Blogg 2019

Om mig

Bild till bloggen
Markus Olsson

Under mina öluffarresor i Greklands övärld har jag kommit att fastna för detta vackra, varma land. Jag älskar naturen, maten, musiken men framför allt det gästvänliga folket som tar emot en med öppna armar. Med mittgrekland.se hoppas jag kunna bygga uppe en webbsida med fakta och inspiration för dig som ska eller planerar att resa till Grekland.

Kalender

De bästa upplevelserna i Grekland- 2019

De bästa upplevelserna i Grekland 2019

Så här på årets sista dag faller det sig liksom lätt att blicka tillbaka på året som har gått. Att betrakta Greklandsåret. Vilka var de mest njutbara upplevelserna? Hittade jag en ny pärla? Och finns det något bland tilldragelserna som ertappade en förutfattad mening?

Totalt tre resor till Grekland förgyllde min vardag under 2019. Den sedvanliga öluffen i maj/ juni, en oväntad resa till Kreta i september och en weekend i Thessaloniki under mellandagarna. För att inte nämna alla inre resor med hjälp av smak, doft och grekisk kultur här på hemmaplan!

Här är fem av mina mest underbara upplevelser i Grekland under 2019. Utan inbördes ordning.

Årets öluff startade inte med en luff bland kobbarna utan med med en slags fastlandsluff. Efter ett par sedvanliga dagar i Aten tog jag inrikesflyget till Ioannina och därifrån hyrbil ner till västkusten, Greklands motsvarighet till Amalfikusten.

Parga

Vy Parga Town Beach
Parga. (Foto: Markus Olsson)

Parga är en av årets mest angenäma upplevelser. Inte kunde jag tro att jag skulle komma att uppskatta en plats så mycket som annars är föremål för charterbolagens gunst. Vanligtvis älskar jag de små oexploaterade öarna allra mest där
γιαγιάs klokhet står för tavernans kokkonst, där vi ibland får kommunicera med tecken och blickar istället för med engelska.

Utsikt mot Valtos Beach Parga
Utsikt mot Valtos Beach, Parga. (Foto: Markus Olsson)

Parga har trots sitt mottagande av turistmängder en charmig, varm och autentisk känsla. De grönklädda sluttningarna, de brokiga husen och det turkosblå havet skapar en aptitlig atmosfär. Stränderna är förtrollande, utbudet är rikt och hamnpromenaden kan få den mest kräsne att falla för dess dragningskraft. Jag kan mycket väl tänka mig att åka tillbaka till Parga och åtnjuta staden och hennes omgivningar.

Läs mer: Parga- byn, stränderna och tips på sevärdheter (länk)

Aten

Anafiotika Aten Grekland 2019
Anafiotika i Aten. (Foto: Markus Olsson)

Aten är och kommer alltid vara en plats som jag längtar tillbaka till. Tillbaka till det hårda, det mjuka, det nya, det gamla, det svåra, det lätta... tillbaka till alla de kontraster som hon har att erbjuda. Att sedan få träffa en kär vän och ta igen missad tid ger resan ett ytterligare djup.

Jag och Alexandra i Aten
Alexandra och jag i Aten. (Foto: Markus Olsson)

Jag påbörjar och avslutar alltid mina öluffarresor i Grekland med några dagar i Aten. Vid årets avslut valde jag ett annat boende än det jag vanligtvis tillbringar min sista natt på.
Om jag bortser från det offensiva mögelangreppet i duschen så hade jag en makalös upplevelse. I form av stor kakelbelagd takterrass. Endast iklädd ett par kalsonger satt jag i timmar tillbakalutad i en gråvit plaststol och lyssnade på Atennatten, betraktade stjärnhimlen, granskade olikheterna i Akropolis stöttande murar och sneglade på grannarnas vardagsliv genom de upplysta fönstren. En iskall Fix höll kroppstemperaturen tillfälligt i schack. Ett sagolikt avslut.

Läs mer: Weekend i Aten- förslag på sevärdheter, stränder och öar (länk)

Korfu stad

Kanske är det så att jag har kommit att uppskatta de grekiska städerna allt mer. Att få ta del av det grekiska vardagslivet bortom landsbygden. I år var det första gången jag gjorde fotavtryck på Korfu. Jag valde att bo i Korfu stad och i den gamla delen. Ett prisvärt boende högst upp i ett luggslitet hus med ett trapphus som får lustiga husets trappor att blekna.

Korfu Gamla stad
Korfu stad. (Foto: Markus Olsson)

Korfu gamla stad, som är en del av de världsarv som Grekland erbjuder, är ett sammelsurium av gränder; högt och lågt, kors och tvärs. Tvätt hänger mellan husen, flagnande fönsterluckor hotar att falla ner och just där det är som smalast, där möts bilar som oavbrutet måste backa för att hitta sin väg ut.

Korfu Gamla stad 2
Korfu stad. (Foto: Markus Olsson)

Att vandra i den gamla stadsdelen känns nästan som att vara i en film. I en slags kuliss. Men kulissen är inte en dekor utan en verklig fasad med liv bakom de gedigna stenväggarna.

Läs mer: Att upptäcka Korfu från Korfu stad (länk)

Antipaxos

Vrika Beach Antipaxos
Vrika Beach, Antipaxos. (Foto: Markus Olsson)

Talrika är de paradisstränder i Grekland som min lekamen har brett ut sig på. De verkar liksom aldrig ta slut. Årets mest spektakulära stränder är de två som jag fick genomleva på den lilla ön Antipaxos, för mig en dagstur från storasystern Paxos. Det vattnet. De omgivningarna. De stunderna.

Voutoumi Beach Antipaxos
Voutoumi Beach, Antipaxos. (Foto: Markus Olsson)

Läs mer: Paxos & Antipaxos- två öar att kombinera i Grekland (länk)

Sitia/ Sitia Geopark på Kreta

I mitten av september gick resan till Kreta och närmare bestämt till Sitia och Sitia Geopark, östra Kreta sista utpost. Det var 15 år sedan jag var på Kreta. Min första resa till Grekland. Den resan går inte till världshistorien som den mest besinnade men årets Kretaresa till Sitia är en het kandidat att kvala in på begrundade och väl genomarbetade resor.

Richtis Gorge Waterfall Sitia Crete
Richtis George i Sitia Geopark, Kreta. (Foto: Markus Olsson)

Resan var anordnad av organisationen bakom Sitia Geopark vilket säkert gjorde sitt till att jag fick ta del av alla dessa upplevelser. Jag kan motvilligt erkänna att jag tidigare inte riktigt gett Kreta en ärlig chans att visa upp vad hon har att erbjuda. Visst hade jag tidigare både fått promenera längs med hamnen i Chania, låta den rosa sanden vid Elafonissi beach killa mellan tårna och de massiva bergsväggarna vid Samariaravinen imponera på mig men det stannade där för 15 år sedan. Tills nu.

Trachanas Kouvarakis Sitia Crete
Trahanas, Kreta. (Foto: Markus Olsson)

Sitia Geopark är ett område som erbjuder fantastisk vandring, vackra och unika stränder, städer och byar, kloster och en kulinarisk resa som klår det mesta i matväg. Räkor i ouzosås, köttgryta med åtta olika örter, xigalo, bläckfiksrisotto, ipovrihio, trahanas, honung, vin...

Läs mer: Sitia Geopark- östra Kretas vidsträckta landskap (länk)

Jag avslutar detta år genom att jag gav mig i kast med att baka en traditionell vasilopita. Ett bak som gav mig ett riktigt huvudbry. Det verkar som att det framför allt finns två utformningar av detta klassiska grekiska nyårsbak. En sockerkaksliknande och en brödliknande. Jag valde den brödliknande och ett nytt huvudbry att välja ett recept av alla varianter som finns. För klart är, att det finns rikliga variationer av detta bakverk. Det blev i slutändan ett riktigt vasilopita-monster. Gigantiskt. Wroooaaar!

Vasilopitan är en slags huvudsymbol för nyåret och gömmer en inbakad peng vars anträffare spås få det mest lyckosamma året. Så, vem hittade pengen hemma hos er?

Vasilopita Greek New Year Bread 1
Vasilopita. (Foto: Markus Olsson)

Ingredienser (en massa portioner)

17-18 dl vetemjöl
1 påse torrjäst (1 pkt färsk jäst)
1 tsk salt
1, 75 dl socker
5 dl mjölk
4 ägg (plus ägg till pensling)
1 apelsin (zest)
2 msk olivolja
Sesamfrön
1 mynt

Tillagning

Blanda alla torra ingredienser i en bunke. Värm mjölken till cirka 45 grader. Torrjäst kräver lite högre temperatur på vätska. Blanda ner mjölken i mjölblandningen. Vispa upp äggen och tillsätt dem i degblandningen. Riv skalet av en stor apelsin och tillsätt zesten tillsammans med olivolja i degen. Arbeta ihop degen och knåda den i cirka tio minuter. Låt degen jäsa under bakduk i cirka 45 minuter. Häll ut degen på ett bakbord och forma den vasilopita som du önskar. Ta undan en liten degbit som du sedan formar siffrorna med. Klä in ett mynt i aluminiumfolie och stoppa in det i vasilopitan. Låt jäsa i cirka 30 minuter till. Värm ugnen till 200 grader.

Forma siffrorna med den sista degbiten och lägg dem ovanpå vasilopitan. Vispa upp ett ägg och pensla brödet. Strö över sesamfrön.

Ställ in vasilopitan i nedre delen av ugnen och grädda den i tio minuter. Sänk därefter värmen till 175 grader och grädda den i ytterligare 30 minuter. Om vasilopitan börjar få för mycket färg, lägg över en bit aluminiumfolie. När vasilopitan är klar, låt den svalna på ett galler under en bakduk.

Tre dagar till avresa: Aten, Parga, Ioannina, Paxos, Korfu och Agistri

Startbild

Årets Greklandsresa går i samma tecken som förra året, det vill säga i spretighetens tecken. Jag far än hit och än dit och reser utifrån dit önskan tar mig snarare än den mest fördelaktiga logistiken. Jag har visserligen tagit hänsyn till ett väderstreck i år... nästan i alla fall... och kommer till större delen hålla mig i västra Grekland. Även i år handlar det om att återupptäcka, att ånyo få känna, reagera och genomleva favoritplatser men samtidigt att få detektera ytterligare trakter.

Akropolis i mörker Aten Grekland
Akropolis, Aten. (Foto: Markus Olsson)

Som alltid startar jag med ett par dagar i Aten där jag också avslutar resan efter tre veckor. Jag vill både bokstavligt och bildligt talat landa i metropolen som jag älskar allra mest. Jag vill insupa atmosfären, förnimma ljuden och dofterna, vara och bli berörd. Jag vill äta min gyros i stadens vimmel, jag vill dricka min ouzo bland färggranna flaskor och jag vill åtnjuta utsikten av ett upplyst Akropolis.

Brettos Bar Aten Grekland
Brettos, Aten. (Foto: Markus Olsson)

Efter att ha inmundigat en liten portion av min favoritstad tar jag inrikesflyget till Ioannina där en silvergrå hyrbil väntar på mig. Med en lätt obehaglig känsla av att köra på de grekiska vägarna ska motorfordonet ta mig ner till Parga. I höstas besökte jag Parga över dagen och fastnade direkt för den ö-känsla som ändå finns på fastlandets västra kust. Här stannar jag i fyra dagar med möjlighet till allehanda utflykter där floden Acheron står högt upp på önskelistan.

Strand i Parga
Parga. (Foto: Markus Olsson)

När resesällskapet återvänder till Aten stannar jag kvar och återupptäcker Ioannina över helgen. Ioannina är en charmig stad med både gammal och ny bebyggelse som ligger vackert vid sjön Pamvotidas. Här har jag varit förut men under ett strikt schema och jag längtar efter att få utforska henne i min egen takt.

Ioannina
Ioannina. (Foto: Markus Olsson)

Efter en cityweekend drar jag åter ner mot västkusten men denna gång med lokalbussen som släpper av mig i hamnstaden Igoumenitsa. Hoppas jag. Därifrån har jag planerat att ta båten över till Paxos (Paxi) för att mata min hunger efter små grekiska öar där jag kan frossa i enkelhet, små åsnestigar och avlägsna badvikar. För att minimera risken för lappsjuka åker jag därefter vidare till Korfu och huserar mitt i gamla stan. Med Korfu stad som utgångspunkt tar mig sedan runt på ön i ett antal dagar med ett ännu okänt färdmedel.

Korfu
Korfu. (Foto: Jocke Florén)

Förra årets stora favorit blev den saroniska ön Agistri. Mina dagar där går till resehistorien som några av de allra bästa. Och vem vill inte återuppleva det? Därför förlägger jag mina sista dagar i detta paradis, på samma hotell vid samma strand där jag kan låta min lekamen flyta ut under ett gult parasoll. Kvar på Agistri-agendan har jag att vandra till byn Limenária som jag inte hann med förra året.

Nu närmar vi oss mitten av juni och med en timmes båttur tar jag mig sedan tillbaka till Aten för en sista natt bland gator och torg jag snart hittar till med ögonbindel.

Agistri hus
Agistri. (Foto: Markus Olsson)

Sedvanligt kan ni följa min resa via mittgrekland.se´s Instagram konto (länk), Facebooksida (länk) och här på bloggen. Möjligtvis kanske det blir en och annan livesändning på Facebook också.

Tillbaka till Aten- hemma eller borta?

Då var jag i retur på grekisk mark igen. En retur som jag sällan har längtat så mycket efter och som sällan har känts så välkomnande. Som en 50 cl petflaska som givit två kronor i pant fylls jag åter igen med Atens porlande innehåll.

Portal Aten
Roman Agora, Aten. (Foto: Markus Olsson)

Rutinerad lämnar jag tunnelbanestation Monastiraki vid utgång mot Athinas. Precis som att jag kommit hem efter en lång resa och äntligen ska få dumpa den tunga, grå ryggsäcken i mitt hem. Vilket jag också gör, fastän det egentligen inte är mitt hem förstås.

Mannen i hotellets minimala reception känner igen mig från förr och likt förra gången tror han att han kommer ihåg vad jag heter och droppar ett namn som inte riktigt går att tyda. Med ett brett leende svarar jag med mitt namn och han svarar tillbaka med "Ja, precis!".

Zorba Aten
Spontan zorba i Aten. (Foto: Markus Olsson)

Jag går upp till rum 305 och dumpar ryggsäcken, packar om min lilla dagryggsäck och ger mig ut i Atens bubblande dryck av ljud, lukter och intryck. Kamerans tyngd i ryggsäcken dunkar mot mitt ömma ryggslut medan jag reflexmässigt styr in i gränderna bakom hotellet. Jag beger mig in i området Psiri som har kommit att bli ett av mina favoritområden i denna sjudande kittel av kontraster och kulturer. Som stadsdel började Psiri blomma ut i samband med de Olympiska spelen 2004, en stadsdel där barer, tavernor, och kaféer har blivit en självklar del av floran.

Vägg Psiri Aten
Psiri, Aten. (Foto: Markus Olsson)

En Fix och en Gyros Pork stärker min hungriga lekamen som har fått vänta allt för länge på ett energiintag. Jag väljer att avnjuta intaget under trädkronorna på ΩΡΑΙΑ ΠΕΝΤΕΛΗ som jag besöker varje gång jag är i Aten. Inte för att maten är exceptionellt bra utan mer för att det känns som min hemmakrog. Medan jag intar livets goda betraktar jag människorna som rör sig i området; de gråhåriga och rökande pantertanterna som stämt lunchträff, tyskarna som tror att ingen förstår vad de samtalar om och varubuden som rutinerat parkerar på samma sätt som när jag glömde lägga i handbromsen och bilen for över stock och sten för att till slut mörda en syren. Det är svårt att beskriva men hela den här processen ger en själslig ro som jag har svårt att hitta någon annanstans.

Bil i Psiri Aten
Psiri, Aten. (Foto: Markus Olsson)

Efter lunchen fortsätter jag att vandra runt i Monastiraki, Plaka och Anaftiko. De områden som både lockar flest turister men som också är bland de äldsta delarna av Aten och som bjuder på en rikedom av antika lämningar i stark kontrast till modern frustration. Systematiskt betar jag av mina domäner, noterar nya restauranger och stängda tillhåll. Jag har sinnesro, småler och lullar fram i gränderna utan att tänka på att tiden går och att solen snart går ner.

Fasad PLaka Aten
Plaka, Aten. (Foto: Markus Olsson)

Jag köper mig en flaska kretiskt vin, en påse nötter och går tillbaka till hotellet. Imorgon är en annan dag och jag ska ägna några minuter åt att fundera på vad jag ska hitta på imorgon. Det finns ett par saker som jag inte har upplevt ännu men det finns även ett par saker jag vill återuppleva. Känslan i morgon bitti får helt enkelt avgöra. Jag är tillbaka, jag är på plats och det känns som att jag har kommit hem.

Nyfiken på Thessaloniki

Thessaloniki nyfiken på

Mina erfarenheter av grekiska städer är inte särskilt stor. Ja, nästan obefintlig. Jag har hittills valt att njuta av Aten och sedan ge mig ut i den grekiska övärlden till små byar och utvilade samhällen. Det är en kombination med kontraster som jag verkligen älskar och kommer att fortsätta med men det börjar bli dags att även lyfta blicken mot Greklands andra städer och framför allt mot Greklands näst största stad; Thessaloniki.

Thessaloniki Aristotele torget
Platia Aristotelous, Thessaloniki. (Foto: Thessaloniki Travel)

Här om dagen var jag åhörare till en presentation av staden som ligger utsträckt som en amfiteater längs kusten i norra Grekland, närmare bestämt i området Mellersta Makedonien. Tack var sitt strategiska läge är Thessaloniki ett av sydöstra Europas viktigaste nav när det gäller handel och transport för vidare frakt norr över mot Europas inland.

Grekiska amabassadören genom mobil
Den grekiska ambassadören Dimitrios Touloupas håller tal. (Foto: Markus Olsson)

Thessaloniki representanter
Dimitra Nikoli från Electra Palace, Filio Loumakou från restaurangen Kioupia och
Dina Tertsi från Miami Seafood Restaurant. (Foto: Markus Olsson)

Men det är inte bara den livliga hamnen som har inflytande på Thessaloniki utan hon är även påtagligt influerad av stadens alla studenter. Thessaloniki är alltså en uttalad studentstad och inhyser Greklands största statliga universitet, Aristotelesuniversitetet. Under presentationen och vid de efterföljande samtalen påpekades fler gånger att stadens karaktär tydligt är influerade av universitet och de andra högre lärosätena i staden. Jag frågade även vilka de mest påtagliga skillnaderna mellan Aten och Thessaloniki är och förutom den tydliga närvaron av studentlivet pratade man om att köket i Aten är mer internationellt medan det i Thessaloniki är utpräglat nationellt. Thessaloniki är faktiskt den stad i Europa som har flest antal barer och kaféer per invånare så vi kommer nog knappast behöva leta efter en dryckesoas i hennes stadsmiljö.

Spiros Pengas
Spiros Pengas, Deputy Mayor of Tourism & International relations. (Foto: Markus Olsson)

Just den kulinariska upplevelsen i Thessaloniki är något som gärna lyfts fram och Thessaloniki är om något ett gastronomiskt resmål. Thessaloniki benämns till och med som den gastronomiska huvudstaden i Grekland. De många matupplevelserna kan utöver alla restauranger upplevas genom Thessaloniki Foodfestival (länk) samt flera mindre festivaler under året som till exempel den populära street food-festivalen. Spiros Pengas (Deputy Mayor of Tourism & International Relations) berättade till och med om när de bjöd in grannskapets alla fantastiska matlagerskor till ett event som slog alla förväntningar. Fantastisk matlagning liksom ligger i generna hos många greker.

Thessaloniki hamnpromenad
Hamnpromenaden, Thessaloniki. (Foto: Thessaloniki Travel)

Thessaloniki har en cirka fem kilometer lång vattenfront med en klassisk och välkänd hamnpromenad. Att strosa längs hamnpromenaden en ljummen sommarkväll har till och med fått sitt eget namn; "Volta". Likt Aten har Thessaloniki även sin egen Riviera där stränder med beach clubs ger stadsupplevelsen en njutbar bredd.

White Tower Pixabay Dimitris Vetsikas
The White Tower, Thessaloniki. (Foto: Dimitris Vetsikas)

Thessaloniki har hela 2300 år på nacken vilket förstås borgar för en plats med en rik historia med flera hundra olika monument från de olika tidserorna. Flera av Greklands världsarv ligger i området och tillsammans med över 30 museum kan den historieintresserade verkligen få sitt lystmäte mättat.

Den chokladintresserade kan också få sitt lystmäte mättat på stadens chokladmuseum (länk) med Europas största chokladvattenfall eller besöka galleriet där den mesta av konsten är gjord av ljuvlig choklad. Jag menar, bara det är ju värt ett besök till Thessaloniki.

Thessaloniki Vy från restaurang
Middag med utsikt, Thessaloniki. (Foto: Thessaloniki Travel)

Jag fick nosa lite grann på Thessaloniki denna förmiddag men min hunger efter att få ta stora tuggor av denna stad väcktes sannerligen. Det blir till att planera in en måltid eller två i Greklands gastronomiska huvudstad och skulle det vara så att jag inte kommer tillbaka så finns det garanterat en plats ni kan leta på; Choklad museet. Eller längs hamnpromenaden. Eller i området Ladadika. Eller i gamla stan Ano Poli. Eller längs Rivieran. Eller...

Thessaloniki i siffror

2300 år gammal
1,1 miljoner invånare
150 000 studenter
5 kilometer kustlinje
5000 flighter till och från Macedonia International Airport
300 soldagar om året
30 museum
100 + historiska monument

Mer information om Thessaloniki

Thessaloniki Travel (länk) 
Engelsk cityguide (pdf)
Thessaloniki Travel-channel på YouTube (länk)

Reseinspiration till en Greklandsresa

Reseinspiration till en Greklandsresa

Hur hittar du reseinspiration till en Greklandsresa? Genom bloggar, reseguider och tidningsartiklar? Eller kollar du även in YouTubes stora tillgång av fantastiska videos? Själv går jag igenom alla typer av medier när jag är nyfiken på ett resmål i Grekland.

När min ständiga reslust till Grekland blir allt för stark och det börjar klia i fingrarna av lust att planera nästa Greklandsresa, oavsett hur långt fram i tiden den ligger, så går jag igenom alla typer av medier för att skapa mig en bild av resmålen. Jag har ingen speciell ordning som jag betar av dem utan det sker huller om buller, fram och tillbaka. Jag älskar att läsa om andra resenärers upplevelser, deras tips på unika pärlor och vilka förväntningar som både uppfylls och som utmanas. Jag älskar att krypa upp i soffan med ett resemagasin och läsa en artikel eller bläddra i mina till åren komna reseguider över den grekiska övärlden. Känslor, intryck och aha-upplevelser tillsammans med röriga anteckningar och vikta hundöron leder sedan till nästa steg: YouTube.

Nu börjar jag scanna av det enorma biblioteket av videos om Grekland och hennes resmål som YouTube inhyser. Testar olika sökningar och går igenom olika kanalers material. Jag blir inspirerad, jag blir exalterad, jag drömmer och jag tänker om. Videosen förstärker men kanske till och med gör vissa resmål mindre intresseväckande. Jag kan lägga timmar på att titta, titta och titta. Underbart!

Se bara här på dessa nio fantastiska YouTube-videos från olika platser i Grekland. Visst blir man både inspirerad och ressugen? 

Mina favoritupplevelser på årets öluff 2018: Delfi, Kithira, Paros, Agistri och Aten

Startbild fem favoriter 2018

Tänk att tid kan gå så snabbt! Tänk att 17 dagar kan passera "min station" som ett höghastighetståg som endast går ner i hastighet för att någon precis ska kunna hoppa på i farten. För exakt så kändes årets öluff. Hela 408 timmar som kändes som 36. Det hela kanske låter lite negativt men jag hade det riktigt bra och det är bara det att jag blir så sugen på att resa igen. Jag suktar efter mer. Mitt Greklandsbehov är inte tillfredsställd.

Den 19:e maj lyfte planet mot Aten för några dagars acklimatisering innan jag flög vidare till Kithira. Därefter återvände jag till Aten med en detour till Delfi för att sedan vinka av mitt resesällskap. Färjan tog mig sedan ner till Paros för att sedan ta mig vidare till Agistri innan jag den 6.e juni återvände hem.

Man kan knappast säga att det blev en klassisk öluff med tanke på den geografiska spretigheten och färdsättet med både inrikesflyg och färja. Men det var en rutt som tog mig till platser som jag länge hade haft på min bucket list: Afrodites egna ö Kithira, att återupptäcka Paros och att avsluta njutningsfullt på den ö i de Saroniska öarna som jag ännu inte hade besökt, Agistri.

Sammanfattningsvis blev det en bra resa där jag fick se flera nya sidor av mitt favoritland och där jag fick uppleva sådant som jag knappast kunde tro att hon kunde erbjuda oss tillfälliga besökare på.

Här är mina topp-fem-favoritupplevelser på årets öluff 2018:

1 Delfi
Jag hade länge sneglat på en dagsresa till Delfi med utgångspunkt Aten. Eftersom jag själv inte är beredd att kasta mig ut i den förryckta Atentrafiken bakom en ratt så har alternativet alltid varit en organiserad dagsresa. Det finns flera olika aktörer som erbjuder detta och jag valde faktiskt en aktör på bara måfå. Allt om dagsturen kan du läsa här: En dagstur till Delfi

Delfi vy med action cam
Delfi. (Foto: Markus Olsson)

Den arkeologiska platsen i sig är förstås ett under men jag är lika tagen av omgivningarna och platsen för Delfi. Det är så otroligt vackert att det värker i mitt glödande hjärta och redan samma kväll kände jag att jag ville återvända till Delfi, snöra på mig vandringskängorna och utforska området genom att skapa fotavtryck.

2 Fonissa Waterfall Kithira
Under flera år har jag kastat sidoblickar på Kithira nedanför Peloponnesos södra spets. Kithira är en ö som inte lockar till sig någon massturism, har influenser från den bysantinska perioden, venetianerna och från britterna och har ett majestätiskt landskap.

Fonissa Kithira
Fonissa Waterfall, Kithira. (Foto: Markus Olsson)

Redan innan jag reste dit hade jag tittat ut ett besöksmål: Fonissa Waterfall. Sagt och gjort, andra dagen hyrde vi bil och åkte från Kapsali till byn Milopotamos där Fonissa ligger. Från Milopotamos är det en kort promenad ner i "ravinen" och till vattenfallet. En mer fridfull plats är svår att hitta och hela platsen liksom andades magi.

Torget i Milopotamos Agistri
Torget i Milopotamos, Kithira. (Foto: Markus Olsson)

3 Byn Marpissa Paros
Jag har varit på Paros några gånger men jag kände att jag hade betydligt mer att upptäcka så därför återvände jag i år till "den vita ön" i Kykladerna. På sadeln på en vespa upptäckte jag flera, för mig, nya byar. De är otroligt vackra och för oss som gillar små, snirkliga gränder som leder ut till öppna platser och till ännu fler gränder så får vi vårt lystmäte verkligen mättat. Marpissa på Paros östra sida är just en av dessa byar.

Hus i Marpissa Paros
Marpissa, Paros. (Foto: Markus Olsson)

När jag kom dit strax efter lunch var det inte många själar som syntes till och jag strosade länge och väl i gränderna och tycktes liksom aldrig hitta ett avslut utan nya sidogator dök hela tiden upp. Tills slut landade jag vid Charoulas taverna och avnjöt en ljuvlig sen lunch innan jag hoppade upp på vespan och for vidare.

Charoulas taverna Marpissa paros
Charoulas taverna, Marpissa.(Foto: Markus Olsson)

Här kan du läsa mer om Paros: Paros

4 Agistri
Den ö som jag ännu inte hade besökt i de Saroniska öarna (Egina, Hydra, Poros, Spetses och Agistri) var Agistri (här kan du läsa mer om Agistri). Öarna ligger nära Aten vilket är ett bra avslut på en resa om du flyger hemifrån Aten. Hamnen i Pireus ligger under timmen bort liom du tar dig till Agistri med en av de flygande delfinerna (Flying Dolphins).

Gata i Metochi Agistri
Metochi, Agistri. (Foto: Markus Olsson)

Vilken upplevelse! Jag stortrivdes på Agistri. Hon kändes avskalad och mustig på samma gång. Anspråkslös och samtidigt framåt.

Halikada Beach Agistri 2018
Halikada Beach, Agistri. (Foto: Markus Olsson)

Gröna skogar skyddar den karga marken och skapar en av de frodigaste öar jag har varit på. Klart och turkost vatten omger henne och skapar fantastiska badmöjligheter vid både sandstrand, klapperstenstrand och klippor. Det är en ö precis i min smak och är en skön kontrast till många andra öar i till exempel Kykladerna som jag så starkt gillar.

5 360 Degrees Aten

Drinkar på 360 Aten
Cocktails på 360 Degrees, Aten. (Foto: Markus Olsson)

Takåsarna i Aten är många. Riktigt många. Takterrasserna likaså. Här kan du njuta av både mat och dryck med en storartad utsikt. Jag har bara provat några av terrasserna och en av dem som verkligen levererade är den som heter 360 och ligger intill torget i stadsdelen Monastiraki. Både drinkar och mat höll hög kvalité och till ett rimligt pris med tanke på vad vi serverades. Jag har nog heller aldrig upplevt en sådan hög service med tre olika servitörer som hade koll på vår minsta önskan.

För mig finns knappast något bättre än att avnjuta en middag med gott sällskap och samtidigt se Akropolis bada i solnedgångens varma ljus. Det är en magisk upplevelse!

Vy mot Akropolis från 360 Aten
Vy mot Akropolis, Aten. (Foto: Markus Olsson)

Agistri- en av de Saroniska öarnas riktiga pärlor

View Agistri

Agistri, Angistri eller Agkistri. Kär ö har många namn eller hur är det nu ordspråket lyder? Kär har i alla fall ön blivit mig. Kanske beror det på att jag inte hade några förväntningar när jag bestämde mig för att avsluta resan på en av öarna närmast Aten? Kanske är det så att jag med åren allt mer uppskattar kontrasterna mot Kykladernas drömvita bebyggelse med kalufser av prunkande bougainvillea? Jag kan inte riktigt sätta mitt krokiga finger på det men jag trivs i alla fall lika bra som den ofriterade sardellen här i vattnet runt Agistri.

Megalochori on Agistri
Megalochori, Agistri. (Foto: Markus Olsson)

Jag trivs med den opolerade ytan i Megalochori, jag trivs med den ordnade miljön i Skala och jag trivs med de mustigt gröna pinjeskogarna som skyddar den oländiga terrängen. Jag trivs med det fantastiskt turkosfärgade havet, jag trivs med de nickande grå pantrarna som kvällstid vilar sina kroppar i den ljumma luften och jag trivs med de vänliga klapparna från omtänksamma öbor. Jag trivs med den gyllene solen som sakta går ner bakom bergen på fastlandet, jag trivs med de lugna vardagskvällarna i juni och jag trivs med skådespelet utsikten erbjuder.

Agistri är inte mer än 14 kvadratkilometer stor och ligger bara 55 minuter bort från myllret och dieselångorna i Pireus. Runt 1000 personer huserar här året runt medan flyende Atenbor berusar Agistri under veckosluten och fyller ön med betydligt fler. Särskilt många öluffande skandinaver hittar inte hit men en och annan engelsman trivs lika bra som jag på Agistri.

Beach Skala Agistri
Stranden i Skala, Agistri. (Foto: Markus Olsson)

Jag bor i Megalochori dit snabbåtarna, Flying Dolphins, anländer men den stora turistorten är Skala dit den långsamma färjan infinner sig. Här om dagen berättade den gråhåriga hotellägarinnan detaljerat att avståndet mellan byarna är 1052 meter. Det var nämligen så långt jag behövde gå för att få tillgång till öns enda bankomat. Hela dagarna strosar folk mellan byarna och det finns små vattenhål längs vägen i form av en organiserad strandremsa och en och annan taverna/bar.

Mountain road Agistri
Skogsväg, Agistri. (Foto: Markus Olsson)

Jag valde dock en helt annan väg till öns enda bankomat, nämligen den runt hela ön och upp över bergen via de gamla steniga skogsvägarna. Det tog mig ett par timmar att nå bankomaten men det var det värt. Vad är väl en promenad till en bankomat? Kort, tråkig eller trist? Eller alldeles, alldeles, lång och underbar?
Väl i Skala passade jag även på att knalla vidare till Halikada längs en väl upptrampad stig högt ovanför vattenytan och förbi öns fricampare. Det var det också värt. För en höjdrädd krabat kan det dock vara lite svajigt att klättra ner till själva stranden men för en höjdmodig jätte är det raka spåret. Jag tillhör det tidigare epitetet och svajande valde jag att avstå från klättringen ner till de vita klapperstenarna och de frimodiga badarna.

Halikada Beach Agistri
Halikada Beach, Agistri. (Foto: Markus Olsson)

Beach near Skala Agistri
Badvik nära Skala, Agistri. (Foto: Markus Olsson)

Kvällarna har jag uteslutande avnjutit på min balkong som har den mest bedårande utsikten över havet bort mot Egina och längre bort i horisonten Pireus. Jag kan inte få nog av att bara sitta och titta. Jag tittar, tittar och tittar. Och tittar ännu mer. Och ändå vill jag bara fortsätta att titta. Eftermiddagens klarblå färger blir till ljust rosa medan solen går ner och rosa övergår långsamt till svarta nyanser med blinkande ljus från bebyggelsen på andra sidan sundet. Och jag fortsätter att titta. Och titta. Jag behöver inget mer. Jag behöver inget mer än Agistris 14 kvadratkilometer, hennes gröna skogar, hennes turkosfärgade hav, hennes gamla skogsvägar och hennes små skiftande byar. Det här är precis det jag behöver. Och ett och annat glas vin förstås.

Sunset Agistri
Solnedgång över fastlandet, Agistri. (Foto: Markus Olsson)

Imorgon tar den flygande delfinen mig tillbaka till storstadens svärmade folksamlingar för vidare resa hemåt. Allt har sin tid och jag är glad att jag valde att upptäcka denna pärla bland de Saroniska öarna. Jag kommer garanterat att återvända hit för att trivas och för att titta lite mer.

Här kan du läsa mer om Agistri: Agistri (länk)

Afrodites ö- Kithira/ Kythera

Det gula monstret kör i 160 kilometer i timmen med tvivelaktiga bromsar. En av oss har inget fungerande säkerhetsbälte. Vi är på väg från centrala Aten ut till flygplatsen i en försenad taxi som dessutom behöver matas med bensin. Vi håller oss krampaktigt fast i dörrhandtagen och ser landskapet utanför i en diffus synvinkel. Vi anländer till Atens internationella flygplats Elefthérios Venizélos samma klockslag som bordingen för vår flight till Kithira påbörjas. Det finns ingen framgångsrik lösning i det här skådespelet tänker jag.

Kithira är ön där Afrodite enligt legenden klev upp ur havet och jag lovar hon hade tagit sig ända till flygplatsen i Aten. Där stod hon, vacker som få, och med en vit knapp på den mörkblå kavajen där ordet Trainee stod med kärleksröda bokstäver, beredde hon likt Moses väg genom folkhavet. I den vallgravsliknande gången rusade vi fram till incheckningsdisken, fick vårt specialbagage ivägskickat och med en intensiv blick och med kraftfulla ord om att rusa direkt till säkerhetskontrollen och till gate hann vi andfådda precis med bussen ut till det lilla propellerplanet. Jag vet inte vad du heter men jag kallar dig Afrodite och är dig evigt tacksam för din ovillkorslösa hjälp vi fick.

Sedan ett par dagar tillbaka befinner vi oss alltså på Kithira, eller Kythera, och låter pulsen sakta återgå till det normala efter joggingturen på Atens flygplats. Vi har möts av en svindlande vänlighet och ett otvivelaktigt lugn. Andetagen blir sakta djupare och vi insuper öns fantastiska karaktär tillsammans med syret. Visserligen är det väldigt tidigt på säsongen och ljudet av hantverkare som slipar på detaljer är lika påtaglig som vågornas skvalp, fåglarnas kvitter och cikadornas sång. Men jag intalar mig att känslan ändå är påminnande om hur det senare kommer att bli. Det är så här njutbart det är på Arfodites ö.

Kapsali strandpromenad Kithira
Kapsali, Kithira. (Foto: Markus Olsson)

Vi bor i den lilla kustbyn Kapsali strax nedanför Kithiras Chora. Här ligger husen och serveringarna tätt intill varandra längs med sandremsan och man kan nästa ta på vågornas ankommande kam. Solen värmer oss genom ett tunt molnbolster och vi upptäcker ön med vår lilla vita hyrbil. Aldrig någonsin har jag åkt i så många kurvor i hela mitt liv. Det är som att vägarna är i ständiga kurvor när de ringlar fram som reptiler genom det gröna landskapet. Jag tror inte att vår vita lilla terrier någonsin har haft sina hjul riktade framåt.

Vattenfall Kithira
Vattenfallet i Mylopotmos, Kithira. (Foto: Markus Olsson)

Kato Chora Kithira
Kato Chora, Kithira. (Foto: Markus Olsson)

Chora Kithira
Chora, Kithira. (Foto: Markus Olsson)

Avlemonas Kithira
Avlemonas. Kithira. (Foto: Markus Olsson)

Katounibron Kithira
Katounibron, Kithira. (Foto: Markus Olsson)

Vi besöker det sagolika vattenfallet nära Mylopotamos, avnjuter en lunch till ljudet av vindens sus i skuggan av de stora träden och ringlar oss ner till stranden i Limnionas. Vi stannar och backar tillbaka till Kato Chora och insuper atmosfären från förr. Vi vandrar upp till Chora på den smala och branta stigen från Kapsali och dricker en frappe vid stadens lilla agora, vi låter den vita terriern ta oss till paradiset i Avlemonas där jag i skrivande stund fortfarande flämtar efter mitt livs största Dakos till lunch. Vägen tillbaka till Kapsali stannar vi och resonerar kring konstruktionen av Katounibron. Hur länge kommer den att hålla? Byggd 1823, 110 meter lång, sex meter bred och 16 meter hög. 1800-talets konstruktör kan i alla fall inte ha haft hel fel där bron än idag fyller sin funktion och binder ihop byarna med varandra.

Diakofti Kithira
Diakofti, Kithira. (Foto: Markus Olsson)

Tiden liksom tickar fram i sakta mak på Kithira och vi har avnjutit vår sista dag här på ön. Vi tog vår vita lilla terrier och for med bredställ i kurvorna till hamnbvyn Diakofti för några timmar på stranden i detta ständig soldis. Vi blir allt kaxigare förare och utmanar vägnätets begränsningar till max. Alla fyra däck i asfalten, två däck i asfalten och möjligtvis ett däck i asfalten. Ibland inget däck i asfalten. Hon är med på noterna vår trogna lilla ettriga fyrhjuling och låter oss bemästra hennes mekaniska leder.

Vy mot Chora Kithira
Vy mot Chora, Kithira. (Foto: Markus Olsson)

Sakta börja solen sjunka bakom Choras gamla slott och ljuden från invånarna studsar mot väggarna. Vi planerar en kvällsvandring med pannlampa upp till huvudbyn för att smaka på en sista middag, en sista kulinarisk upplevelse där den mest påtagliga smaken har varit den lokala fetaosten. Helt magisk.
Imorgon flyger vi tillbaka till Aten för nya äventyr i asfaltsdjungeln, nya intryck i områden vi ännu inte besökt och nya förnimmelser i tidigare domäner.

Tillbaka till Aten efter en lång vinter

Här om dagen fick jag kommentaren "Usch, min hemort! Lycka till där..." när jag lade ut bilder på Aten. En stad jag har kommit att älska genom åren. Kärleken var visserligen inte omedelbar men hon kom försiktigt tassande och frågade försynt om att bli omtyckt, om att ge henne en chans. Jag har all respekt för att relationen med Aten kan se olika ut och att det finns både osämja och smärta. Aten har testat min gränser och utsatt mig för prövningar men med tiden har jag kommit att lära mig hennes nycker. Jag kan som tillfällig besökare hantera dem och kontra med snabba ingivelser.

Aten 1 2018
Anafiotika, Aten. (Foto: Markus Olsson)

När jag nu på våren kommer ner efter en vinter av ständig längtan gör hon mig inte besviken. Hon ger mig all den kärlek som jag så länge har suktat efter. Hon visar upp sina nya sidor och sina väl beprövade drag. Vi dansar tillsammans och pratar gamla minnen. Jag återupplever. Jag och mitt resesällskap kastar in väskorna på vårt hotellrum och beger oss ner till okomplicerade restaurang Souvlaki Gyristroula för att njuta av en kall öl och en gyros. Som alltid. Det myllrar av människor och gatumusikanternas trummor ackompanjerar storstadens puls. Vi njuter av maten, drycken, hjärtslagen och att betrakta Atens gäster.

Aten 5 2018
Beertime, Aten. (Foto: Markus Olsson)

Vårt begär efter brygd leder oss sedan vidare till Atens största utbud av den gyllene drycken på Beertime i området Psiri. Här njuter vi av en öl från ett mikrobryggeri på Santorini. På gatan framför oss strosar mängder av stadens inbjudna och metropolens bofasta. Vi betraktar varandra och frågar oss vem hon håller mest kär?

Nattens rytmer fortgår i oändlighet men våra reströtta kroppar leder oss tillbaka till hotellrummet.

Aten 2 2018
Anafiotika, Aten. (Foto: Markus Olsson)

Vi vaknar upp till en soldisig dag och beger oss ut på ännu en vandring i områden vi redan upptäckt men som har mer att visa; Plaka, Anafiotika, Psiri och Monastiraki. Vi njuter av lunch under de täta trädkronornas skugga, vi pressar oss igenom en av Greklands smalaste (?) gränder och hjälper andra semesterfirare att bli förevigade. Vi perspirerar i klättringen uppåt för de ojämna trapporna, vi skrattar, vi går tysta och beundrar, vi hedrar Athina.

Aten 4 2018
Gazi, Aten. (Foto: Markus Olsson)

Aten 3 2018
Gazi, Aten. (Foto:Markus Olsson)

På kvällen tar vi oss till ett av Atens mest brännande områden, Gazi, där vi i en intensiv kvällsblåst avnjuter en alldeles för stor middag. Igen. Varje gång fastslår vi att imorgon, då ska vi inte äta så mycket. Vi kan till och med dela broderligt på en rätt. Varje gång säger vommen, nätmagen, bladmagen och löpmagen att en delad rätt är lika med ingen rätt och därefter beställer magarna varsin rätt igen. Sakta vaggar vi hemåt i natten, alldeles för mätta för att ens avnjuta ytterligare en butelj av den gyllene drycken. Vi somnar till gatans vardagliga ljud som vibrerar utanför fönstret. Imorgon upplivar klockan oss 05.15 för vidare färd ut i den grekiska övärlden. Jag längtar samtidigt som jag inte är redo att lämna min favoritstad...

Tio dagar till avresa: Aten, Kithira, Paros, Angistri och förstås Aten igen

Blogginlägg Golden Beach Paros

Årets Greklandsresa kanske är den mest spretiga jag någonsin har gjort. Det blev liksom en resa enbart byggd på de platser jag verkligen känner för att åka till i år. Jag har inte tagit hänsyn till varken ögrupp, underlättande logistik eller direkta tips från andra. Det blev helt enkelt platser som jag vill uppleva, upptäcka och fascineras över. Det handlar faktiskt även om att återupptäcka och att återfascineras i år.

Beertime Aten Grekland
Beertime, Aten. (Foto: Markus Olsson)

Vanan trogen startar jag med ett par dagar i Aten. Jag vill landa, känna in atmosfären och njuta av mina favoriter i huvudstaden innan jag reser vidare ut i den grekiska övärlden. De första dagarna i Aten handlar om att återuppleva gamla favoriter och njuta av det som jag älskar allra mest när det kommer till metropolen i kitteldalen. Det kommer garanterat bli en öl vid Beertime, en Gyros vid restaurang Souvlaki Gyristroula och en Ouzo på Brettos. Sådana enkla och samtidigt så elementära upplevelser som omedelbart fyller utrymmet mellan mina biologiska byggstenar med det murbruk de så otvivelaktigt behöver.

Gyristroula Aten Grekland
Gyristoula, Aten. (Foto: Markus Olsson)

Efter att ha injicerat min favoritdos av huvudstaden tar ett överkomligt inrikesflyg mig ner till Kithira, Afrodites praktfulla ö. Kithira ligger mellan Peloponnesos södra spets och Kreta och tillhör de Joniska öarna (Kefalonia, Korfu, Lefkas Zakynthos, m. fl) men ligger så pass långt ifrån de övriga syskonen att den rent administrativt tillhör området Attika (som för övrigt också ligger långt bort).

Kapsali Kithira
Kapsali, Kithira. (Foto från Pixabay)

Jag har sneglat länge på detta 279 kvadratkilometer stora guldkorn med sin vackert belägna huvudby, stranden Paleopoli där Afrodite steg upp ur havet, förtrollande vattenfall och praktfulla broar. Det sägs även att olivoljan som produceras här är något utöver det vanliga. Jag tro att det blir några fantastiskt fina dagar på Kithira.

Efter Kithira återvänder jag till Aten för ytterligare ett par dygn. Jag tänkte faktiskt passa på att ta en dagstur till det otroligt vackra Delfi. Jag menar, vem vill inte upp leva denna plats där oraklet gav råd angående livets stora beslut och där ruinerna vittnar om en historisk storhetstid som får fantasin att falla i sken?

Lefkes Paros
Lefkes, Paros. (Foto: Markus Olsson)

Efter oraklets otvivelaktiga rådgivning bär det vattenvägen av till en av Kykladernas eleganta öar, Paros. Jag har varit på Paros tidigare men det är ändå sex år sedan sist och nu är det dags att återuppleva henne på nytt. Den här gången kommer jag bo i och utgå från byn Naoussa på mina turer runt om på ön. Förra året gjorde jag en återvändarresa till Naxos och stormtrivdes med det konceptet så i år är det grannkobben som jag kommer att fördjupa mig i. Det kommer att bli vandringar, upptäcka Naoussas alla små gränder och prång, njuta av den vackra bergsbyn Lefkes och givetvis njutbara besök på en rad olika stränder att breda ut min lekamen på.

Efter Paros tar jag mig upp mot Attika igen och tänker spendera några dagar på ön Angistri, bara knappt en timme från hamnen i Pireus. Jag har varit på både Egina, Hydra, Spetses och Poros i samma ögrupp men har länge varit sugen på att utforska ytterligare en ö bland de Saroniska öarna. Här har jag faktiskt inga direkta planer utan tänker mig njuta av bad, god mat och en god bok innan jag återerövrar Aten för en kväll innan resan åter tar mig mot Svedala.

Ja, så är det tänkt och så kommer det att bli för i år har jag bokat alla boenden i förväg så det kommer att bli svårt med ändrade resplaner utifrån de upplysningar jag får under resans gång. I år får helt enkelt de tips jag får på plats styra aktiviteterna snarare än styra riktningen på resan.

Copyright 2020 mittgrekland.se  |  Om mittgrekland.se  |  In english  |  Kontakt  |  Web: NyWeb