde sig på bakbenen och fällde ut en slags parabol runt huvudet och fräste intensivt. De var tydligen sugna på lite fläsk så här på en måndag. Huga, nej det är bättre att jag slumrar till en stund och istället vaknade jag av ett dovt, mjukt ljud. Det var en sliten gammal båt som glidit in i viken och nu tagit strand. Den hade en gång varit ljusblå men var nu trägrå med enstaka färgrester ojämnt spridda över dess kropp. En liten hytt utan fönsterruta i samma mönster gapade som en tom tv-ruta emot mig. Försiktigt ropade jag hallå på de språk jag något så när behärskar. Inget svar. Då detta är en fantasi gick jag givetvis ut i vattnet och klättrade upp i båten. Jag möttes av en del skräp och gamla klädrester. I hytten fanns en lucka ned till kajutan. Jag öppnade luckan som protesterade högljutt. Stanken som slog emot mig var vidrig men jag hoppade ändå ner i mörkret för att ta reda på vad som hänt. Ja, vad som sedan hände är ju lätt att förstå. Nej, bättre att jag istället såg hur något blänkte till uppe på bergsväggen. För att kunna se vad det skulle kunna vara satte jag handen som en liten skärm ovanför ögonen som skydd för det starka solljuset och blickade mot det som fångat mitt intresse. Ett skott avfyrades och träffade mig i låret. Jag föll ihop men drog mig snabbt fram på armbågarna bort till den enda stenen på stranden för att söka skydd. Flera skott avfyrades och slog ner som små puffar i sanden runt omkring mig. Smärtan brann genom hela kroppen. Den enda vägen att fly var att simma ut i vattnet. Jag reste mig snabbt och haltade ut i vattnet. Ett nytt skott avfyrades och träffade mig i axeln. Jag föll framåt och vattnet färgades rött runt omkring mig. Det mördaren inte visste var att jag är svensk mästare i flytning och genom att vrida huvudet så att näsan kom ovanför vattenytan flöt jag levande ut i viken och styrde sakta runt klipporna, lyckades ta mig i land och överlevde. Slut på fantasier.

Jag tog ett dopp till och simmade under vattnet så länge jag kunde. En liten fiskebåt puttrade förbi strax utanför viken. Jag gick upp och lät mig snabbt torkas av den varma solen. Bakom nästa berg finns ytterligare en strand, Aetos Beach, som jag också ville besöka innan jag åker härifrån imorgon. Det tog cirka 30 minuter att ta sig över kammen och få blicka ner på en ännu vackrare strand. Jag gick i säkert 30 minuter till men kom inte ner mot stranden utan snarare längre bort längs bergväggen. Ensam vågade jag inte ta för stora risker att försöka ta mig ner längs den branta väggen och hade jag fortsatt på stigen hade jag troligtvis kommit ner till stranden förr eller senare. Med ganska lite vatten kvar vände jag istället tillbaka till Kini och mitt trygga boende... där jag bor alldeles själv... jag kanske inte ska läsa mer i boken, inte idag i alla fall.

Även om jag ser fram emot en ny ö så gör det lite ont i hjärtat att lämna denna solnedgång i Kini, Syros.

Tinos

Den tredje ön är sedan någon dag intagen, Tinos. Här kan kanske min blyga tvilling åter krypa tillbaka till därifrån den kom. I Tinos town, Chora, ligger nämligen Panayía Evangelistría kyrkan som huserar en ikon med helande krafter. Vi har gemensamt konstaterat till att vi har kommit till en fas i våra liv då det är dags för oss att gå olika vägar.

Två gånger om året (mars och augusti) vallfärdar pilgrimer till detta mirakel men några enstaka dyker även upp lite här och lite där. Skulle man som troende finna det lite hektiskt och svårt att hitta tid i sitt schema kan man även numera skicka sin bön via e-post. Hittar den troende ändock tid för en liten vallfärd så kan denne krypa hela vägen upp från hamnen då en del av den stenbelagda gatan är klädd med en rosa-grå heltäckningsmatta för att göra det lite mer bekvämt för ömmande knän. Efter noga övervägande valde jag att gå istället för att krypa. När jag kom upp till kyrkan visade det sig att det även går alldeles utmärkt för bilburna att åka raka vägen upp, göra en u-sväng, släppa högerhanden från ratten och göra ett korstecken samtidigt som man rattar med vänsterhanden och därefter åka ner igen. Tagen av plötslig separationsångest gick vi med svårmod gatan ner igen utan att ha blivit varken helade eller mer troende.

När man en gång i livet trott att man varit på den minsta nu existerande toaletten så kan det faktiskt vara så att det finns en som är ännu mindre. Här är det så att jag i det vitkaklade badrummet delar dusch med en toalettstol. Hur detta är tänkt att fungera har jag faktiskt inte kunnat klura ut och hur mycket jag en försöker pressa baken in i hörnet så blir vi ändå två som duschar. Det enda praktiska med denna lösning är att vattenbehållaren till toalettstolen fungerar som en hylla för schampoflaskan. Ah, det är så det är tänkt... jag fattar. Smart.

Boendet ska, förutom Greklands minsta badrum, även erbjuda gratis wifi. Detta fungerar alldeles utmärkt nere i receptionen men högst upp i huset är det lika dött som en stor skinnbit från en sönderbränd nacke. Nikos (som alla verkar heta här) tycker detta var ytterst penibelt och tillsammans satt vi i en timme ute i trapphuset under takfönstret i 35 gradig värme och försökte förstå hur en router fungerar på grekiska. Efter en stund anslöt sig även flickvännen. Två svettiga greker, en cigarett och en svettig svensk satt och pustade och frustade medan svetten rann. Wifi fungerade inte på våning fyra men gör det säkert imorgon kunde konstateras. Efteråt bjöds det på kaffe nere i receptionen.

Även om boendets badrum är byggt för smurfar så har hotellets ägare ett hjärta som är desto större. Förutom att pumpa runt blodet ser det även till att vi få som bor är kan ta oss precis vart vi vill, får vårt kaffebehov tillfredsställt och när jag frågade om det finns ett tvätteri i närheten så svarade det "You just ask Nikos and Nikos will get you clean clothes in the morning". Sagt och gjort, en påse backpackersmutsiga kläder lämnades i en vit, tunn plastkasse från stadens supermarket och kom åter rena och friskt doftande.

Idag när jag utförde min dagliga kroppsvård hade jag som mål att inte dela dusch med toalettstolen. Sakta och säkert backade jag in mot badrummets ena hörn med den ljudliga backvarningssignalen på. Jag ville ju inte att någon skulle bli överkörd av min rumpa. Väl inne i hörnet ställde jag mig som en stenstod och försökte med vinklade handledare nå duschmunstycket och slå på kranen. Till saken hör den att duschen måste helt och hållet manövreras med mänsklig föring då den inte är byggd för att stråla vatten uppifrån. Detta lyckades jag skickligt med men döm om min förvåning när baken liksom fastnade i hörnet som i ett slags vakumsug. Aj. Med ett stort "plopp" så att huset skakade till lossnade rumpan efter en intensiv kamp mot de starka vakumkrafterna. Rumpan är nu lätt konformad. Jag får helt enkelt dela dusch fortsättningsvis.

Dagens vandring tog riktning öster ut bland ko-stigar, klippor och grusvägar. Stränderna närmast Chora är ganska steniga och inte så tilltalande enligt min smak. Har man däremot en timmes gång i benen så kommer man till Kiriaki Beach där sanden är len och mjuk. Viken kantas av en hel del studios och flera tavernor och en bit in i dalen ligger byn Varvara. Fortsätter man en liten bit till österut finns i nära anslutning Ioannis Beach som är lite mindre men ligger ännu mer skyddad av bergen runt omkring. Imorgon ska jag prova stränderna västerut. Nikos har precis lyckats få igång wifi på våning fyra och ett grekiskiskt och ett svenskt leende fyllde hela trapphuset.

Kvällen är nu kommen och solnedgången på Tinos har inget övrigt att önska.

Jag sitter redan och skakar i takt med motorvibrationerna på färjan mot Aten. Tre nätter på Tinos gick snabbt och det är ett regntungt Chora jag lämnar bakom mig. Himlens blygrå färg bäddar in landskapet ett grått skimmer och dämpar de annars så klara färgerna. Om knappt fyra timmar kliver jag iland i Rafina igen och ska möta upp nära och kära på flygplatsen i Aten.

Igår styrde mig mina fötter till byn Kionia och stränderna där. Byn består egentligen bara av några få bofasta som troligtvis jobbar på de hotell eller de tavernor som annars verkar skapa ortens ram. Jag hade bestämt mig för en stranddag redan dagen innan och gärna en simtur i havet. Med ingen naturist/nudist i sikte pustade jag efter trekvart ut på Kionia Beach, öppnade min svarta 11 liters höftväska (obs, inte magväska!), och med van hand drog jag fram min blå handduk som en tvättäkta trollkarl. Däremot tappade jag mina trollkarlsfärdigheter lika snabbt som de uppstod för när jag med samma svepande rörelse och trumvirvel högt för mig själv sa "looki, looki" och skulle trolla fram mina badshorts var de... ja, som borttrollade. Vad hade gått fel i min formel? De var ingenstans att finna. Nu, av alla gånger skulle detta vara en nudiststrand. Var är de när man som mest behöver dem?

Nåja, ett par kalsonger kan ju ibland vara slående lika ett par slimmade badbyxor. Sagt och gjort så stod jag där endast iklädd kalsonger med bilringen som ett vackert smycke därtill. Underkläder är ju trots allt underkläder och helt bekväm att inte ha dem just under kläder var jag inte. Solen värmde och svetten lackade. Längre bort på stranden såg jag en siluett som sakta närmade sig. Ganska tidigt syntes den purpurfärgade kjolen som gick ner till anklarna och den ljusa stråhatten som liknande en prästkrage. Det långa svarta håret fladdrade i vinden. Kvinnan kom allt närmare och jag försökte hitta en ställning som såg som mest slimmade-badshorts-naturlig ut som möjligt. Hon kom allt närmare och nu syntes även hennes brokiga topp och framför allt den stora, krokiga näsan som nästan stack ut framför stråhattens rundade kant. Hon stannade tätt intill mig, lade huvudet på sned och stirrade otäckt med sina skelande ögon. Nu du, tänkte jag, om jag inte blir ijhälkramad av nudistzoombies så blir jag endast iklädd ett par kalsonger förhäxad och möjligtvis förvandlade till groda som den vackra prins jag är. På ett språk som inte gick att identifiera började hon prata eller uttala en formel, jag vet inte riktigt vad. Alla försök till en naturlig slimmade-badshorts-look föll om intet och jag satte mig frågande upp. Hon höll fram en Nokia från 1900-talet och fortsatte mässa sin formel. Det var ett nytt grepp tänkte jag och glömde Hans och Greta för en stund. Det visade sig till slut att kvinnan ville bli fotograferad i vattenbrynet. Vem nekar ett par skelande ögon detta? Jag reste mig upp, höll in magen så gott jag kunde och utförde tjänsten. Hon tackade ödmjukast (tror jag) och gick sakta tillbaka i den riktning hon kom ifrån. Efter en stund försvann hon i skuggan av pinjeträden.

Jag lade mig ner igen och lät solen färga min hud ytterligare. Jag kände mig snabbt rastlös och kunde inte riktigt koppla av i min mundering och bestämde mig för att vandra vidare västerut. Jag gick ner till Empros Dialiskar Beach men var inte manad att slå läger utan vände tillbaka och intog en grekisk sallad och en Mythos som sen lunch. Därefter gick jag tillbaka till Chora och köpte dagens färjebiljett.

Vi är inte många på den röd-vita färjan men jag har ändå lyckats hamna i en triangel av en kvinna som målar sina naglar illröda, en moder som byter blöja på sitt barn vid sittande bord och en man som halvligger bredvid mig med ett sår på fingret som det droppar blod ner på sätet ifrån. Jag känner mig därför inte alls äcklig som sitter och drar bort lite död hud från armarna. Jag kallar det Tinos-triangeln.

När jag ser ut genom fönstret och ser Tinos bli allt mindre inser jag att ön inte har lämnat några större intryck hos mig. Jag kanske inte utforskade ön tillräckligt väl och missade pärlorna som andra hittar. Jag har i alla fall bott riktigt bra, badrummet till trots, och mött varma, vänliga greker. Det är inte att underskatta.

Aten

Nu sitter jag och skakar på nästa färja, denna gång mot Santorini. En tur på åtta timmar till mödrarnas förtret. De sitter nu i raden framför mig och får äntligen sin efterlängtade skönhetssömn. Själv behöver jag givetvis inte någon sådan utan knappar på plattan istället. För plattan har jag i behåll men min plånbok med de två bankkorten finns ej längre in min ägo. Dessa besitter nu någon annan till ingen nytta. Det är första gången en ficktjuv har berövat mig på mina ägodelar men naturligtvis har jag en förbannelse att dela ut för sådana tillfällen:

Må ditt redan vedervärdiga face drabbas av en mega-vårta i en storlek mänskligheten ej tidigare beskådat. Möjligtvis har den fiktivt visualiserats i ett Star Trek avsnitt, Uss Starship Voyager, Captain Janeway, säsong två, avsnitt 7, 34 minuter in i programmet. Mitt i ultra-vårtan växer ett kraftigt svart hårstrå som hur du än rycker eller klipper det växer ut och krullar upp sig mot ögontrakten och irriterar dig dag och natt. Två gånger om året blir super-vårtan inflammerad, röd, öm och varig. Livet ter som om än möjligt ännu lite mer besvärligt, speciellt när den spricker och dess trögflytande innehåll sakta rinner ner i din mun utan att du kan hindra det. Med tiden läker gigant-vårtan och irriterar dig bara på sedvanligt sätt tills den blir inflammerad igen. Denna cykel kommer följa dig för resten av ditt erbarmerliga liv. Må du aldrig vänja dig vid smaken av var ditt patetiska, eländiga, äckliga, fruktansvärda, sjuka, tondöva, svettiga, tvåhövdade väsen.

Så, du kanske inte skulle ha bemödat dig med att sno en bit läder och två plastbitar.

Några kvarter bort från hotellet ligger den polisstation som jag anmälde stölden hos. Inklämd mellan två hyreshus längs en gata som steg brant uppåt skickades vi i kvällsmörkret upp till våning två. I ett kontor som taget ur en kriminalserie producerad i ett sydeuropeiskt land på 70-talet satt vi på två tygbeklädda stolar och redogjorde för händelsen. Den svartklädda polisen med sitt stora röda skägg hade en pistol i ett hölstret under armhålan. Två stora skrivbord stod placerade mot varandra, det vänstra var obemannat. Starka lysrör i taket lyste upp varenda vrå i det smutsgula, kvadratiska rummet. Längs ena väggen stod flera dokumentskåp i plåt och längs den andra väggen stod hyllor med tusentals olika blanketter i. Telefonerna ringde oavbrutet, en walkie-talkie sprakade, ett par män i handklovar trycktes in i rummet, det gapades något, de togs ut igen, två bestulna kvinnor dök i dörröppningen. Polismannen skrev in alla uppgifter på den enda datorn i rummet, skrev ut dokumentet, stämplade det och bad mig skriva under. Allt var skrivet på grekiska och ville jag ha det översatt fick jag kontakta den grekiska ambassaden i Stockholm. Riktigt exakt vad jag skrivit under är oklart men ett papper med en stämpel har jag i alla fall. Nog så viktigt

Aten är en stad som inte riktigt retar minna sinnen fullt ut med dess dunkla områden, klotter och trafik. Det finns pärlor och monument som helt klart tål att beskådas och därför trampade vi upp på Akropolis för att känna historiens vindslag, kände det fläkta och gick ner igen. Vi strosade i området Plaka, lunchade och landade till slut under ett stort, vitt reklamparasoll där vi medan molnen skingrade sig avnjöt tre liter vin med piggelinsmak. En riktigt skön eftermiddag med många skratt.

Vi strosade tillbaka till hotellet, nu med mödrarna i armkrok några steg bakom oss, fnittrandes. Vi gick över Syntagmatorget för att blicka upp mot parlamentsbyggnaden och för att få känna av lite nutidshistoria. Det pågick en till synes fridfull demonstration av människor klädda i svart. Fridfulla människor i svarta kläder kan i de lugnaste vatten bli väldigt arga fridfulla människor i svart mundering så vi styrde snabbt tillbaka i riktning mot hotellet.

Kvällen tillbringade vi utan trötta mödrar på en restaurang med flertalet suspekta gäster. Vi betade av samtalsämnen som drömmar, livsplaner, sydeuropeisk livsstil och huvudvärkstabletter.

Det blev ett kort besök i huvudstaden, men tillräckligt långt för att få mig att längta tillbaka ut till de öppna landskapen, stränderna och havet.

Naxos

Den bleka, tystlåtna systern i vågigt svart hår som står för servicen här på hotell Anemomilos skjutsade mig i sin lilla, silvergrå suzuki till Naxos stad idag för att valla mig till en bank och reda ut problematiken kring Visa-kortet. Hon körde som om livet vore en fransk bagatell och vi körde om skräckslagna pedestranter, rostiga traktorer, mopeder och andra mindre moderna bilar. I ett jehu for vi förbi flygplatsen och stränderna strax utanför stan. Jag såg de endast flimra förbi i ögonvrån. Det svarta vågiga håret var inte så pratsamt men det hindrade mig inte från att ställa frågor som jag fick korta, raka svar på:

- Naxos påverkas i princip inte alls av krisen, de är mer eller mindre självförsörjande

- Det bor ca 22 000 bofasta på ön

- Ett inrikesflyg med ca 22 platser landar en gång om dagen på ön

- Hotellet är fyra år gammalt

När vi i alltför hög fart for in i staden var det tämligen svårt att hitta parkering och vi åkte allt längre ut i den gamla hamnen för att hitta ett ställe för bilen att vila på. Den asfalterade vägen tog slut och övergick till en gropig grusväg och snart till något annat som inte går att beskriva. Hennes sammanbitna min och olust att konversera betydde givetvis att hon skulle sälja mig till några hårdhudade greker nere i hamnen där jag skulle få slava på en gammal fiskebåt och skotta is äver den fångade fisken djupt nere i båtens skrov. Jag skulle skotta tills jag föll ihop och landade på isen och sakta dog frysdöden. De hårdhudade grekerna skulle undra vad det var ful fisk de hade fångat men rycka på axlarna och filéa mig och sälja mig till ett dyrt kilopris på den lokala fiskmarknaden. Jag log så brett jag kunde och fortsatte att ställa mina faktafrågor. Kanske skulle mitt stora leende med kaffegula tänder ändå få henne att känna lite empati och åtminstone sälja mig till en lyxkryssare för att skala potatis där jag efter några år skulle kunna mönstra av i en okänd världsdel.

Nästan längst ut på piren hittade vi till slut en plats där bilen knappt fick rum, vi klev ut och tågade snabbt upp till raden av banker som ligger i hamnen. Hon slängde ut sig ett "kalimera" än här och en där och vi gick snart in i Eurobank där en kaskad av ord utbyttes mellan henne och personalen. Medan hon pratade dog deras ansikten och deras blickar sänktes ner i skrivborden med högar av papper. Deras huvuden skakade nekande och luften vibrerade av motvilja. Till slut vänder en av personalen sig till mig och säger att något konto i en grekisk bank kan jag inte som blek svensk öppna. Jag förklarade att en sådan vilja inte fanns utan att de endast behövde stå som mottagare till ett litet kuvert från Sverige. Sagt och gjort, problemet var löst och nu är det bara att vänta.

Vi for tillbaka i samma fart och jag fick veta att:

- Anemomilos betyde väderkvarn

- Yassou (hej) säger man till en person och yassas till flera personer

- Det bor bara en gäst till på hotellet men från och med mitten på juni är det fullbokat

Första kvällen i Agia Anna åt vi på taverna Gorgona rekommenderad i öluffarboken och av hotellet. Den ligger i direkt anslutning till vattnet i den lilla hamnen. När man kliver upp för de tolv trappstegen breder sig restaurangen ut i alla oändlighet. Det tar aldrig slut på bord och stolar. På den högra sidan av lokalen står stora diskar där man får peka ut de råvaror som ska tillagas eller möjligtvis välja något som bäst har tillagats under en lång tid och redan finns färdigt. Kvinnan som äger restaurangen påminner om en maffiamamma som styr stället med järnhand och hon gapade instruktioner än hit och än dit. Hon hade fullständig koll. Hon har en kompakt kropp som pryds av två stora bröst vilandes på den stora magen. Det mörka håret når ända ner till svanken och ett par stora svarta leverfläckar pryder hennes ansikte. När maten bars ut rann det från faten och borden med vita pappersdukar fylldes med kletiga tallrikar och tillbehör. Maffiapappan dök upp precis när vi klev in i restaurangen och han drog med oss till en av diskarna. Fingerfärdigt delade han ut fem små glas, fyllde dem med vitt vin ur en tillbringare i aluminium och med hög röst skålade han och hälsade oss välkomna. Hur många glas han själv får dricka på en kväll vet bara maffiamamman skulle jag tro. Maten var fantastisk och vid ett bord nära vattnet såg vi hur solen sakta gick ner bakom Paros.

Lika blodröd som kvällssolen är jag nu åter igen efter en heldag på stranden och bad i vågorna. Inte bara apotekaren säger oj, oj, oj, utan även jag denna gång. Oj, oj, oj. Hur detta kan gå till efter över två veckor av mycket sol och brun hud är för mig obegripligt. Det är tur att jag har den svalkande krämen från Syros att smörja in mig med. Modern beskådar min färggranna hud oroligt.

Idag tillbringade vi några timmar i ett blåsigt Naxos stad och strosade i de gamla kvarteren där gränderna slingrar sig i ett obegripligt mönster. Jag hittade en ny bok på tyska som inte är en deckare och snart kan jag oberörd tillbringa tid på stränder utan att bli utsatt för kriminalitet och våld. På vägen hem satt vi i en överfull grön-gul buss där sätena luktade gammalt damm. Det stod folk i hela gången och jag satt och nickade till på ett säte i anslutning till denna. Vid busshållsplatsen Naxos Palace steg flera gråhåriga turister av men för att komma ut ur bussen behövde de tränga sig ända längst fram i bussen och kliva av där. Det i sin tur innebar att den grekiska kvinnan i gången med aprikosfärgat linne fick trycka sin mulliga kropp emot mig och liksom luta sig fram över min axel. Hennes bröst i den svarta bh:n som tydligt lyste igenom linnet skumpade mot min kropp samtidigt som min näsa fick ta plats i hennes armhåla där håret hade kunnat friserats till att sättas upp i knut. Även om jag nu kommer att kunna lägga ifrån mig min deckare och dess obehagliga fantasier så har jag genomlevt något som kommer att förfölja mig genom resten av mitt liv, relationen mellan min näsa och en grekisk hårig armhåla.

Morsorna och vännerna har nu mönstrat på och är på väg norrut mot Aten i lätt vind och strålande solsken. Det känns oväntat tomt och lite ensamt, en känsla jag inte haft på flera år. Jag tycker så mycket om min korta lilla mamma som varje morgon går upp innan klockan ringer och duschar, kammar håret och målar sig oavsett om vi så bara ska ner till havet och bada. Jag njuter av doften av äppelblommor från hennes kläder som alltid är tvättade i överdoserat sköljmedel, skakar på huvudet åt hennes frågor som är omöjliga att svara på, beundrar hur hon kämpar sig upp för alla trappor högst upp i en by trots att konditionen inte tillåter och ler åt hur hon nästan inte syns bakom sin ryggsäck. Jag uppskattar den varma kramen och den vänliga klappen på kinden, de detaljerade beskrivningarna av sådant som man helst håller för sig själv och det goda skrattet, hur hon på knagglig engelska berättar att jag är hennes son och att hon alltid ska låsa in varenda pryl för ohederliga. Hoppas du får ett bra dygn i Aten mamma, och ha en riktigt bra morsdag imorgon!

Vädret har inte riktigt varit på vår sida och därför hyrde vi igår en bil och åkte runt på ön med snabba stopp för sevärdheter. I en liten vit Fiat satt mammorna och jag i baksätet som tre hönor på en pinne, fast på ett säte förstås, och kacklade i förskräckelse när vi åkte på byvägar mindre än bilen med vita stenhus på båda sidor. Ett möte med ett annat fordon hade tvingat oss till en omöjlig baklängestur i katastrof, men vi klarade oss från det.

Första stoppet gjorde vi vid Dimitris tempel där omgivningarna är fantastiskt vackra och skapar lust till permanent boende. En buske fick dessutom lite näring innan vi åkte vidare mot byn Filóti, den största byn på ön utöver Naxos stad. Där lunchade vi och klättrade upp för alla trappor för att högst uppe på hustaken beundra utsikten. Naxos är och har sedan första resan hit för fem år sedan varit den vackraste ön där jag har grävt ner mina tår i sanden på. Det ska bli spännande att se vad de sista öarna på resan har att erbjuda.

På slingriga vägar förbi ett marmorbrott styrde vi den italiensktillverkade bilen tillbaka mot Agia Anna för att ta ett eftermiddagsdopp. På vägen ner stannade vi och kastade ett öga, eller tio då, på Koúros staty. Vid parkeringen köpte vi apelsiner från en bonde som till överpris sålde sina grödor till fruktsugna turister.

Kvällen avslutades med en festmåltid och rikligt med dryck på Gorgona där maffiamamman glatt vinkade in oss samtidigt som hon skrek order till köket, serverade en annan gäst och hällde upp vin till en tredje. Hon lovade dyrt och heligt att vaka över mig nu när jag blir ensam kvar här i några dagar. Rund under fötterna gick vi hem i den svarta natten och lämnade av mammorna för att gå till Santana Beach Club och ta en öl. En öl vars konsekvenser jag 14 timmar senare fortfarande lider av. Klockan 05.24 vaknade jag fullt påklädd och med linserna fastklistrade i ögonen och med huvudkudden inbäddad i gräs. Ett svagt minne av en volt över ett staket finns men fler ledtrådar om gräset i sängen finns inte. Konsekvenserna kan väl sammanfattas med att frukosten fick ätas utan Markus. Tre timmar efter att mina kompanjoner åkt vidare vaggade jag sakta ner till stranden med flip-flopsen släpandes under mina tunga fötter. Min blå handduk hängde jag runt halsen och i ena handen höll jag min bok och i den andra en vattenflaska. Solen kändes ovanligt stark idag och jag kisade bakom solglasögonen medan jag letade efter en skyddad plats bland dynerna. Med en duns och med illamåendet pulserande i kroppen landade jag på handduken och tänkte sova bort ett par timmar till. Det gick däremot inte då två barbröstade kvinnor även ville erövra samma sanddyn och i demokratins vagga som jag ändå befinner mig i lät jag rösterna i mitt huvud snabbt rösta om detta var möjligt och med knapp majoritet kom de fram till att vi alla fick plats. Deras innerliga diskussion om moder jord och meditation skar som knivar i mitt huvud. De kom fram till att de skulle connecta med varandra elva minuter varje dag för att ge energi till varandra och därefter började de sedan att prata om intima förhållanden med olika karlslokar. Plötslig ville hon som bröt på franska gå och jag och mina röster fick vara ensamma en stund innan vi släpade oss hem igen.

I hela byn putsas och fejas det på husen idag. Det märks att säsongen börjar inom någon vecka, så även på detta boende då de lagom till mitt återtåg från stranden tagit fram slagborren för att fästa upp nya fönsterluckor i rummet bredvid. Nu har dock tystnaden lagt sig och jag ska försöka inta dagens första måltid innan en välbehövlig eftermiddagslur kommer att genomföras.

På dagens agenda stod en vandring söderut för att känna in stränderna bortom Agia Anna. Första anhalten var Maragas Beach som snart övergår till Plaka Beach. Plaka sträcker ut sig som en nyvaken katt och det är svårt att ta in att den är så lång utifrån första anblicken men övergår efter ett par kilometer i Orkos Beach och därefter i Mikri Vighla Beach i den skyddade viken vid Cape Mikri Vighla. Vandringen avslutades vid Sahara Beach, Kastraki Beach och Ghlifada Beach som mer eller mindre sitter ihop.

Efter att bebyggelsen längs vägen allt mer tunnades ut och studios, tavernor och erbjudande om att pröva olika vattensporter kom allt mer sällan började jag närma mig ett hus där det spelades någon form av grekisk folkmusik. Nyfiket stannade jag till för att se en grupp människor stå under det utskjutande bambutaket med händerna fattade i varandra. Efter en liten stund såg jag med kisande ögon att de var de barbröstade kvinnorna från igår men nu tillsammans med många fler barbröstade kvinnor i fladdrande linnebyxor i batikmönster. Hoppsan. Några av de striphåriga huvudena vreds sakta emot mig och de onda ögonen jag fick brände som solstrålar genom ett förstoringsglas. Jag kunde svära på att åtminstone ett av huvudena började snurra runt som den besatta flickan i Exorsisten och med snabba steg gick jag vidare innan nästa scen av, den av misstag sedda, filmen spelades upp.

Den sedan en månad smärtande ryggen gjorde lite mer väsen av sig på vandringen söderut men med utdrivningstankar i huvudet tågade jag snabbt på utan att tänka så mycket på det. Efter cirka två timmar bredde jag ut handduken på Ghlifada Beach, tog dagens första dopp och lade mig för att läsa en stund. Till ljudet av vågorna somnade jag strax in och drömde av någon outgrundlig anledning om Laura Ingalls i Lilla huset på prärien. När jag efter en timme vaknade och sakta satte mig upp med lite dregel i den högra mungipan smärtade ryggen mer än någonsin och mer eller mindre ett fullgott ryggskott sköts av. Lite jobbigt med tanke på att vägen tillbaka var lika lång men utan assistans var det bara att snöra på sig kängorna, knäppa på sig väskan och sakta börja vagga tillbaka. Minsta lilla snedsteg på den gropiga vägen satte in ett nytt knivblad längs ryggen. Efter dryga timmen stannade jag vid en taverna för att äta en sen lunch, klockan hade redan hunnit bli fyra, och för att vila ryggen. Den grönmålade trästolen gav en skön ställning till den alltmer krökta ryggen. I brisen från havet åt jag en Pastitsio och en tomatsallad samtidigt som jag läste några kapitel i boken. Med nya krafter skulle jag gå den sista biten hem och slänga mig på sängen och försöka dra ut de sneda musklerna. Ju längre jag gick desto mer krogig blev jag. Jag visste inte att en människa kunde svanka så mycket. Att lägga till, till detta, är att en längre vandring kan skapa skavsår på insidan av låren från kalsongernas sömmar. Detta hade även jag nu berikats med. Som en vaggande anka började jag närma mig den alltmer täta bebyggelsen och därmed människor som stannade upp och pekade på mig. Med en svank inte ens den mest tränade pinuppan skulle kunna åstadkomma och med benen brett isär för att minska trycket på skavsåren skärmade jag av resten av världen och pustade och frustade igenom samhället för allmän beskådan innan jag tog de sista trappstegen upp till rummet och slängde mig på sängen. Med några gymnastiska övningar är det redan bättre men svanken den finns kvar och lär nog stanna några dagar så imorgon får det bara bli den nödvändiga turen in till stan för att hämta det nya Visakortet som enligt Dhl's kundservice ska ha kommit till Naxos fastän det på webben står Aten på slutdestinationen.

Den bleka, tystlåtna systern i vågigt svart hår har sedan de andra åkte blivit snäppet trevligare och mer pratsam. Idag tog hon hand om min smutstvätt och såg till att den nu doftar banan. Kanske en liten märklig lukt på nytvättade kläder men i alla fall bättre än odören innan. I studion till höger om min har det nu flyttat in några nya personer som kastar ilskna blickar på mig så fort de ser mig. De kanske tror att jag använder rummet som fotostudio för mina nya pinup-bilder, vad vet jag.

Nej, nu börjar det bli dags att ta kvällens sista bilder (;-)) innan sängen väntar ett trött sinne och en trött rygg.

Måndagen startade med frukost på balkongen; starkt nescafe och två formfranskor med mjukost och tomat på. Man kanske skulle kunna tro att det var ankfoder som skulle stå på menyn för jag vaggar fortfarande fram som ett fågelfä, till och med som ett med en, av något, fylld blöja. Mornarna startar ganska bra men efter en kvart är svanken tillbaka och smärtan likaså. Det är väl bara att härda ut och hoppas att åtminstone inte fågelinfluensan gör ett återtåg så här i slutet av maj 2012. I vilket fall som helst njöt jag av morgonen på den vita balkongen med de mörkbruna trämöblerna och den svala havsbrisen som fläktade i mina fjädrar. På schemat för dagen stod ett besök hos banken för att hämta ut Visakortet. Självsäker fixade jag mina morgonbestyr och tog bussen in till stan, givetvis en helt annan tid än vad turlistan sa. Femton minuter och några grekiska höga röster senare klev jag av vid hamnpromenaden nära bankkontoret. En liten kö inne på banken var det enda som stod mellan mig och min kort-frihet. Precis framför mig i kön stod en två meter lång kvinna med mörkt vågigt hår, en nätt liten blus i brunt och en tight beige kjol, slank som den skönaste fotomodell och som möjligtvis svankade mer än vad jag gjorde men på ett mer bekvämt sätt skulle jag gissa. Den fantastiska servicen hon fick av mannen i kassan visade att bankbesöket skulle sluta väl även för mig. Jag svankade ju också. Jag hann inte mer än lägga upp min haka på disken (så hög var den) så dog mannens leende och en total tristess ersatte de tidigare så pigga ögonen. Med näbben i det bredaste leendet en näbb kan åstadkomma förklarade jag mitt ärende. Han bara stirrade uttråkat på mig och sa: "Sorry, no card". Jag snörpte ihop näbben och förklarade att enligt budfirman så har någon på banken tagit emot kortet så det ska finnas här. "Sorry, no card." Det kändes som att mannen, som nu börjat peta naglarna, sagt dessa ord förut. Jag svarade att jag skulle gå ut och ringa budfirman för att fråga dem var kortet nu möjligtvis kunde vara. En släpig röst på DHL förklarade, som om jag vore en liten ankunge, att kortet var emottaget på banken och det säkert fanns i deras jätte stora godsmottagning. Jag var ju även tvungen att förstå att bara för att det står slutdestination Aten så betyder inte det att det är det och att kortet kunnat levereras från Aten till Naxos på 1,5 timmar behövde inte heller betyda att det gjorde det... var jag ju tvungen att förstå. Hrmph... jag vaggade in på banken igen, la upp hakan på disken och sa att kortet visste skulle finnas på banken. Jag bad honom att åtminstone fråga sina kollegor om de emottagit ett brev från ett bud. Istället lyfte han på några papper och hittade kortet direkt och sa lika ointresserat som förut: "It arrived now". Fem underskrifter senare trampade jag ut därifrån för att aldrig mer återvända till Eurobank på Naxos. Genast tog jag ut pengar och lyxade på med en Freddo Capuccino och tog sedan bussen tillbaka till Agia Anna. När jag hoppade av bussen blev det ett himla liv i buskarna intill vägen, ett riktigt inferno av fågelkvitter. Jag svär på att det var minst en fågel som pekade på mig och skrattade rått åt min illa gång.

Resten av dagen tillbringade jag på hotellet och vid dess pool. Jag har av någon anledning börjat gilla damm-liknande vatteninrättningar.

Den sista dagen på Naxos blev ingen upptäckardag förutom att jag återigen fick uppleva de yttersta polerna på service-skalan i detta land.

I förra inlägget glömde jag nämna att vi på vår rundtur på Naxos även stannade i Damalas, en liten, liten by med en gammal, gammal olivpress. Intill parkeringen låg en keramikverkstad, Pottery Work Shop, med ett fantastiskt hantverk. Den krullhåriga mannen i 50-års åldern visade oss hur han drejade vinkarafferna så som hans pappa, farfar och farfars far alltid hade gjort. Helt klart imponerande. Vi handlade lite smått och gott och jag hoppas att kaffemuggen jag skickade med hem till Sverige fortfarande är i ett stycke.

I skrivande stund har jag kommit i land på Koufonissi och hittat mig ett bra, billigt boende nära det som knappt kan kallas stad men inhyser det nödvändigaste; ett postkontor, en uttagsautomat, några minimarkets och restauranger. Den svartklädde mannen i min egen ålder fnittrade förläget till varje mening han knaggligt sa på engelska under den korta bilturen upp från hamnen. Han gav mig ett rum på övervåningen med havsutsikt som jag knappast kan klaga över. Alla rum har ett namn och detta rum heter "The white rose". Det ni. Jag hoppas att jag imorgon kan snöra på mig mina gröna vandrarkängor igen och upptäcka Koufonissi och dess stränder som sägs vara fantastiska.

Koufonissi

Nu har det gått ganska exakt ett dygn sedan mina blå skor satte sina första avtryck på Koufonissi. De är faktiskt lika blå som havet är runt den lilla ön i Små Kykladerna. Små Kykladerna består av öarna Iraklia, Schinoússa, Kato Koufonissi, Ano Koufonissi och Kéros. Båtresan hit gick i nervernas tecken då jag faktiskt inte visste vilken tid jag skulle vara framme och vilka stopp båten skulle göra längs vägen. Att det sedan finns två öar med namnet Koufonissi i sig lugnade inte nervbanorna på den motorväg de hela resan befann sig på. Det ljud som de spräckta högtalarna åstadkom vid varje stopp hjälpte knappast till att lugna en ensam själ. Det gick helt enkelt inte att urskilja vad det skrapande och samtidigt det brölande ljudet skulle förmedla. Trafiken på denna färjelinje utgörs dessutom av en liten färja med osynlig personal, förutom den storvuxna mannen i oljigt blåställ på lastbryggan som inte kunde ett ord engelska. Med andra ord, det fanns ingen arbetande människa att fråga var jag var och när jag skulle vara någonstans. Jag gjorde dock två försök att fråga medpassagerare men de visste inte heller var vi var och när vi skulle vara vid Koufonissi. Ytterst märkligt, jag kan ju inte vara den enda som ska någonstans på denna båt och inte heller den enda som ska hoppa av på den nämnda ön. Det måste vara precis så här det är att befinna sig i ett parallellt universum som man av misstag hamnat i. Jo, så är det. Jag har omedvetet farit igenom ett maskhål och befinner mig nu på ett hav i en annan galax och jag vet ingenting. Och det vet ingen annan heller.

Efter två stopp började rymdbåten närma sig en ö med för första gången lite bebyggelse runt hamnen. Eftersom jag ändå är i ingenstans kan jag lika gärna hoppa av här och klura på hur jag ska hitta hem till Vintergatan igen. Sagt och gjort, mina blå skor hoppade av båten och satte sin första avtryck på... just Koufonissi, rätt Koufonissi dessutom.

Efter att jag hade installerat mig fick jag fnittrande instruktioner om hur jag kommer åt wifi. Jag bor högst upp i huset men måste för att nyttja internet gå längst ner, runda huset och gå till baksidan och gå ner ytterligare en trappa. Där finns två vita tygstolar framför ingången till ägarens eget boende. I dessa stolar är hans eget wifi så "starkt" att det går att koppla upp sig emot det. Det känns inte helt bekvämt att tillbringa nättid utanför hans boende samtidigt som man i de upplysta fönstren får ta del av hela hans familjeliv. Istället gick jag upp i den lilla byn som ligger vid andra sidan stranden sett från den klump av hus som utgör, enligt ägaren, samma by och där jag bor. Där hittade jag i skymningen en taverna med namnet Melissa. Två ensamma personer satt vid varsitt bord och drack öl när jag klev upp för de fem trappstegen för att komma upp på den ljusgröna terrassen. En urgammal tant i en stickad, blå klänning och med en svart sjal med färggranna blommor på tog emot mig med pappersduken under ena armen och välkomnade mig med den andra. Jag valde ett bord längst ut på terrassen för att nyttja det lilla dagsljus som kvarstod. Den urgamla tanten med inga kunskaper i engelska alls såg bekymrat på mig. Med ett djupt andetag blåste hon ut gammal-tant-andedräkt och de troligtvis ärvda, alldeles för stora, löständerna åkte ut en centimeter rakt ut ur munnen samtidigt som hon gjorde en klassisk åkarbrasa. Jag skakade nekande på huvudet och visade att bordet jag valt passade mig alldeles utmärkt trots den svala vinden och solen som var på väg ner i öster. Jag beställde in en Mythos och en vit fisk som servitrisen ivrigt visade upp rå framför mitt ansikte. Jag lovar, den smakade alldeles ljuvligt och att ett och ett annat ben krånglade sig ner i halsen gjorde ingenting. Medan jag åt färgades himlen alldeles rosa och bäddade in den bergiga ön Kéros mitt emot i ett vackert sken. Mitt hjärta blev alldeles varmt för första gången på några dagar utan vänner och tankar kring ensamhet. Jag satt kvar en bra stund tills solen helt hade gått ner och sedan vaggade jag ner för kullen, gick över stranden och upp för nästa kulle där jag bor. Jag somnade snabbt och sov riktigt djupt.

Till ljudet av en ankommande färja vaknade jag nästa morgon utvilade och med en rygg som återhämtat sig förvånansvärt bra. Det innebar möjlighet att vandra runt ön och inspektera månlandskapet och stränderna, det turkosa vattnet och det omtalade "djävuls-ögat". Det tog cirka två timmar i lugnt mak och med ryggen i behåll landade jag till slut på stranden tillbaka i byn. Jag tillbringade ett par timmar med att läsa en bok och ta några svalkande dopp i havet innan jag nu med en kopp kaffe knappar på plattan. Jag ska väl bege mig ner till det grekiska familjelivet och ladda upp detta inlägg innan det blir dags för att laga egen mat ikväll.

Imorse upptäckte jag att jag inte gick runt hela ön igår utan snarare runt två tredjedelar av den. Morgonens vandring påbörjades nämligen åt andra hållet, västerut från hamnen sett. Här upptäckte jag nya marker och kustlinjer som skiljer sig en del från den östra sidan. Västsidan består till större delen av klippor och en och annan stenstrand. Påläst som jag var skulle rutten efter en stunds vandring på grusväg övergå till en upptrampad stig över kullarna ner till andra sidan ön, markerad med röda färgfläckar. Jo, just det, den hittade jag aldrig på och jag irrade omkring bland snår och åkermarker, hittade plötsligt en röd markering men irrade direkt bort mig igen bland stenar och buskar. Koufonissi är så pass liten att risken för att gå vilse är obefintlig så jag trampade på och kom till både det lilla avloppsreningsverket som inte verkade vara i bruk och den lilla sopstationen som bestod av ett schakt där man helt enkelt eldade soporna och när det blivit till aska, dumpade dem ner för bergskanten mot havet. Till slut kom jag i alla fall fram till Pori Beach för ett par timmars sol och bad. I mitt tycke den finaste stranden på ön.

Väl tillbaka i boendet efter en skön eftermiddag tänkte jag göra rätt för mig och betala mitt uppehälle samt få tillbaka mitt pass som den fnittrande ägaren som säkerhet ville behålla under min vistelse här. Jag gick längst ner, rundade huset och gick till baksidan och ner för ytterligare en trappa. Där möttes jag av två hundraåriga greker, en av kvinnligt kön och en av manligt. De log stort och började direkt att rabbla grekiska meningar som de trodde skulle bli besvarade. Den kvinnliga hundraåringen, yppig trots sin ålder, bar stora tjocka glasögon som såg ut att vara dränkt i olivolja. Det korta, tunna grå håret låg bakåtkammat som en våg över huvudet och en mörkblå klänning, lite för liten, prydde den runda kroppen. Hon slog ut med armarna och rabblade oavbrutet och nickade till mig. Jag försökte visa att jag inte förstod och då trädde den hundraårige mannen in. Med endast två tänder, några dagars skäggstubb, för stora gröna manchesterbyxor och en ljus beige tröja rabblade han samma meningar och nickade. Jag förstod fortfarande ingenting. Plötsligt sa tanten "tomorrow" och jag nickade ivrigt. Hon höll upp tre fingrar och jag nickade nästan nacken ur led. Om hon därmed menade att jag skulle åka i morgon och jag bott här i tre nätter vet jag inte med jag ville i alla fall tro det. Så långsamt som möjligt och med gester förklarade jag att jag ville betala eftersom jag ska åka tidigt imorgon bitti. Total oförståelse mötte mig. Från båda två. Då, runt hörnet, kom min granne, den blonda tyskan i 50-års åldern, med datorn i handen och bytte genast några ord på långsam grekiska med det äldre paret. Efter en stunds diskussion förklarade hon för mig att den fnittrande ägaren, deras son, hade åkt till Aten med sin gravida fru för nu var det dags att föda. Ah, vi log allihop och höll oss för hjärtat. Tyskan och jag satt en stund och språkade om våra resor innan jag gick upp till mig för att vila en stund och sedan ta en dusch. Dumt nog lät jag inte henne förklara min ambition att göra rätt för mig utan när jag ett par timmar senare hade hämtat ut pengar i öns enda bankomat och gick längst ner, rundade huset och gick till baksidan och ner ytterligare en trappa och försiktigt knackade på dörren möttes jag återigen av samma oförståelse. Med några fraser ur öluffarboken, många gester och en av henne hel historia berättad på grekiska betalade jag och fick mitt pass. Mycket teatraliskt visade jag även att jag skulle lämna nyckeln i dörren när jag går imorgon, allt för att hon skulle förstå innebörden av det och att vi skulle komma till samförstånd. Vi höll oss båda om hjärtat och betackade oss djupast och jag hoppas att vi nådde samförstånd.

Imorgon bitti tar rymdbåten mig tillbaka till Naxos för ett byte till färja mot Folegandros. Det känns skönt att vara på väg igen. I den här galaxen har täckningen på mobilen upphört och på tv:n är det bara myrornas krig så något står inte rätt till i denna delen av universum. Jag vill tillbaka till Vintergatan igen.

Folegandros

Badrummet är inrett med ett mörkbrunt, glatt klinker på golvet och med en ljusare nyans av brun på kaklet som täcker väggarna. Ovanför spegeln vid handfatet sitter en rostig varmvattenberedare som jag har fått tydliga instruktioner om att den bara får slås på för dusch och ska sedan slås av genom att vrida ur en propp i proppskåpet. Bredvid duschhörnan utan duschdraperi finns en garderobsdörr som leder rätt ut i ingenstans. Jag kan bara ana vad som skulle hända om jag öppnade den fullt ut vilket jag naturligtvis inte har vågat. Jag har bara öppnat den lite på glänt för att se om det som finns på andra sidan tillhörde en del av boendet och det kan man ju fundera på. Möjligtvis fungerar det som ett utkast av gäst som förbrukar för mycket varmvatten och därför duschar jag numera jättesnabbt. I rummet där sängen står finns det obligatoriska, högt brummande kylskåpet i ena hörnet och ja... sedan är det inte så mycket mer. För den uttråkade gästen finns det naturligtvis tid att lägga på att granska det brokiga klinkergolvet, även det i olika bruna nyanser. Skulle gästen vara lite sugen, eller vara ganska sugen, eller vara extremt ganska jätte sugen att på morgonen koka sig en kopp kaffe finns ovanpå kylskåpet ett litet campingkök att spränga hela rummet med. Kvar blir bara en stor krater som efter en tid blir en ny turistattraktion och möjligtvis att jag får en kort minnestext som tack för de inkomster den nya attraktionen inbringar. Det är ju tur att gästen inte är så kaffesugen på morgonen och det är ju tur att gästen inte har campingköks-fobi eller drömmer mardrömmar om hur han i sömnen slår på gasolen och leker med tändaren. Ibland har man lite mindre tur med sitt boende men jag ska bara vrida ur proppen i fyra dagar för sedan är det dags för nästa ö.

På färjan hit kom jag att språka med ett tyskt par i 45-års åldern som även de skulle tillbringa några dygn på Folegandros. Mannen, Andreas, var lång som en fura och lika smal, hade krulligt svart hår och stålbågade glasögon. Kvinnan, Beatrix (möjligtvis Beatriks), var betydligt kortare, med vågigt blont hår och pigga glada ögon bakom ett par cerisa glasögon. De trodde jag kom från Österrike vilket jag tog som en komplimang då jag hela tiden sökte efter rätt tyskt ord och som jag inte hade den blekaste aningen om, om jag böjde rätt. De måste ju ha trott att jag var en ovanligt långsam österrikare i alla fall. Jag kanske skulle köpa mig en tyrolerhatt ändå. Vi skiljdes åt i hamnen då jag blev hämtad av de som äger boendet med den rostiga varmvattenberedaren. När jag på kvällen spatserade omkring i Chora mötte jag dem igen. De ville så gärna gå ut och äta en kväll. På en millisekund hann jag tänka igenom allt som skulle kunna hända en stackars ensamresenär nu med en rosa näsa sedan skinnet har flagnat av, såg mitt liv passera revy, och sa att det vore ju trevligt. De frågade var jag bodde och jag stammade fram namnet på boendet "Sp-sp-i-i-i-r-i-d-d-o-l-a-s-s etwas". De skulle hem och planera lite och sedan lämna en lapp till mig om förslag på tid och dag. Jag pustade ut. Att de skulle hitta mitt boende som jag knappt kunde uttala och se till att jag fick en lapp var ju ingen lågoddsare precis. När jag igår efter en hel dags vandring i bergen och med ett besök på en nudiststrand, naturligtvis, så låg det en lapp under den lösa skylten som visade boendets namn. Sagt och gjort, med en Metaxa innan för västen, mötte jag upp dem klockan 21 för ett tavernabesök. Det blev en riktigt trevlig kväll och nu har jag både boende och guide i Berlin om jag någon gång åker dit. Under middagen kom vi att prata om vad vi har för bilder av våra respektive länder och jag fick tillbringa en lång stund med att förklara att stora aggressiva klungor av fästingar inte rasar ner från träden, kryper in under skinnet på oss och gör oss riktigt sjuka. De verkar inte ha fästingar i Berlin.

De åkte hem dagen efter vilket jag inte tror beror på mig. Jag tillbringade dagen med att gå de fem kilometerna rakt ner till Livadi Bay på årets kanske varmaste dag. Jag bor nämligen högst uppe i Chora, på kanten av berget och stoppar man ut näsan ovanför någon av murarna stupar det över 300 meter rakt ner i havet. Jag kan ju givetvis inte stoppa ut min rosa näsa ovanför muren för då skulle någon av de stora fåglarna tro att det var en ovanligt stor och fet larv att smaska i sig. De skulle slåss om att få äta munsbiten och den starkatse och största fågeln skulle ta ett ordentligt grepp om den och dra mig ut över muren så att jag handlöst föll de 300 meterna rakt ner... utan näsa förstås för den behöll fågeln.

Att gå ner i värmen gick bra men att på eftermiddagen gå upp var lite tyngre. Så pass tungt att en pytteliten röd minibuss med rostfläckar stannade och plockade upp mig och körde mig nästan hela vägen upp. Föraren kunde inte engelska men jag kunde säga tack på grekiska och det verkade räcka.

Nästa dag gick jag i motsatt riktning för att "klättra" ner till en annan strand, Voreina Bay, noga påläst om att detta inte var ett tillhåll för nudister och möttes av en trevlig liten vik att tillbringa dagen i. På vägen ner skrockade vildvittrorna högt och flög riktigt nära det de trodde var en fet, alldeles ypperligt god larv. Jag klarade mig utan att bli attackerad av otygen och tog genast ett dopp i det klara vattnet och njöt av att få ha stranden för mig själv. När jag ovanligt bredbent satt på en rund sten för att torka efter simturen kom det ett par i 40-års åldern nedklättrandes för berget, hälsade och gick en bit bort på stranden där det fanns lite större klippor. Tydligen perfekta klippor att helt naken stäcka ut sig på i de mest underliga poser två människor kan åstadkomma. Jag börjar bli så pass van vid nakna och på vissa ställen kraftigt buskiga kroppar att jag näst intill opåverkad tillbringade några timmar tillsammans med deras nakna hud och hår, läste min bok, tog ett par simturer till innan jag bytte om och klättrade upp och gick hem till den rostiga varmvattenberedaren igen. Väl hemma visade det sig att jag hade fått grannar i rummet bredvid. Det visade sig även att den inbyggda garderoben i mitt rum fungerar som en resonanslåda, en mistlur, till allt vad som sker i deras badrum. Glöm allt vad Carola-fläktar i melodifestivalen heter för här kan vi snacka om att mitt hår står rakt ut av orkanen av ljudvågorna som uppstår. Jag får hålla mig fast i sängen för att inte slungas mot stenväggen och sitta fast som ett fastlimmat bokmärke i en samlarbok tills vädret har bedarrat. Det verkar för övrigt ofta vara orkan i deras badrum vilket förstås påverkar klimatet inne hos mig. Nåja, för att undvika ett ytterligare oväder så äter jag frukost ute så här sista morgonen på Folegandros för idag drar jag vidare till Milos.

Milos

Den kallas dödsbåten, das Todesschiff, the death ship, av åtminstone tre själar på detta jordklot. Två av dem befinner sig på hemmaplan nu men en ensam själ befinner sig i Grekland. Den själen hade idag inga alternativa färdmedel att nyttja utan klev med darriga ben ombord på den över en timme försenade båten. Den kallas tydligen Superjet här men jag vet vad som står bakom de bokstäverna, en upplevelse nära döden. För att göra resan lite mer av en resa mot Hades underjordiska dödsrike hade någon bestämt att vindstyrkorna resan till ära skulle vara av den karaktären att övriga rederier ställde in sina avgångar. Båten var packad till bristningsgränsen av japanska turister samt några övriga. Det var inte ens lönt att försöka leta efter min plats utan jag sjönk ner i det närmaste fyr-sätet av gult fuskläder jag hittade. Vi hann inte mer än lägga ut förrän första kräkan kom. Sedan kräktes det, kräktes det och kräktes det. Till höger, till vänster, under och ovan, framåt och bakåt. Personalen for i vågornas riktning med spypåsar, pappersdukar och doftspray. Själv hade jag inga behov av att kasta upp men hade svårt att hålla tillbaka lunchen när doftsprayen till slut inte räckte till och en luktridå av kräka spred sig över hela båten. Tre rader framför mig kräktes en japanska nästan inälvorna ur sig och låg ihopkrupen i fosterställning på golvet tills ambulanspersonal hämtade henne när jag klev av på Milos. Jag reste med döden under endast en timme men de flesta skulle till Pireus, det vill säga några timmar till av spyor. Kvinnan bredvid mig som jag var tvungen att passera för att ta mig ut spydde tre gånger under tiden jag hade nöjet att sitta bredvid henne. Mellan hennes kolsvarta hårfäste och de guldfärgade solglasögonbågarna rann svetten ymnigt. När hon kröp ihop för att släppa förbi mig, för resa sig kunde hon inte, så började kräkpåsen att läcka i ena hörnet och galla rann ner över hennes byxor. Tyvärr kunde jag inte vara behjälplig i denna situation för när det gäller av- och påstigning på en försenad båt så handlar det om sekunder innan du befinner dig någonstans där du inte vill vara och vara kvar på detta fördömda fartyg ville jag i alla fall inte vara.

Hungrig klev jag i land och hittade snabbt till hotellet där det visade sig att jag hade en liten etta med kök. Inte illa trots att den inte hade renoverats sedan 1972. Nikos, en äldre man med kraftig ölmage och tjockbottnade glasögon, grått krulligt hår och en lätt odör av svett tillbringade en timme med att visa allt vad Milos har att erbjuda. Hans älskade katt, med minst fem synliga fästingar, höll han hela tiden under högra armen och tre gånger visade han hur katten på kommando slickade hans hand. För att göra mitt välkomnande komplett fick även jag pröva kommandot och fick katten att slicka på min hand. Sedan ville den inte sluta och framför allt inte lämna diskhon där han till slut hade lagt sig. Nikos berättade att han hade 20 katter men att detta var hans favorit, slick-katten. Nikos kunde aldrig riktigt sluta berätta om allt jag kunde göra på ön och om alla detaljer i lägenheten. Han påvisade just den där gästvänligheten som står över alla oönskade detaljer i ett boende och det känns bra att ha landat i Adhamas, Milos. Den första natten var dock lite besvärande när en tillsynes osynlig mygga gjorde natten till en mindre angenäm upplevelse i vaket tillstånd. Någon gång framåt fyra på morgonen somnade jag dock in och sov djupt till tio på förmiddagen. Jag slog upp ögonen och möttes av ett snurrande rum som om jag hade överkonsumerat alkoholhaltiga drycker under natten. Taket blev väggen som var golvet. Lätt illamående tog jag med stöd av väggen, eller var det golvet?, mig upp och drack minst en liter vatten. Vad jag kunde minnas var alkoholintaget dagen innan minimalt varför det knappast kunde vara Mythos som var boven i dramat. Med en duns lade jag mig i den guppande sängen igen och låg kvar tills klockan blev framåt ett och ett genom fönstret tillsynes perfekt strandväder tvingade upp mig och ner till stranden 20 meter bort. Jag vinglade än hit och än dit innan jag bekvämt rullade ihop mig på handduken och lät mig smekas av solens varma strålar. Två dopp senare kändes livet lite lättare och två timmar senare tillbaka i rummet ännu lite bättre även om det fortfarande gick lite vingligt. Mycket möjligt att dödsbåten fortfarande krampaktigt försökte dra mig ner i avgrunden trots att jag hade klivit av den för mer än 18 timmar sedan. Dagen blev alltså inte som jag hade tänkt mig med vandring över berget till olika stränder och till katakomberna uppe vid Plaka och med kameran i ständigt bruk. Lägre makter ville något annat. Nu är det kväll och en svag bris från havet gör det behagligt att sitta på balkongen och höra hundar skälla, män som snickrar och kvinnor som högljutt uppmanar sina avkommor att komma hem. För en stund sedan gick jag längs hamnpromenaden bort till matbutiken och handlade hem mat för kvällen och frukost för de kvarvarande dagarna. Nu när jag har ett så vackert kök måste det ju tas tillvara till fullo. Imorgon är en annan dag och vandring står på schemat.

Nikos är verkligen förtjust i sin vita- och gråfläckiga, fästingberikade slick-katt. Jag kan inte konversera med honom utan att han ska visa hur den på kommando slickar. Jag tycker mig höra att han säger licki-licki till den och eftersom den borde heta Slicki-slicki så blir det alltså licki-licki Slicki-slicki. Om jag då lite lätt stampar takten med foten i det vitmålade betonggolvet och med falsett sjunger licki-licki Slicki-slicki så blir det en ganska skön låt faktiskt, "Licki-licki, Slicki-slicki". Annars verkar Slicki-slicki ha fattat tycke för hela mig och inte bara mina händer som jag förstår utifrån hans förtjusning skulle kunna vara aktuella för en framgångsrik karriär som handmodell. När jag kommer tillbaka från en vandring eller från stranden sitter han där och leder mig upp för trappen och fram till min dörr. Då jag inte riktigt känner till hans lynne så vågar jag inte släppa in honom hos mig, man vet ju aldrig vad detta intensiva slickande kan utvecklas till. Plötsligt kommer ögonen skifta färg till illröda, han kommer att skjuter rygg och den vita smutsiga pälsen kommer att stå rakt upp. Han kommer att visa sina sylvassa gula tänder och ladda för en bestialisk attack för att förstöra den framtida modellkarriären. Nej, han får stanna utanför dörren och fantisera som sina illdåd på loftgången istället.

Apropå bestialisk så gjorde jag en bestialisk vandring i 28 gradig värme och strålande solsken igår. Första målet var de vita, svepande klipporna vid Sarakiniko, därefter Mandrakia Beach och tillslut ett besök på Firopotamos Beach. Detta tog en del på krafterna då det förstås går både uppför och nerför och sällan raka vägen. När jag var som längst bort vid Firopotamos mötte jag mina italienska grannar på moped som bara skakade på huvudet då de inte kan begripa att jag går istället för transporterar mig på hjul. Det är nästan så att jag undrar om inte ett rykte har spridit sig på ön om en snart vithårig skandinav med en rosa näsa, lik en larv, och med otroligt bedårande händer som verkar ha tappat besinningen och vandrar omkring i omgivningarna där alla andra söker skugga. Nästan alla i åkdon jag möter hälsar och skakar lite lätt på huvudet. Jag hälsar tillbaka genom att ruska vattenflaskan jag alltid håller i handen. Om jag då börjar stampa i marken, ruskar vattenflaskan och tar falsetton på licki-licki Slicki-slicki så blir det jäkla fint ska jag säga. Nåja, ganska sliten och med två nya tvillingar landade jag framåt kvällen tillbaka i min lilla lägenhet med mördar-katten väntandes på mig. Det är klart att det blir lite trångt nu när vi är tre som ska rymmas i en etta men jag ska ju snart resa vidare så jag är inte den som är den utan lägger mig längst ut på sängkanten så att alla får plats. Trots min intensiva kamp mot myggor lyckas jag inte riktigt smeta ut alla på väggarna och i taket. Det finns alltid en överlevare som gör natten till dag. Därför tillämpar jag nu öronproppar, sover oroligt och vaknar med tre nya myggbett varje morgon. Nackdelen är förstås att jag med öronproppar är ett lätt byte för alla tänkbara brutala attacker och nattsömnen blir alltså, vad ska man säga, lite lätt disharmonisk.

Lätt sömndrucken tog jag och mina ömmande fötter därför bussen till Plaka, Milos Chora, idag för att uppleva en dag i kulturens tecken. Vi gick först den smärtsamma vägen upp till Kastro och beundrade utsikten, sedan vidare till arkeologiska museet, den gamla amfiteatern och därefter gick vi vägen ner till byn Trypiti för att lätt böjda besöka katakomberna. Det var jag och fyra skräniga amerikaner som fördes ner i mörkret av den runda guiden med brunt hår uppsatt i hästsvans. Amerikanerna tystande dock ganska omgående under katakombernas låga tak och tryckande luft. Cirka 1500 ska vara begravda här men jag har även läst uppgifter om att det skulle vara 5000. Jag var lite ängslig att det skulle bli 1506 då berget är väldigt poröst och en del av katakomberna har rasat in men guiden lovade dyrt och hederligt att vi skulle komma levande ut i värmen igen. Lova på du tänkte jag och såg framför mig hur jag gick till historien begravd i katakomberna på Milos. Väl ute i den stekande solen gick jag snabbt ifrån de återigen högljudda turisterna och styrde fossingarna mot stan igen. Plaka är inte så stort och efter två varv i gränderna landade jag på en restaurang där vi intog en god lunch i skuggan. Efter matintaget ville mina fötter hem så vi tog bussen tillbaka och fläkte ut oss på den lila stranden intill hotellet. En skön avslutning på dagen och min vistelse här på Milos. Imorgon väntar Paros på mig.

Paros

As the earth is invaded by mosquito tripod fighting maschines, one man fights for survival. Mittgrekland.se proudly presents: War of the mosquitos.

Sista natten på Milos var då det ultimata slaget skulle utspelas mellan en ensam bredaxlad, muskulös man rustad med alla tänkbara högteknologiska vapen och två myggor. Utgången var mycket osäker. Allt som allt fick den ensamma soldaten två timmars sömn i sin kamp för överlevnad. En utsmetad blodfläck på det vita lakanet vittande om en av rymdmyggornas kvalfulla död då den mosats under kraftpaketets kroppstyngd de få timmarna av orolig sömn han ändå oroligt tillförskaffade sig. Den andra mosquito tripod fighting maschine försökte med full kraft bekämpa grenadjären med psykologisk krigsföring genom att i just det momentet då han var på väg att somna attackerade mannens huvud med full kraft. Den utmattade mannen bjöd till slut ut hela sin kropp till besten i ett försök att stilla dess blodtörst. Denna strategi var föga framgångsrik och rymdvarelsens utmattningstaktik fortsatte mer eller mindre hela natten. Sakta började rummet fyllas av ett svagt ljus, solens första morgonstrålar, denna sista gryning av en dag så som jag kom att känna Milos. Den utmattade mannen packade hop sina sista prylar, fick se ailenmyggan sitta i taket och med sina sista krafter tog hand den vita badhandduken och med skicklig snurrföring klatschade han ihjäl den sista av de sista. Jorden var ännu en gång räddad av denna hjälte kallad The mighty Markus.

I det svaga solljuset gick jag längs hamnpromenaden till kajen där färjan redan hade lagt an, klev ombord och sjönk ihop en av de mörkröda skinnsofforna. En sjutimmarsresa väntade innan vi skulle komma fram till Paros. Det blir nu allt mer tydligt att säsongen närmar sig för det är betydligt fler som sjunker ner i sofforna än för några veckor sedan. Trots den långa restiden kunde jag inte somna och ta igen de krafter nattens krig ändå berövat mig. Framme i Paros blev jag hämtade av han som äger boendet och jag har nog aldrig hört så många ord under fem minuter i hela mitt liv. Boendet är myggfritt och den första natten sov jag djupt och länge. Morgonen började med att jag gick ut på balkongen och gjorde mig riktigt lång för att nå en av aprikoserna som växer på trädet utanför. Till slut lyckades jag nå en utan att ramla ut över räcket och nu ligger den gul-oranga frukten ovanpå kylskåpet på en metallbricka och väntar på att bli uppäten.

Efter att jag hade installerat mig igår gick jag till Delfini Beach för att äta en riktigt sen lunch. Den lilla stranden ligger cirka tio minuters gångväg sydväst från Paros Chora, Parikia. Vid stranden finns en taverna och en strandbar. Hungrig som jag var gick jag direkt till tavernan, Delfini, och beställde en tonfisksallad (hoppas jag) som aldrig har varit så god. Just denna kombinerade dill, citron och tonfisk vilket jag konstigt nog aldrig tidigare har ätit. Riktigt gott. Efter matintaget hade klockan slagit fem på eftermiddagen och jag lade mig en kort stund på stranden för att läsa ett kapitel i min bok. Jag är ju inne på den tredje boken om världens undergång och konspirationsteorier. De ligger närmare min vardagliga verklighet än de bestialiska mord deckare erbjuder... eller kanske inte förresten för brutala mord kan ju alltid ske i min närhet så fort mörkret faller eller om jag befinner mig helt ensam på en strand i fullt dagsljus. Nåja, jag sover godare om natten genom att läsa om Tellus förintelse.

Efter en riktigt god natts sömn gick jag nästan hela den västra delen av hamnpromenaden innan jag landade på Costello Café för frukost. Det ligger ganska precis nedanför stadens Kastro och till min glädje ingick en hel kanna kaffe i priset. Dagen spenderades därefter på Livadia Beach för nu när temperaturen stiger över 30 om dagarna så är det för varmt för vandringsturer även för en mean lean killing maschine som jag. Sista veckan kommer alltså tillbringas mer i vågrätt läge än i lodrätt. Nu ikväll har jag strosat i Old town som jag faktiskt tycker har mer att erbjuda än den på Naxos. Gränderna är kantade av butiker och restauranger och skänker ett trevligt tidsfördriv. Imorgon styr jag kosan mot Naoussa Paros andra hamnstad, för att se vad delen av ön har att erbjuda.

Som den vanemänniska jag är gick jag i morse givetvis tillbaka till Castello Café för att få mig en kanna kaffe igen. Kaffe är gott och kaffe är nödvändigt. När jag smidigt gled ner i samma stol som igår log servitrisen mot mig vilket annars ser ut att vara fysiskt svårt för henne. Hon hade samma rosa piké som igår, jeans och vita tennisskor. Hon har mörkt svart hår som hon sätter upp i en hästsvans och har glasögon som ser ut att vara båglösa, därtill en mun som är som ett streck, rakare än Linus på linjenstrecket. Idag böjde sig trevligt nog strecket till ett u i alla fall. Jag satte mig i skuggan under taket i knappt en timme men redan runt tio snåret började luften bli så varm att min blå t-shirt började få mörka fläckar. Som en sax från en klarblå himmel slog det mig att jag kanske borde friseras innan jag återvänder till svalare bredgrader. Igår kväll såg jag en frisersalong som säkert skulle kunna uppfylla denna önskan. Sagt och gjort, jag betalade och gick med kaffestinna steg mot frisören. Jag fick en tid direkt och satte mig i, tillsynes en vanlig frisörstol, och lät den manliga frisören i röd tröja, blå jeans och ovårdad frisyr nyttja sin hantverksskicklighet. Om ni någon gång har sett ett får klippas så kan jag säga att det var precis det jag genomgick. Med starka armar böjde och bände han på mitt huvud som om jag vore ett får i panik och det var bara en tidsfråga innan han skulle vända mig upp och ner. Mina nackmuskler ömmade kraftigt. Hårtrimmern gav ifrån sig ett högt surrande ljud och när han förde den över min kalufs lät det precis som att den körde fast och nästan höll på att lägga av, ni vet så där riktigt segt maskinljud som vittnar om att motorn får ta i för allt vad den förmår. Tio minuter senare var det klart och jag vändes rätt igen och släpptes lös... man kan väl säga att jag blev... hm... trimmad. Bääääää... men det kostade å andra sidan bara 12 Euro så det "får" väl duga. Jag betalade och sprang ut från salongen och sprätte med benen, glad att vara fri igen. För den som vill se hur min klippning gick till, titta på detta klipp: https://www.youtube.com/watch?v=auSTuWtfI4Q&feature=youtube_gdata_player

Lätt skakig gick jag till busstationen och hoppade direkt på bussen till Naoussa. Det tog cirka 20 minuter från Parikia och bussen stannade i "centrum" innan den åkte cirka 200 meter till fram till busstationen där man sedan måste kliva på när det är dags att åka tillbaka. Vägen igenom staden är enkelriktad och därför vänder inte bussen och kör samma väg tillbaka. Naoussa är en mysig liten stad med flera restauranger längs hamnpromenaden och erbjuder en labyrint i kykladisk stil med fler restauranger och butiker strax bakom hamnen. Jag tog sikte mot Pipéri Beach för att få utföra mina dagliga vattenkonster. Det är en rätt liten strandremsa men desto djupare och flera stora pinjeträd erbjuder välbehövlig skugga. Jag tillbringade ett par timmar där innan jag gick upp till staden igen och köpte mig min, otroligt nog, första glass på denna resa. Med glass över halva ansiktet gick jag sedan runt i labyrinten, tappade bort mig som ett vilset får men kom till slut fram till hamnen igen och gick tillbaka till busstationen för att åter åka till Parikia.

Tillbaka vid Anna Platanou Hotel klättrade jag över balkongräcket och gled ner på marken för att komma närmare aprikosträdet. Aprikosen jag åt igår var ibland det godaste i fruktväg jag någonsin ätit och med kraftig salivutveckling plockade jag på mig ett antal av den välsmakande frukten och "klättrade" upp till mig igen. Med ett alltför girigt bett tog jag en stor tugga av den mest mogna aprikosen jag hade samlat på mig. Det söta, vattniga fruktköttet tumlade runt i munnen som tekopparna i samma karusell. Jag kastade en snabb blick på den kvarvarande frukten innan min käft åter skulle få gå lös på dess utsökta, välformade gestalt. En fet vit larv krälade längs kärnan och undrade vad som precis hade hänt. Jag funderade också på vad som precis hade hänt. Jag tittade en gång till för att inte missta larven för min näsa som stor och ståtlig pekade rakt in i aprikosen, men nej, det var det inte. Lika god och välsmakande som frukten tidigare var, lika avskyvärd och äcklig var den nu. Inga fler aprikoser för min del.

Istället tog jag en stor Metaxa, hoppade in i duschen och skrubbade pälsen och gick ner till hamnen och spisade en mycket välsmakande Gyros pork på Ta Kymata. Där satt jag och frossade i fläsk medan solen alldeles stor och rund sakta började sjunka i det stilla havet. En behaglig sista kväll på Paros.

Antiparos

Idag har jag mot allt bättre vetande cyklat runt på den avlånga ön. Under hela denna absurda prestation mötte jag ingen annan människa som utförde ett liknande konststycke i den gassande sol och den höga temperatur på dryga 30 grader alla andra sökte skugga ifrån. Att därtill komma på tanken att cykla upp till Antiparos Cave var det definitivt ingen annan som kommit på. Det var inte så konstigt att den lätt alkoholiserade cykeluthyraren med smutsig jeansskjorta, vattenkammat hår och två svarta gluggar i munnen blev så glad av min uppenbarelse för jag var säkerligen den enda som hyrde cykel denna dag. Till det låga priset av tre euro fick jag mig en vit mountainbike som nog hade sett sina bästa dagar och jag borde kanske ha fattat misstankar när priset var så lågt och osade alkohol. Jag trampade iväg på den asfalterade vägen längs hamnen i riktning mot St Gerorgius. Efter cirka fem kilometer gav sadeln vika under min, av allt fläskintag, numera betydligt större tyngd. Den sjunk ihop liksom jag. Knäna slog i hakan och axlarna var vid höfterna, jag kände mig, och såg troligen ut, som en potatissäck med fötter och händer, varken armar eller ben. Det är inte ofta man ser en potatissäck som är ute och cyklar och framför allt inte i denna hetta. Jag stannade till längs vägkanten och tänkte att jag med mina gedigna tekniska kunskaper säkerligen kan få sadeln till dess ursprungliga skick. Jo då, det fick jag men endast under några minuter tills den med en suck åter kapitulerade under min vikt. Detta gjorde inte cykelturen till en mer njutbar tur utan med svetten rinnande som en sträng efter mig och med kroppen ihoptryckt som en påse med rotfrukter tog jag mig ändå upp till grottan som var dagens första mål. Mannen i luckan tittade med pommesfrites-sugna ögon på mig när jag köpte min entrébiljett till hålet i berget. Grottan är kanske inte den största men det är 411 steg ner i underjorden och stalagmiterna är förstås imponerande. Stalagmiten vid ingången är 45 miljoner år gammal vilket knappt går att ta in i en pantoffelhjärna. Det var i vilket fall ett trevligt avbrott från snirkliga gränder och sköna stränder. Efter grottbesöket rullade jag vidare mot odöpta stränder på södra sidan och tillbringade ett par timmar i vattnet innan det var dags att fylla på med ny energi. Jag stannade vid tavernan som ligger vid Soros Beach och beställde en tonfisksallad med minnet av den kulinariska läckerheten på Paros. Det var väl kanske inte riktigt samma upplevelse här men gott om majonnäs fick jag i alla fall och det ska man aldrig underskatta. Vi vet ju allihop hur välsmakande friterad potatis med en klick majonnäs är. Med majonnäs i magen cyklade jag med förvånansvärd kraft de tio kilometerna tillbaka till hamnen och staden Antiparos.

Våt som en trasa lämnade jag tillbaka det som uthyraren kallade cykel och köpte mig en flaska vin på vägen upp mot boendet, Kastro Apartments. Väl innanför porten möttes jag av den alltid så vänliga Magda som mycket bekymrat lyssnade till min cykeltur. Hon ruskade på huvudet och bad mig ta plats vid poolen. Jag behövde vila upp mig sa hon och bjöd på en tallrik uppskivad vattenmelon i skuggan av ett parasoll.

Igår när jag kom stod hon i receptionen med öppna armar och välkomnade mig som en återvändande gäst. Hennes man, Markos, hällde genast upp två öl åt oss som vi ute på verandan skålade i innan vi slog oss ner på de vitmålade trästolarna och pratade om alla mina reseupplevelser. Jag tror vi satt i över en timme och jag fick dessutom en noggrann beskrivning av ön och dess sevärdheter. Antiparos är en trevlig överraskning och imorgon väntar ett par nya stränder för kartoffeln innan han åter tar sikte mot Pireus för vidare hemfärd.

Det är med lite sorg i hjärtat jag drack en trippel espresso med morgonens svala bris och solens mjuka strålar som smekte min potatisformade kropp. Jag hade utsikt över hamnen där fiskebåtarna lade till och levererade morgonens fångst, de små lastbilarna som med ett litet skutt lämnad den första färjan med leveranser och en och annan segelbåt som gjorde sig redo för avfärd. Till vänster om mig stod den alkoholiserade cykeluthyraren och log med sina två gluggar synliga ända bort till fastlandet och till höger om mig packade grönsaksförsäljaren stolt upp sina potatisar till försäljning. Nog kastade han några lystmätna blickar på mig men jag gjorde klart att min kropp inte var till salu. Det var sista morgonen jag kunde injicera koffein med denna aktivitet runt omkring mig här på Antiparos för imorgon (läs idag) är det avfärd och inte tid till att stilla betrakta öbornas vardag. Något som jag kan göra i timtal. Det är med lite sorg i hjärtat jag åker härifrån och mot nordligare breddgrader.

Det dröjde inte länge innan koffeinet kickade in och jag med återvunna ben tog sikte mot den fantastiska strand jag hade beskådat från den lilla båten som sakta hade levererat mig på ön några dagar innan. Att Magda på boendet inte sagt ett ord om denna paradisstrand kunde jag inte förstå men med kartan i handen så skulle jag ta mig dit genom buskar och stenhögar. En stor fet råtta som fräsande korsade stigen satte inte stopp för min framfart, snarare påskyndade den. Jag kände dess intensiva blick från barrväxten den hade tagit som sin tillflyktsort, redo att kasta sig över mig, piska till mig med sin långa feta svans och ta ett saftigt bett från min nacke med sina ovanligt långa framtänder. Jag nästan sprang den sista biten ner till den guldgula sanden och det turkosa havet. Vilket paradis tänkte jag och vred huvudet till höger och såg en stor vit skylt med stora blå bokstäver som talade om att detta var den officiella nudiststranden på Antiparos. Dinglande kön och sladdrande hud rörde sig runt skylten och längs strandkanten och rörde sig i riktning emot mig. Naturligtvis. Skyggt lade jag mig på en liten del av stranden så långt till vänster som möjligt och försökte njuta av den vackra naturen. Och då menar jag landskapet. I dryga timmen gjorde jag det innan jag bytte till stranden närmare hamnen och sedan till poolen vid boendet. Där kom jag att prata med några engelsmän i 50- års åldern som framåt kvällen piffade till sig för att gå ut på stan för att äta middag. Vi bor i rummen bredvid varandra och har således våra verandor intill varandra och när jag hade lekt klart i det svala vattnet och gick upp till mig stod den blonda engelska kvinnan spritt språngande naken på verandan med armarna uppsträckta mot taket. När hon fick se mig gav hon ifrån sig ett illvrål så att brösten skakade som om hon dansade samba och sprang in i rummet och ropade ursäkt efter ursäkt ut till mig som ihopkrupen försökte tassa förbi. Sammanfattningsvis kan man väl säga att hon inte hade något att skämmas över och jag sa att jag bara sett en liten skugga. Jag såg henne inte något mer och när jag morgonen efter lämnade rummet med min fullpackade ryggsäck för att åka ner till båten var det bara hennes man jag kunde säga hej då till. Markos skulle skjutsa ner mig till hamnen och jag gick upp till receptionen för att lämna min nyckel och säga hej då till Magda. De bjöd genast på en kopp kaffe och vi kom att språka om situation i Grekland och hur orättvis de tyckte att den speglades utomlands. Vi hade kunnat prata hur länge som helst men plötsligt var det bara tio minuter kvar tills båten skulle gå. Det blev ett ömt farväl med varma kramar och kindpussar, fasta handslag och trygga klappar på axeln. Med en stor klump i halsen for vi i ilfart ner till båten och med ett skutt hoppade jag ombord och vi for ut på det blåsiga havet. Länge stod jag längst bak i båten och tittade på hur Antiparos (staden) sakta blev mindre och mindre och så småningom försvann. En liten salt tår rullade ner för kinden, inte bara på grund av de varma och vänliga människorna jag troligtvis aldrig kommer att se igen utan även för att jag nu efter sex veckor lämnar hav, stränder, berg, grekiskt vardagsliv, värme och möten bakom mig. Det känns märkligt, nästan som om att allt bara varit en dröm...

Copyright 2018 mittgrekland.se  |  Om mittgrekland.se  |  In english  |  Kontakt  |  Web: NyWeb