Grekisk musik sommaren 2019

Detaljer

Kategori: Tips

Skapad söndag, 21 juli 2019 12:42

Träffar: 2187

Mitt i sommaren med 30 grader runt knuten är det dags att förgylla årstiden med grekiska sommarhits. Närmare bestämt 20 stycken. Tjugo stycken sommarhits som Greek City Times (länk) nyligen har sammanställt.

De flesta låtarna är musiksläpp från i år med ett par undantag samt någon nygjord remix. Bitarna bestå av både upptempo och låtar i moll. Oavsett vad så älskar jag att berika min tidrymd med grekisk tonkonst och med njutfull sång. Grekland blir på så sätt alltid närvarande även när jag åtnjuter den svenska högsommaren.

Du hittar listan med grekisk sommarmusik 2019 (Greek summer 2019) på Spotify:

Jag har sedan en tid tillbaka även en längre lista (Grekisk musik) med grekisk musik sammanställd oavsett tidpunkt eller årstid. Du hittar den här:

Fem stränder du inte får missa på Syros i Grekland- Kykladernas högsäte

Detaljer

Kategori: Tips

Skapad onsdag, 17 juli 2019 19:24

Träffar: 2270

För någon dag sedan fick jag en fråga om Syros och det fick mig att reflektera över min senaste visit på Kykladernas högsäte. Det är hela sju år sedan sist men jag har fortfarande starka minnen från min vandring längs kusten till magiska stränder som jag hade helt och hållet för mig själv.

Jag gillar verkligen Syros som bjuder på både stad och by, fina stränder och berg. Det är inte särskilt många skandinaver som hittar hit och ofta är det grekiska som oreras i byar och på stränder. Hamnstaden och provinsstaden Ermoupolis är ett myller av människor, fordon och varor. Ni vet en sådan där plats där man kan sitta och betrakta de grekiska vardagslivet i timtal. Jag tröttnar aldrig på sådant.

Ermoupolis, Syros. (Foto: Markus Olsson)

När färjan lade an i Ermoupolis i strålande solsken och dryga 25 grader kändes det riktigt skönt att kliva av direkt på hamnpromenaden som kantas av kaféer och barer. Jag satte mig genast ner på ett av dem och beställde in kaffe och en bit chokladpaj. Länge satt jag och lät den runda smaken leka Prästens lilla kråka i munnen och betraktade nyfiket folkmyllret. Det märktes att jag nu är i Kykladernas största stad, även ögruppens provinsstad. Gatorna är marmorbelagda, arkitekturen har en annan karaktär och grönsaksstånden kantar vägen upp till boendet jag har bokat. Jag har varit här förut och hittade den rätta vägen direkt. Till och med de gamla farbröderna satt kvar på det lilla kaféet i den smala gränden, precis som om de inte hade gjort något annat på tre år (juni 2012).

Ermoupolis har ingen direkt strand att prata om men längs västkusten finns flera stycken sand- och stenbäddar att gotta sig vid. Jag valde att spendera några nätter i en av de mer pittoreska byarna på Syros, Kini, vars egna strand är riktigt bra men från Kini kan du även fortsätta vandra vidare längs västkusten för att upptäcka magiska platser.

Kini Beach, Syros. (Foto: Markus Olsson)

Kini Beach, Syros. (Foto: Markus Olsson)

I Kini finns egentligen två stränder; Kini Beach och Lotos Beach. Vid Kini Beach ligger några tavernor mot den gulvita, fina sanden och det är en perfekt plats att avnjuta en middag på medan den gyllengula solen sakta går ner vid horisonten. Här finns solstolar och parasoller att hyra men det finns även gott om plats att breda ut sin egen handduk vid sidan om.

Lotos Beach, Syros. (Foto: Markus Olsson)

Går du några minuter till vänster (om du har näsan pekandes ut mot vattnet) så kommer du till den mindre stranden Lotos Beach där stora träd skänker skugga. I backen ovanför finns även en större taverna att nyttja i fall hungern och törsten gör sig påmind.

Delfini Beach, Syros. (Foto: Markus Olsson)

Tar du istället riktning höger vid Kini Beach når du med 30 minuters vandring klapperstenstranden Delfini Beach. Du startar vandringen så långt ut du kan komma på piren på höger sida i Kini där du till slut kommer till en betongtrappa som sedan övergår till en stig. Vid Delfini Beach finns ett par tavernor och några parasoller som skänker skugga intill dessa. Den del av stranden som ligger närmast Kini är omtyckt av nudister vilket jag upptäckte först på plats iklädd de största badshorts jag någons ägt .

Förste man på plats på stranden valde jag ut den mest bekväma delen och lade prydligt ut min blå handduk, gömde vattenflaskan från solen och lade mig tillrätta. Tiden gick och det började fyllas på med folk... naket folk. Lite lätt obekväm, alla naturistdrömmar till trots, insåg jag att jag tillhörde en tydlig minoritet med mina badbyxor på. Lätt obstinat bestämde jag mig för att jag minsann inte skulle behöva känna att min kritvita rumpa skulle behöva lysa som en fyr och locka fartyg på grund så jag behöll de svarta shortsen på. Fler och fler nakna människor samlades runt omkring mig och jag började skratta lite lätt nervöst för mig själv på min lilla filt (juni 2012).

Varvarousa Beach, Syros. (Foto: Markus Olsson)

Från Delfini Beach kan du fortsätta vandringen till den mer avlägsna Varvarousa Beach (cirka en timmes vandring från Kini) med sin kritvita sand omfamnad av branta berg. Här finns inga faciliteter och du kan räkna med att vara ensam på förmiddagen och är du här off-season så är det inte säkert att någon ytterligare själ alls dyker upp. Jag delade stranden med en långnäbbad fågel och ljudet av min egna andning.

Aetos Beach, Syros. (Foto: Markus Olsson)

Ett steg ännu längre bort från Kini, efter Varavarousa Beach, ligger den lilla stranden Aetos Beach. Ännu mer avlägset, ännu mer otillgänglig men kanske till och med snäppet vackrare än Varvarousa Beach.

Galissas Beach, Syros. (Foto: Markus Olsson)

Om vi släpper vandringen med utgångspunkt Kini och åker till byn Galissas istället så finns där en ganska bred strand med fin, vit sand. Pinjeträd ger skugga en bit upp från vattnet och ger till och med möjlighet till vila i de krokiga, grova grenarna. Här finns solstolar och parasoll att hyra och några meter upp längs vägen kommer den första tavernan och därefter är det inte långt till korsningen där resten av restaurangutbudet ligger. Längs ena sidan av stranden finns en hamnpromenad och uppe på höjden ligger den lilla kyrkan Agios Pakou för den som vill tillskansa sig en religiös upplevelse.

Galissas Beach, Syros. (Foto: Markus Olsson)

Hitta till stränderna på Syros:

Nytt avsnitt om Aten på IGTV ute nu!

Detaljer

Kategori: Tips

Skapad torsdag, 11 juli 2019 18:08

Träffar: 2104

Ny finns ett nytt avsnitt ute på IGTV (Instagram TV) och återigen är det ett avsnitt om min älskade stad Aten. Visserligen är det ett avsnitt som enbart handlar om Athens Street Food Festival men samtidigt visar det på en av alla saker som staden har att erbjuda.

Athens Street Food Festival går av stapeln tre helger i maj varje år och det har inte varit lätt att pricka in den men i år lyckades jag med konststycket att botanisera i gatumaten. Det är inte bara grekisk street food som serveras här, snarare tvärtom. Det är kubanskt, jamaicanskt, indiskt, amerikanskt, italienskt och allt däremellan.

Läs mer: Athens Street Food Festival (länk)

Om du älskar street food kan jag lova dig att det är ett mecka där du kan hitta allt mellan himmel och jord, från sött till salt och från kött till vegetariskt. Inträdet ligge rpå 2,50 Euros och är helt klart värt det.

Kolla in min rundvandring där inne och läs blogginlägget via länken ovan:

 

 

 

 

 

Visa det här inlägget på Instagram

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I avsnitt sju får ni följa med mig till Athens Street Food Festival i Aten där du hittar en stor variation av gatumat. Grekiskt, Italienskt, Indiskt, Amerikanskt, Jamaicanskt, Kubanskt etc. Mer om Athens Street Food Festival får du veta i det sjunde avsnittet av mittgrekland.se's IGTV. Inspelat i maj 2019. #grekland #greece #aten #athens #igtv #streetfood

Ett inlägg delat av mittgrekland.se (@mittgrekland.se) 10 Jul 2019 kl. 10:51 PDT

 

 

 

Visa det här inlägget på Instagram

I avsnitt sex får ni följa med mig till området Gazi i Aten där du hittar en mängd barer, klubbar och restauranger. I Gazi ligger även Technopolis, de gamla gasverken, som håller utställningar, konserter och events. Mer om Gazi och Technopolis får du veta i det sjätte avsnittet av mittgrekland.se's IGTV. Inspelat oktober 2018. #grekland #greece #aten #athens #igtv #gazi

Ett inlägg delat av mittgrekland.se (@mittgrekland.se) 28 Mar 2019 kl. 10:52 PDT

 

 

 

Visa det här inlägget på Instagram

I avsnitt sju får ni följa med mig till Athens Street Food Festival i Aten där du hittar en stor variation av gatumat. Grekiskt, Italienskt, Indiskt, Amerikanskt, Jamaicanskt, Kubanskt etc. Mer om Athens Street Food Festival får du veta i det sjunde avsnittet av mittgrekland.se's IGTV. Inspelat i maj 2019. #grekland #greece #aten #athens #igtv #streetfood

Ett inlägg delat av mittgrekland.se (@mittgrekland.se) 10 Jul 2019 kl. 10:51 PDT

Fem platser & saker att se och uppleva på Agistri

Detaljer

Kategori: Tips

Skapad torsdag, 27 juni 2019 14:53

Träffar: 2575

Bara en timme ut i arkipelagen från Aten ligger de Saroniska öarna redo att ta emot weekendflyende Atenbor och några av oss, ofta inbitna, Greklandsresenärer. En av mina favoriter i ögruppen är den lilla ön Agistri, eller Angistri eller till och med Agkistri som ön också stavas. Kär ö har många namn eller hur är det nu ordspråket lyder?

Agistri är med sina 13,4 kvadratkilometer en prunkande småvuxen ö med kristallklart ljusblått vatten som skvalpar mot öns sand- och klippbad. Pinjeträdsdoften ligger tung och vaggar in dig i en underbar Medelhavsatmosfär.

Jag har varit på Agistri två gånger och är fortfarande lika förtjust i ön som första gången jag klev i land en stekhet fredag i början av juni 2018. Jag har förstås fler platser att uppleva på Agistri men här har jag listat (utan inbördes ordning) fem saker/platser att se och uppleva på Agistri.

Megalochori

Megalochori, Agistri. (Foto: Markus Olsson)

Megalochori eller Milos som byn också kallas är Agistris huvudort och det är till hamnen i Megalochori du anländer om du tar dig hit med någon av snabbåtarna från Pireus.

Megalochori är en traditionell grekisk by där vardagslivet visar sig i en blandning av enkla enfärgade boningar och nyrenoverade objekt. Små gränder och kurviga gator tar dig förvånansvärt flitigt till helt nya platser för byn är inte särskilt stor men bjuder på så sätt ändå på en förtrollande upplevelse.

Megalochori, Agistri. (Foto: Markus Olsson)

Vid vattenbrynet finns ett par restauranger och längre upp i byn ligger både tavernor, en pizzeria och Megalochoris gyros- och souvlakiställe. Ett par supermarkets samt en cykel- och mopeduthyrare finns även på plats.

Skala

Skala, Agistri. (Foto: Markus Olsson)

Skala ligger cirka 20 minuter promenadvägen bort från Megalochori och är den största turistorten på Agistri. Hit anländer den mer långsamma bilfärjan som på sin resa från Pireus även stannar på Egina.

Läs mer: Agistri- en av de Saroniska öarnas riktiga pärlor (länk)

I Skala ligger öns enda bankomat och de flesta boendena och hotellen vilket också återspeglas i antalet restauranger, tavernor, barer och kaféer. På helgerna samlas badsugna Atenbor och det blir lätt tjockt på Skalas egna strand som också är Agistris bästa sandstrand.

Stranden i Skala, Agistri. (Foto: Markus Olsson)

Greklands bästa Moussaka

Moussaka på Hotel Theris, Agistri. (Foto: Markus Olsson)

Jag har rest till Grekland sedan 2004 och jag kan garantera att jag aldrig tidigare har ätit en sådan god Moussaka som på Hotel Theris restaurang i Megalochori. Och då har det ändå blivit en hel del Moussaka genom åren.

Hotellet har även en liten strandremsa precis nedanför restaurangen och under en eftermiddag kom jag att språka med en krumryggad äldre engelsman som rest till Agistri varje år de senaste 35 åren. Han menade att hotellet lyckats knyta till sig öns bästa kock och det återspeglas verkligen i varenda liten beståndsdel moussakan består av.

Vandra

Vy mot Megalochori på vandring, Agistri. (Foto: Markus Olsson)

Även om Agistri är en förhållandevis liten ö så är det en skön vandringsö med leder som går över bergen bland gröna träd och intagande utsikt. Köp en karta på plats eller snacka med de som hyr ut boendet om var du kan ta dig fram. Agistri är så pass liten att du inte kan gå vilse utan förr eller senare leder leden fram till någon av byarna.

Vandring på Agistri. (Foto: Markus Olsson)

Halikada och övriga stränder

Halikada beach, Agistri. (Foto: Markus Olsson)

För mig är Agistri en riktig badö. Det finns stränder av olika särdrag, små badvikar och rena klippbad. Stranden Halikada strax söder om Skala når du till exempel via en stig ovanför havets brus förbi öns fricamapare. Väl framme krävs det klättring ner till stenstranden som utöver våghalsiga även lockar till sig naturister.

Vid Dragonera Beach, Agistri. (Foto: Markus Olsson)

Badvik utanför Skala, Agistri. (Foto: Markus Olsson)

 På vandring mot Halikada Beach

Här kan du läsa mer om Agistri: Agistri (länk)

Att upptäcka Korfu från Korfu stad

Detaljer

Kategori: Tips

Skapad tisdag, 11 juni 2019 19:30

Träffar: 3101

En fisk. En rökt fisk. Mannen på sätet framför mig plockar fram en rökt fisk och börjar sugnafsa på den. Han smaskar. De grå håren i öronen vippar i takt med nafsandet på fisken. Resan mellan Paxos och Korfu tar ungefär 75 minuter och i den blå plastkassen finns inte enbart en rökt fisk, det finns vitt bröd och brunvita kakor också. Det gäller att rusta sig för besöket på Korfu.

Det är en solig morgon som jag kliver i land i den nya hamnen i Korfu stad klockan 09.45. En kvart efter rederiets tidtabell. Google Maps säger att jag bara har tio minuters gångväg till boendet i Gamla stan. Jag sätter som vanligt av i fel riktning och kan inte klura ut hur jag ska vrida telefonen för att gå i de blå prickarnas riktning. Tolv minuter senare står jag dock i en gränd där husen ligger så nära att jag med ena handen kan ta på den blekrosa fasaden och med den andra handen ta på den gråvita fasaden mitt emot. Har jag hamnat rätt? Det är omöjligt att utläsa och jag ringer numret jag har till de som hyr ut studion på våning två i en av dessa lutande byggnader.

Korfu Old Town. (Foto: Markus Olsson)

Inom fem minuter ångar en man i ljusblå byxor och i mörkblå piké emot mig och tar mig de åtta (!) trapporna upp till våning två. Ja, om varje våning har fem meter i takhöjd så blir det några trappor att bestiga. Trapphuset är i trä och lutar åt alla håll och det känns som att vara i lustiga huset. Här och var saknas en bräda och i ett försök att rädd golvets utseende har man fäst en bit träfärgade korkmatta över. Golvet svajar och verkar ibland försvinna under fötterna.

Jag är mer än nöjd med mitt boende för de kommande fem dagarna och avsaknaden av ett par golvbrädor i trapphuset kan jag köpa. Jag ser det som ett besök i en nöjespark varje gång jag parerar mig upp och ner för trapporna.

Jag känner mig förnöjdsam med att bo i Korfu gamla stad. Jag avgudar den gamla stadsdelen med all sin avskalade skönhet. Defekta fasader, övergivna våningsplan, skamfilade fönsterluckor och innovativa lösningar för att torka sin blöta tvätt. Restauranger, barer, butiker, hala gatstenar och trafik i gränder så smala att backspeglarna måste fällas in. Ljudet av diskplock, skratt, mopeder och fåglar blandas och delas ut och olika håll. Jag vandrar i timtal och undrar om någon har räknat alla fönsterluckor?

Varje morgon äter jag frukost till ljudet av en marsch som verkar spelas på en gammal grammofon. En sådan där som man vevar upp. Ljudet låter skrapigt och takten går upp och ner med jämna mellanrum. Jag kommer på mig själv att tugga det brända rostbrödet i samma takt som grannens truppförflyttning sker. Jag kommer sakna det.

Korfu Old Town. (Foto: Markus Olsson)

En av Korfus alla fördelar är hennes kollektivtrafik. Blå bussar för stadstrafiken och närområdet samt gröna bussar för landsortstrafik. Som ensamresenär är jag inte alltid beredd att hyra ett fordon och ge mig ut på egen hand utan sällar mig hellre till det kollektiva. Kamratligt, tryggt och invant. Jag är nu inne på min fjärde dag i kollektivtrafiken och utnyttjar de gröna bussarna till fullo. Att bo i Korfu stad kräver sina bussresor för att nå de olika stränderna. En aktuell hemsida med avgångar, uppskattad restid och kostnad gör rundresandet enkelt och ångestfritt. En bussterminal med information och biljettförsäljning, tydliga terminaler och utrop om när och var bussarna går ger ro till en orolig resesjäl. Mina dagar på Korfu sker till stor del uppe på bussryggen där jag skumpar fram över potthålsberikade småvägar. Jag lär mig snabbt att känna igen männen med slitna magväskor och bleka jeans som tar betalt på bussen och ser till att vi går av och på, på rätt plats. Vi nickar igenkännande till varandra.

Paleokastritsa, Korfu. (Foto: Markus Olsson)

Med hjälp av den lilla gratiskartan och den blåklädda Kostas väljer jag ut de platser jag vill besöka. Jag startar med Paleokastritsa som ligger på Korfus västkust långt norröver. Det gör även en väldigt många andra. Andra som anländer med chartrade bussar. Fastän vi är oräkneliga som vill uppleva de grönklädda bergens kontrast mot de gulvita sandstränderna och det smaragdfärgade havet så hittar jag min plats i mängden och trivs bra. Jag äter min första men inte sista Sofrito, låter en öl svalka mig medan jag tittar på utflyktbåtarnas kamp om att få plocka upp nya passagerare.

Min enögde vän. (Foto: Markus Olsson)

Kassiopi lockar mig härnäst. Jag kliver av vid ett litet torg och möter min enögda vän. Vi samspråkar en stund i skuggan innan jag går ner mot de olika stränderna som ligger i området. Temperaturen stiger snabbt över 30 grader och det är skönare att låta 80 procent av kroppen vara under vattenytan än ovanför.

Kalamionas Beach i Kassiopi, Korfu. (Foto: Markus Olsson)

Jag går längs huvudgatan, intar en gyros, fortsätter ner mot hamnen och går vidare runt udden och stannar till slut vid Kalamionas Beach där jag först startade och sedan backade tillbaka ifrån. Här stannar jag i några timmar. En annan Kostas kommer med sin guldfärgade hundvalp för att lära honom simma. Han är rädd för vatten men en godbit får honom att möta sina rädslor. Jag kanske ska börja med godbitar jag med?

Glyfada Beach, Korfu. (Foto: Markus Olsson)

Jag rider vidare med grön buss B17 till Glyfada Beach och den mjuka och för dagen brännheta sanden som framför allt finns på västkusten. Jag studsar fram mellan solstolar och parasoller när det är dags för ett dopp i det blå och undrar om det är så här det känns att gå på glödande kol. Glyfada är en organiserad strand där framför allt de två ändarna bjuder på mer fria alternativ. Jag sällar mig till den organiserade delen och gömmer mig under ett parasoll. Det är varmt. Jättevarmt.

Issos Beach, Korfu. (Foto: Markus Olsson)

Gratiskartan pekar vidare på Issos Beach som en möjlig plats att besöka och jag skrittar dit. Det känns som att det inte finns ett slut på stranden och jag lockas av att gå till slutet som inte finns. Jag stannar dock vid det sista parasollet som vippar i takt med musiken som pumpas ut från plåtkiosken strax intill. Sanden är så het att det nästan ryker om den och jag grillar mina fotsulor i min iver att få tumla runt i det klara vattnet. Här stannar jag till klockan 16.45 när bussen går tillbaka till Korfu stad och den sista kvällens möjlighet till att irra omkring i de smala gränderna ges.

Korfu har mycket att upptäcka och mina dagar försvann lika snabbt som en skenande häst på stäppen. Jag lockas av att åka tillbaka för att vandra. Gratiskartan visade på fler möjligheter och de grillade fotsulorna längtar efter att få gör avtryck på vandringslederna.

Jag tänker att det kan vara bra att klura lite på var på Korfu som du vill bo när du planerar att inta ön. Vill du som jag korsa ön på härsan och tvärsan för att upptäcka platser eller vill du kanske hålla dig till ett visst område? Korfu har något att erbjuda på alla håll och kanter.

Här ser du tidtabellen och resmålen för de gröna bussarna: Korfu Green Buses (länk)

Hitta på Korfu:

Paxos & Antipaxos- två öar att kombinera i Grekland

Detaljer

Kategori: Tips

Skapad onsdag, 05 juni 2019 16:40

Träffar: 3475

Det är med sorg i kroppen som jag lämnar Ioannina. Med åldern får jag allt svårare för avsked, både när det gäller människor och när det gäller platser. På radion i den gulvita bussen ljuder det grekiska vemodet och letar sig in i mina blodådror och formar en värkande klump i halsen. Genom rutan registrerar jag alla detaljer jag kan. För att minnas. I fall jag aldrig kommer tillbaka igen. Den grå byggnaden med uppenbara konstruktionsproblem, vinrankan som gräver sig in i den spruckna fasaden och den krumma farbrorn som med käppen i ena handen tar stöd för att med den andra handen rensa i sin feta potatisodling.

Jag tar bussen från Ioannina ner till kusten och till hamnstaden Igoumentisa. En resa som tar cirka 1,5 timmar genom ett alplikt landskap. Två gånger lämnar vi motorvägen och släpper av passagerare på öde hållplatser bland rostiga bilar på övergivna bensinmackar.

Bussen svänger slutligen in på terminalområdet och stannar tätt intill biljettkontoren som ser ut som ombyggda konteinrar. Lucka 1-5 och 7 ger service till oss som vill lämna fastlandet för en stund. Lucka 6 finns inte och jag undrar om den är gömd någon annanstans där man säljer biljetter till destinationer som inte anslås på de handskrivna skyltarna. Min destination, Paxos, når man genom att besöka lucka nummer 5 men jag får omgående veta att biljetter inte kan införskaffas förrän efter klockan 11.00. Jag ser det som en möjlig kaffepaus och går över gatan till närmaste kafé. Där beställer jag en frappé och en smörgås som har sett sin bästa dagar, ja eller kanske till och med sin bästa vecka om jag utgår från smaken snarare än utseendet.

Klockan 12.30 lägger färjan Nanti ut och jag tar mina sjumilakliv rakt upp på däck och sätter mig i soldiset. Övertygad om att solksyddssfaktor inte behövs de närmaste 1,5 timmar innan båten når Paxos. Vid ankomst och av blickarna att döma är jag inte lika övertgad längre. Färgen röd är en underdrift. Aj.

Färjan anländer till den nya hamnen i Gaios vilket innebär en promenad på cirka 15 minuter längs med den naturliga kanal som löper mellan Paxos och kobben precis utanför. Vattnet är smaragdgrönt och moderna, eleganta segelbåtar ligger tätt intillvarandra som om de vore 100 siamesiska tvillingar beroende av varandras livsuppehållande system.

Gaios, Paxos. (Foto: Markus Olsson)

Efter några hundra meter börjar hus på min högra sida att pryda vattenbrynet. Fasaderna är i alla möjliga färger men ofta i en rosa-röd-orange ton med fönsterluckor som bryter i blått eller grönt. Serveringarna avbyter varandra och stärkta skjortkragar ger stöd åt personalens brunbrända halsar. En känsla av en självklar medvetenhet infinner sig och sneglar jag på menyerna så reflkteras medvetenheten även där. Dagsturisterna från Korfu är många och det gäller att göra affär med dem som inte återvänder. Min gyros kostar 10 Euro när jag med en enkel rätt försöker dämpa min hunger.

Vita, handmålade skyltar visar "vägen" till mitt boende: Faros. Trappstegen är ojämna och i olika höjd. Knäna knakar och jag tippar nästan baklänges av ryggsäckens tyngd. Jag gillar boendet som påminner om en 70-talsgrotta i brunt och grönt. Någon har någongång tänkt att detta är riktigt top notch och med bröstet fyllt av stoltet slagit upp portarna till verksamheten.

Gaios, Paxos. (Foto: Markus Olsson)

Faros ligger en bit upp i sluttningen och den ljuvliga utsikten ner mot vattnet är dagsaktuell. Jag bor mellan två andra rum som inhyser äldre engelsmän. På ena sidan bor en man som hämtad ur serien Bröderna Dal och som gärna högt och med urbrittisk uttal läser för sin fru ur en bok med bruna, trasiga läderpärmar. På andra sidan bor en ihopsjunken man som inte verkar äga någon tröja. Han pratar med sig själv och emellanåt ger han sig själv en utskällning. Han mår nog inte så bra men han har i alla fall varit på fler öar i Grekland än vad jag har. Han ser ut att ha läst upp nyheterna på BBC i mitten av 80-talet. Mittemelllan dem bor jag som precis har insett att min bubbelgångare här i livet är Sloth i kultfilmen Döskallegänget (The Goonies).

Regnet öser ner med jämna mellanrum. Ute på balkongen är det kallt men jag sitter där ändå och fryser om fötterna. Nere vid vattnet hör jag Gullbritt ropa "Det går för snabbt" när de lättar ankare för att segla vidare ut bland de Joniska öarna. Grannen skäller lite på sig själv och jag dricker en kopp kaffe och äter en körsbärskaka. Jag undrar om jag kan tappa ett par kilo innan jag kommer hem. Ingen kaka imorgon. Imorgon tar jag bussen till Lakka som ligger på Paxos nordligaste spets.

Nu är det imorgon. I horisonten ser jag en siluett som marscherar med resoluta steg. Jag står och trampar vid lokalbussens hållplats i Gaios i väntan på att få se en annan del av ön. Jag börjar ganska snart trampa i samma takt som kommendanten som närmar sig i ett fast tempo. Innan jag kan urskilja ett ansikte ser jag en stor hand peka mot den bakre dörren på bussen. "Inside!" ryter en kvinnoröst fylld av livserfarenhet. Två små smala ögon granskar mig från knopp till tå. Ovanför ögonen svallar ett mörkbrunt hår med ljusa slingor, runt halsen slingrar sig en sjal i orange och lila. Under den kakifärgade västen hålls brösten upp av en alldeles för liten topp i orange. Jag skyndar mig in i bussen liksom övriga uppskrämda turister. Vi sitter raka i ryggen och stirrar rakt fram utan att våga ställa en enda fråga. Kommendanten går från säte till säte och samlar in offergåvan. Förvirring uppstår när en instabil passagerar inte vill köpa returbiljetten direkt. Han köper en returbuiljett.

Lakka, Paxos. (Foto: Markus Olsson)

Byn Lakka är väl ordnad och många är de skyltar som talar om för seglare var de ska slänga sitt avfall. Inte är det i soptunnorna inne i byn i alla fall. I den mintblå bukten utanför håller sig seglarna på avstånd rädda för att slänga soporna i fel behållare. De ligger utspridda som små vita pastiller i en blå curacao.

Jag hör inte Gullbritt ropa någonstans så jag gissar att de har kryssat iväg mot nya äventyr. Längs med kusten går en stig till två små stenstränder där du kan låta din lekamen sänkas ner i det stora blå. Idag är det ingen som vill sänkas här och jag hittar en till skylt där det står att seglarna måste slänga sitt avfall i behållarna utanför byn.

Lakka, Paxos. (Foto: Markus Olsson)

Lakka är charmig, vacker, ordnad och polerad. Hon är värd sitt besök men jag föredrar att bo i Gaios där hamnen ligger. Här är det mer rörelse i början av juni. Hit kommer fler resenärer från Korfu för att betala 10 Euro för en gyros och det är en bra punkt att utgå ifrån för att ta sig runt på Paxos. Visserligen kostar en gyros 3,5 Euro i Lakka men vad är väl enbart en Gyros?

Ytterligare en natt har förlöpt och jag har fått resans första moskitobett. Det kliar. Det kliar jättemycket.

Idag ska jag och mitt moskitobett åka till Antipaxos över dagen för att se om vi får uppleva den sinnesbild jag har av paradiset. Min granne utan tröja tänker göra samma sak fast det förstår jag inte förrän efter att jag har lämnat honom sittandes på sin balkong för att förvånansvärt nog möta honom nere vid den blå-vita kajutan som för 15 Euro ska köra oss till paradisön.

Båtresan tar knappt 30 minuter och vi lägger till vid Vrika Beach. Och ja, det är en förlovad ö. Och ja, vattnet är pecis så där klart som jag hade föreställt mig, och ja, vattnet är precis så där Vicksblåfärgat som jag har trott och ja, sanden är så där gyllenvit som jag har målat upp framför mig. Vad jag däremot inte hade föreställt mig var hur brutalt grön Antipaxos också är. Vitt, blått och grönt.

Vrika Beach, Antipaxos. (Foto: Markus Olsson)

Min granne försvinner snabbt uppför en stenig stig med sina grå tubsockorna uppdragna till knäna medan jag stannar kvar en stund vid Vrika Beach och samlar intryck. I en kvart. Sedan trampar även jag uppför den knaggliga leden, men med svarta ankelstrumpor som bara når till... ja anklarna. Jag vandrar uppför och känner av hur ryggen protesterar tills spåret ändrar riktning nedåt och efter ett tag når jag Voutoumi Beach.

Voutoumi Beach, Antipaxos. (Foto: Markus Olsson)

Hon är lika magiskt vacker som Vrika Beach och här samlar jag intryck i 30 minuter innan jag lunkar tillbaka till ursprungsstranden och lägger mig ner med en duns i den vita sanden. I fem minuter. Sedan hoppar jag i det något svala, klara havet och tumlar runt en bra stund. Moskitobettet kliar mindre nu men påminner mig konstant om att jag inte är ensam på den här resan.

Tiden tickar så sakteliga på och jag hamnar i en slags trans genom att bara sitta och titta på allt det vackra. Vissa menar att befinna sig i trans är ett pyskotiskt tillstånd. Jag är gärna i ett psykotiskt tillstånd. Jag är gärna på Antipaxos med min karakärsavvikelse för att kunna njuta och för att kunna försvinna bort från vardagen en stund.

Nu är jag dock tillbaka. Tillbaka på mitt boende för att pyssla lite grann innan kvällen gör antåg och jag ska avnjuta den sista middagen på Paxos för den här gången. Imorgon bär det av mot Korfu och nya intryck.

Ioannina- en charmig stad på det grekiska fastlandet

Detaljer

Kategori: Tips

Skapad söndag, 02 juni 2019 19:45

Träffar: 3090

Jag vet inte riktigt varför jag har fastnat för Ioannina. Eller jo, det vet jag ju egentligen om jag tänker efter. Jag vet att jag har fastnat för det otroligt vackra läget mellan de praktfulla bergen intill sjön Pamvotida. Jag vet att jag har fastnat för hennes mäktiga historia och hennes föreningen med det nya. Jag vet att jag gillar det brutalromantiska i förfallna byggnader och det moderna livet innanför slottets massiva murar. Jag vet att hon förenar det klassiskt grekiska jag vanligtvis upplever med något helt nytt.

Vy mot Ioannina från ön Nissos. (Foto: Markus Olsson)

Ioannina ligger i Epirus, en av Greklands 13 administrativa regioner, ungefär 100 kilometer inåt landet från den västra kusten där öar som Korfu och Paxos ligger strax utanför. Invånarantalet är runt 100 000 om du räknar med de små förorterna och Ioannina är dessutom en av Greklands största universitetsstäder. Studenterna, arvet från det ottomanska regerandet och givetvis alla invånare skapar en underbar atmosfär i staden vars tydligaste landmärke är det gamla slottet med anor från 528 efter Kristus. Bakom de höga och massiva murarna finns ett eget litet samhälle där en del av Ioanninans invånare fortfarande bor i skydd för illvilliga besökare. I en del av det gamla slottet ligger även museét för silvermside som visar på den långa, gedigna historien Ioannina har med denna ädla metall.

Inne i slottsområdet, Ioannina. (Foto: Markus Olsson)

Läs mer: Uttflykt från Parga- The silversmithing muesum i Ioannina (länk)

Ioanninas historiska centrum är fylld av gågator kantade med museum, butiker, restauranger och barer. Det finns en samlingspunkt i nästan varje hörn och mina 48 timmar på plats gav bara ett smakprov på Ioanninas alla tillgångar.

Ioannina. (Foto: Markus Olsson)

Jag har för vana att strosa omkring på gator och i gränder i timtal när jag besöker en plats och Ioannina erbjuder ett myller av passager och prång att konstant ändra rikting i när en ny möjlighet dyker upp. Överallt erbjuds en tänkbar kopp kaffe, en drink, en bit mat eller en affärslokal med lockande varor. Passa på att ta tillvara stadens fingerfärdighet när det gäller silver eller varför inte njuta av regionens bästa baklava?

Utflykt till ön Nissos (Nisos)

Kloster på Nissos, Ioannina. (Foto: Markus Olsson)

En tur till ön Nissos är ett måste när du är i Ioannina. Med en båtresa på cirka 15 minuter når du en förtrollande plats långt bortom stadens lärm och myller. För två Euro enkel resa får du dessutom njuta av det vackra landskap som omger Ioannina och båtresan ger dig även utsikt över Ali Pasha moskén i slottets citadell och Ioanninas siluett vid Pamvotidas västra strand.

Nissos, Ioannina. (Foto: Markus Olsson)

Ett besök på ön ger en märklig känsla av komplett harmoni och intensvi kommers i en slags uttömmande symbios. Visst låter det motsägelsefullt på något sätt?

När du kliver i land möts du direkt av ett par tavernor som serverar öns specialitet, grodlår och ål, men fortsätt längs den stenlagda gatan förbi intensiva baklava- och sötsakskonsulenter och vidare till en helt magisk plats: byns centrala torg i skydd av ståtliga trädkronor. Trots besökarnas sorl finns det en slags grundläggande tystnad som nästan går att ta på och ordet påfrestning känns oerhört avlägset. Njut av en kaffe under lövverkets skugga och inhalera det kompletta lugnet.

Frappé vid torget på Nissos, Ioannina. (Foto: Markus Olsson)

Den smala gatan tar dig vidare igenom byn till en rad försäljare, nya öppna platser med serveringar och vidare till de kloster som finns på ön. Eller ännu hellre, vik av från huvudgatan och gå längs de stenlagda stigar som byggdes i samband med klostren från 1200-talet och upptäck öns rikliga frodighet mellan de olika monastiska institutionerna.

Att bara vara i Ioannina under 48 timmar gör henne givetvis inte rättvisa utan området i sig erbjuder veckolånga upptäcktsmöjligheter: bergsvandringar, grottbesök, vaxmuseum och förstås alla antika lämningar som finns här.

Läs mer: Ancient Theaters of Epirus- en resa i en av Greklands vackraste regioner (länk)

Hur du kommer till Ioannina:

Från Aten når du Ioannina via den nya motorvägen på bara fyra timmar om du väljer att hålla dig på marken. Inrikesflyget tar dig dit på en timme.

Från Thessaloniki kan du billedes nå Ioannina på cirka fem timmar via den motorväg som knyter samman de två städerna.

I dagsläget flyger Apollo sina charterresenärer till Parga via Ioanninas flygplats så en flygstol med dem är också en möjlig väg att nå Ioannina.

Parga- byn, stränderna och tips på sevärdheter

Detaljer

Kategori: Tips

Skapad fredag, 31 maj 2019 18:40

Träffar: 4095

Förtjust är ordet som bäst beskriver hur jag känner för Parga. Jag är förtjust. Jag är betagen av hennes prakt där hon huserar längs sluttningen ner mot vattnet omgiven av gröna, trädbeklädda berg, det blå-gröna vattnet som larmar mot land, de brokiga husen som bestiger bergets fot och hennes orediga gränder som bjuder på lockande vattenhål och butiker för oss tillfälliga besökare.

Parga. (Foto: Markus Olsson)

Parga är en charterdestination och det märks. Här vaggar skandinaver fram längs hamnpromenaden i för resan inköpta lösa och lediga kläder. Var än du befinner dig hör du de svenska tungorna prata om dagens intryck och morgondagens föreställningar. Och hur är vädret där hemma egentligen? Men det har också sin charm och nya bekantskaper knyts med hemlandets bordsgrannar.

Parga, vy från borgen. (Foto: Markus Olsson)

Längs den stenlagda hamnpromenaden konkurrerar tavernor, restauranger, kaféer och barer om både din hunger och törst. Här kan du välja att äta klassisk grekisk husmanskost, experimentell grekisk husmanskost och rätter inspirerade av de internationella köket. Blå- och vitrutiga bordsdukar på slitna bord till höger och de senaste stålborden med upptryckta underlägg till vänster.

Parga Town Beach. (Foto: Markus Olsson)

Musik och sorl blandas med glada tillrop och skratt. Solen går sakta ner bakom bergen och det mjuka varma dagsljuset blir allt svagare. Lyktorna längs med vattenkanten tar över solens uppgift att belysa de ännu solvarma gatorna i Pargas vattennära strög.

Utsikt från Baros, Parga. (Foto: Markus Olsson)

En av Pargas mest charmiga restauranger är Baros som ligger till höger om piren om du står med näsan i riktning mot havet. I en smal, vinröd byggnad serveras grekiska, lokala viner och vällagad mat i två plan. På den här sidan av hamnpromenaden är stämningen lite mer avslappnad och det är lätt att helt enkelt låta tiden ha sin gilla gång ackompanjerad av friskt, grekiskt vin och riktigt goda smaker.

Baros, Parga. (foto: Markus Olsson)

Baros, Parga. (foto: Markus Olsson)

I Parga finns i första hand två stycken stränder, Parga Town Beach och Valtos Beach, som båda ligger på promenadavstånd. Längs kusten finns betydligt fler stränder och den kuperade terrängen kräver i regel ett motorfordon för förflyttning till dessa, landsvägen eller till sjöss.

Valtos Beach, Parga. (Foto: Markus Olsson)

Valtos Beach är den stora stranden norr om Parga där den närmast byn har grov sand blandad med småstenar men som ju längre bort den sträcker sig övergår till mjuk sand. Här finns solstolar och parasoller som säljs in av bofasta, vana att charma turister. Ovanför stranden ligger flera restauranger och om du en dag känner dig djärv kan du även prova på en och annan våghalsig vattensport

Parga Town Beach. (Foto: Markus Olsson)

Parga Town Beach är en betydligt mindre strand och blir därmed snabbt full på förmiddagen. Solstolar och medhavda brokiga badhanddukar trängs om utrymmet i den gyllengula grova sanden. Det är lätt att, mellan alla kroppar indränkta i solksyddsfaktor, ändå bli förtrollad av det blå-gröna vattnet och stenformationerna en bit ut i havet. Ovanför stranden finns flera serveringar och en kall ö tar på något sätt lite längre tid att dricka här medan du med trollbundna ögon granskar omgivningarna.

Går du över till andra sidan av udden strax intill så finns även en mindre strand, Krioneri Beach, att nyttja.

Ett av Pargas mest tydliga landmärken är den venetianska borgen från 1000-talet. Uppe på den högsta udden markerar den sitt revir och skapar tankar på vad som en gång har varit. Utsikten ner mot Parga är värd alla trappsteg upp till befästningen och du får fritt, och på egen risk, röra dig uppe i borgen bland ruiner och otämjd växtlighet. En restaurang ger möjlighet till en fantastisk kombination av utsikt och förtäring. Utsiktsrikt, inträdesfritt men inte helt riskfritt.

När charterbolag etablerar sig på en ort kommer ofta en rad olika utflyktsmöjligheter med på köpet. Vi turister behöver alternativ till vår vistelse och Parga är inget undantag. Paxos och Antipaxos, Acheron River, Korfu stad och Meteora är några av de lokaliteter som skyltas hos olika arrangörer. Området, Epirus, har mycket att erbjuda sina besökare och med hyrbil kan du bland annat upptäcka små byar, regionhuvudstaden Ioannina och fler mäktiga antika teatrar.

Här kan du läsa om min resa runt till de antika teatrarna: Ancient Theaters of Epirus- en resa i en av Greklands vackraste regioner (länk)

Här kan du läsa mer om museet för silversmide i Ioannina: The silver smithing museum i Ioannina (länk)

Perdika. (Foto: Markus Olsson)

Jag gjorde att par korta avstickare från Parga, den ena till den lilla sömniga bergsbyn Perdika och den andra var en ordnad tur till Acheron River. Acheron River står dock kvar på min bucket-list då den ordnade turen från hamnen i Parga enbart tar dig en kort bit upp längs floden för att sedan lämna av dig för en kopp kaffe i Ammoudia och därefter erbjuda ett stopp vid Lichnos Beach för hemfärd med valfri båt. Den utflykten rimmade inte riktigt med min bild av forsande vatten längs steniga flodbäddar i skogsmiljö med möjlighet att se gamla stenbroar i slöjlikt solljus som silas genom bladverken.

Acheron River. (Foto: Markus Olsson)

Ammoudia. (Foto: Markus Olsson)

Fyra dagar i Parga går försvinnande fort och mitt resesällskap har nu lyft mot Aten medan jag ska spendera ett par dagar i Ioannina innan jag tar mig an den första ön på denna resa, Paxos.

Hitta i Parga:

Athens Street Food Festival

Detaljer

Kategori: Mat och dryck

Skapad måndag, 27 maj 2019 18:33

Träffar: 2505

Jag är mer av en gatumats-ätare än en findining-enustiast. Jag gillar att äta med händerna, att få maten inlindad i papper där såsen rinner ut ur ena hörnet och gör feta fläckar på kläderna. Jag gillar att torka bort överflödet runt munnen som jag oundvikligen dekorerar matklaffen med, jag gillar att händerna doftar av det jag ätit och att de kräver sin rengöring.

Entré till Athens Street Food Festival. (Foto: Markus Olsson)

När jag hittar en lucka i väggen och kan köpa mig en falafel eller en gyros så njuter jag som allra mest, stående under skenet av gatubelysningen medan kön serveras otaliga varianter av det luckan har att erbjuda.

Athens Street Food Festival. (Foto: Markus Olsson)

I fler år i rad har jag missat Athens Street Food Festival som i regel går av stapeln tre helger i maj varje år. Jag har tidigare blivit förpassade till luckan i väggen som jag ändå uppskattar men i år tajmade jag mitt tillhåll i Aten med festivalens sista helg.

Athens Street Food Festival. (Foto: Markus Olsson)

Många av de recensioner jag har ögnat igenom har klargjort att festivalen inte har särskilt mycket nytt att ge och att volymen från discjockeyns ambition att låta musiken studsa i den gamla industrilokalens enorma omfång snarare är ett irritationsmoment än ett berikande.

Athens Street Food Festival. (Foto: Markus Olsson)

Som blek skandinav skulle jag vilja hävda motsatsen. Från de lugna vidderna i utkanten av Västerås till en industrilokal i Aten är avståndet rätt långt och jag uppskattar verkligen känslan, dofterna, oset, volymen, sorlet, röran, de höga rösterna och de små.

Athens Street Food Festival. (Foto: Markus Olsson)

Utbudet inne på festivalen är ett mekka för alla köttälskare även om det finns vegetariska alternativ samt något för den som gör anspråk på sockersöta varor. Dryck serveras i alla dess former och till och med Kopparberg håller sig framme med sin svarta folkabuss.

Athens Street Food Festival. (Foto: Markus Olsson)

Visserligen tar festivalen ett inträde på 2,5 Euro per person men utbudet och känslan ger värde till entréavgiften.

Om du gillar street food och befinner dig i Aten under maj månad är Athens Street Food Festival väl värd sitt besök. Värd för sin stämning, värd för sitt utbud och värd för sina smaker.

Athens Street Food Festival. (Foto: Markus Olsson)

Läs mer om Athens Street Food Festival här: Athens Street Food Festival (länk)

Hitta till Athens Street Food Festival:

Tre dagar till avresa: Aten, Parga, Ioannina, Paxos, Korfu och Agistri

Detaljer

Kategori: Allmänt

Skapad onsdag, 22 maj 2019 14:03

Träffar: 2725

Årets Greklandsresa går i samma tecken som förra året, det vill säga i spretighetens tecken. Jag far än hit och än dit och reser utifrån dit önskan tar mig snarare än den mest fördelaktiga logistiken. Jag har visserligen tagit hänsyn till ett väderstreck i år... nästan i alla fall... och kommer till större delen hålla mig i västra Grekland. Även i år handlar det om att återupptäcka, att ånyo få känna, reagera och genomleva favoritplatser men samtidigt att få detektera ytterligare trakter.

Akropolis, Aten. (Foto: Markus Olsson)

Som alltid startar jag med ett par dagar i Aten där jag också avslutar resan efter tre veckor. Jag vill både bokstavligt och bildligt talat landa i metropolen som jag älskar allra mest. Jag vill insupa atmosfären, förnimma ljuden och dofterna, vara och bli berörd. Jag vill äta min gyros i stadens vimmel, jag vill dricka min ouzo bland färggranna flaskor och jag vill åtnjuta utsikten av ett upplyst Akropolis.

Brettos, Aten. (Foto: Markus Olsson)

Efter att ha inmundigat en liten portion av min favoritstad tar jag inrikesflyget till Ioannina där en silvergrå hyrbil väntar på mig. Med en lätt obehaglig känsla av att köra på de grekiska vägarna ska motorfordonet ta mig ner till Parga. I höstas besökte jag Parga över dagen och fastnade direkt för den ö-känsla som ändå finns på fastlandets västra kust. Här stannar jag i fyra dagar med möjlighet till allehanda utflykter där floden Acheron står högt upp på önskelistan.

Parga. (Foto: Markus Olsson)

När resesällskapet återvänder till Aten stannar jag kvar och återupptäcker Ioannina över helgen. Ioannina är en charmig stad med både gammal och ny bebyggelse som ligger vackert vid sjön Pamvotidas. Här har jag varit förut men under ett strikt schema och jag längtar efter att få utforska henne i min egen takt.

Ioannina. (Foto: Markus Olsson)

Efter en cityweekend drar jag åter ner mot västkusten men denna gång med lokalbussen som släpper av mig i hamnstaden Igoumenitsa. Hoppas jag. Därifrån har jag planerat att ta båten över till Paxos (Paxi) för att mata min hunger efter små grekiska öar där jag kan frossa i enkelhet, små åsnestigar och avlägsna badvikar. För att minimera risken för lappsjuka åker jag därefter vidare till Korfu och huserar mitt i gamla stan. Med Korfu stad som utgångspunkt tar mig sedan runt på ön i ett antal dagar med ett ännu okänt färdmedel.

Korfu. (Foto: Jocke Florén)

Förra årets stora favorit blev den saroniska ön Agistri. Mina dagar där går till resehistorien som några av de allra bästa. Och vem vill inte återuppleva det? Därför förlägger jag mina sista dagar i detta paradis, på samma hotell vid samma strand där jag kan låta min lekamen flyta ut under ett gult parasoll. Kvar på Agistri-agendan har jag att vandra till byn Limenária som jag inte hann med förra året.

Nu närmar vi oss mitten av juni och med en timmes båttur tar jag mig sedan tillbaka till Aten för en sista natt bland gator och torg jag snart hittar till med ögonbindel.

Agistri. (Foto: Markus Olsson)

Sedvanligt kan ni följa min resa via mittgrekland.se´s Instagram konto (länk), Facebooksida (länk) och här på bloggen. Möjligtvis kanske det blir en och annan livesändning på Facebook också.