Blogg 2019

Om mig

Bild till bloggen
Markus Olsson

Under mina öluffarresor i Greklands övärld har jag kommit att fastna för detta vackra, varma land. Jag älskar naturen, maten, musiken men framför allt det gästvänliga folket som tar emot en med öppna armar. Med mittgrekland.se hoppas jag kunna bygga uppe en webbsida med fakta och inspiration för dig som ska eller planerar att resa till Grekland.

Kalender

Vandringar på Sifnos

Oj, den här godisen smakade visst tvål, eller är det en tvål som smakar godis? Oklart. Desperate times call for desperature measures när sockerbehovet får varenda cell i kroppen att centrifugera i protest. Nåja, lite tvål får säkert kroppen på rätt köl igen.

Kastro

Kastro, Sifnos. (Foto: Markus Olsson)

I dagarna två har jag vandrat i bergen och morrat över de mörka molnen som slickar bergskammen med sina svarta tungor. Det var ju nu jag skulle rulla ut mig på stranden och lapa sol de sista dagarna men någon ville något annat. Istället har jag pressat kroppen och min rädsla för höjder till max på små steniga leder intill branta stup. Jag startade tisdagen med att ta bussen till Apollonia för att därifrån knalla ner till Kastro, en riktigt gammal vacker by med små, små gränder som är omgivna av en stadsmur. Hela byn är kulturminnesmärkt och därmed orörd och oexploaterad. Jag snurrade runt ett tag och fascinerades över hur olika vi människor väljer att leva ändå. På denna ö har jag valt att bo på ett nyrenoverat hotell i Kamares och med tunga regnmoln över Kastro och mig bestämde jag mig för att gå tillbaka dit. Jag tog bergsvägen de sju kilometerna tillbaka ner till Kamares. Föga hände på denna vandring förutom den lilla detaljen att jag fick pressa min lekamen mot bergsväggen när en stressad åsna i full färd tog stigens utrymme. På åsnans rygg satt en solbränd man och vajade som en fjäder i vinden. Han verkade inte riktigt kunna bestämma åsnans hastighet där de for fram längs berget, men jag hoppas att de var på väg i rätt riktning i alla fall. En vanlig dag i Grekland helt enkelt.

KamaresKamares, Sifnos. (Foto: Markus Olsson) 

Idag hade jag åter planerat en dag på stranden i gassande sol med lite rödaktig hud som resultat av den väl uttänkta planen. Istället blev den en mil rakt upp på berget och ner igen. Trots alla leder jag har vandrat på i detta land så kunde jag inte låta bli att återigen tro att jag hittade en ny led som sedan visade sig vara en snirklig getstig fram till ett stup och som jag med dödsfruktan fick backa tillbaka ifrån. Ibland en onödigt lång sträcka när allt plötsligt börjar se likadant ut och med tusen olika stigar att välja mellan. Ner kom jag igen i alla fall och nu ligger jag här på sängen och är godissugen eller tvålsugen eller vad det nu är. Imorgon har jag planerat för en fantastisk dag i den gyllengula sanden med det turkosa havet som en svalkande motpol till solens hetta. Ja, det blir en bra dag imorgon.

Alonissos- Skiathos- Sifnos

megalos mourtias

Megalos Mourtias, Alonissos. (Foto: Markus Olsson) 

(Farbror Frej-trudelutt) Hå hej, inte på låtsas med farbror Kostas! Hej alla barn nu blir det barnprogram, titta nu vad farbror Kostas tar fram. En liten jordfräs och nu skall ni få höra vad man med en liten jordfräs kan göra, meckelimeck och meckelimuck så har vi gjort oss en epatruck.

Vythisma

Vythisma, Alonissos. (Foto: Markus Olsson) 

Jo, för så är det faktiskt. Två stycken av dessa åkdon har jag observerat och nu också fått mig förklarade. Kostas kan tydligen montera bort själva fräset på jordfräsen och sedan koppla på en liten kärra och sedan har han fått det bästa vrålåket man kan tänka sig. Bra att lasta inköpen på är den också. Den första av dessa skapelser såg jag på Egina och den andra här på Alonissos. Det kanske är något jag ska knåpa ihop där hemma. På morgonen fräser jag lite jord och på eftermiddagen åker jag in till stan och handlar. Oslagbart. Annars tar jag mig mest fram till fots och igår vandrade jag till de två stränderna Vythisma och Megalos Mourtias och lekte en stund i vattnet. Det blev en rätt behaglig dag i solen och på vägen tillbaka tog jag en liten omväg för att komma in i Patitiri ifrån ett annat håll. Vägen sluttar brant nedåt in i samhället och husen längst ut i stadskanten har stora trädgårdar med odlingar i. Som från ingenstans lockade de solmogna citronerna något oerhört där de växte i mängder bakom höga, rostiga stängsel. Jag har inte pallat frukt sedan barnsben men nu återväcktes lusten till det spännande, otillåtna och lite farliga. Jag kastade snabba blickar åt höger och till vänster för att se om någon skulle kunna se mig men alla fönsterluckor var stängda och inga bilar varken syntes eller hördes. Jag släppte min svarta elva-litersväska på den dammiga, stenlagda vägen och lika vig som om jag vore nio år hivade jag upp det ena benet på den gjutna delen av staktet, tog tag i det rostiga stängslet och drog mig upp. På tå nådde jag precis en citron som jag slet av grenen. Jag hoppade snabbt ner på vägen, plockade upp min väska, kollade mig nervöst omkring och gick fnittrande ner för vägen. Vad jag skulle med citronen till var lite oklart men den luktade otroligt gott och var riktigt sur.

Citronträd

Citronträd. (Foto: Markus Olsson) 

Maria som jag hyrde rummet av hör ganska dåligt. Det fick jag erfara när jag strax innan avfärd gick upp till boendet för att hämta min ryggsäck. Hon fanns ingenstans att hitta och jag började leta lite här och var och till slut hittade jag henne inne på ett rum där hon var i fullt sjå med att borsta ur en toalett. Hon hörde mig varken första eller andra gången jag ropade hennes namn men när jag tredje gången sjöng ut Marrrrrrrria! blev hon så rädd att hon höll på att ramla huvudstupa rakt ner i toalettstolen. Som tur var hann hon stoppa fallet genom att ta emot sig mot det rosafärgade kaklet. Vi skrattade gott, jag fick min ryggsäck och gick ner till färjan.

Jag har nu lämnat Alonissos och återvänt till Skiathos, men enbart för en natt för imorgon bär det av till Sifnos via Aten. Okristligt tidigt. Klockan 05.40 väntar en taxi på mig nere vid vägen som helt underbara, lilla, väna Aris har ordnat åt mig. Duschutrymmet i detta boende må bara vara två decimeter brett men hennes servicehjärta är desto större. Hon mötte mig nere i hamnen när jag kom trots att det bara är 100 meter att gå, hon köpte nytt vatten åt mig och ordnade en arla taxi. Vill man bo mitt i stan nära Rock n' Roll Bar så kan Nost Algo vara något, www.nostalgo.gr.

Så, nu har jag kommit till Kykladerna och Sifnos där denna resas sista dagar ska tillbringas. Vi får se vad ön har att erbjuda imorgon för idag är det bara mat och slappa som gäller. Avrundar med en farbror Kostas till.

Hå hej, inte på låtsas med farbror Kostas. Hej alla barn nu blir det barnprogram, titta nu vad farbror Kostas tar fram. En liten tejpbit och en liten sladd och nu skall ni få höra vad man med tejpbitar och sladdar kan göra, tejpelitejp och en änglavakt så har vi gjort oss en väggkontakt.

Alonissos- de första dagarna

Ah! På Alonissos kommer jag nog att trivas. Jag bor uppe på en kulle precis vid hamnen med ett lågt hus och några stora tallar framför balkongen. Mellan grenverkat skymtar jag det blå havet och vågorna som vinden har jagat upp nu på kvällskvisten. Nästan omedelbart efter det att jag hade klivit i land kände jag det lugn som Alonissos utstrålar. Jag bor i hamnsstaden Patitiri, en ung stad, som snabbt byggdes på 60-talet efter en jordbävning som ödelade Chora och som tvingade befolkningen att flytta på sig. Här har inte arkitektur och estetik varit prioritet utan funktion och nytta. Det ger på sitt sätt staden sin charm och skalar av allt vad lyxtrurism och snobbighet heter. Jag gillar't.

Patitiri

Patitiri,  Alonissos. (Foto: Markus Olsson) 

Maria, som jag bor hos, är en dam i 70-års åldern med kort brunt hår, blek hy och en blick som skulle kunna skära en mitt itu. Hon kan väldigt lite engelska och kommunikationen under promenaden från hamnen till boendet utgjordes av gester. Eftersom jag var i akut tvättnöd försökte jag fråga om det fanns någon tvättinrättning i staden som jag kunde nyttja. Med språket nådde jag inte fram men när jag med charader visade hur jag tvättade nere vid floden under tryckande hetta och pekade ner mot stan gick budskapet fram. Trodde jag ja. Hon försvann med ordet "wash" mumlandes för sig själv och kom strax tillbaka med tvättmedel och visade med sina fläckiga händer hur man sätter i proppen i handfatet. "You wash" sa hon och log brett. Jag bugade och tackade med högerhanden på hjärtat och satte därefter igång en stortvätt. Kvällen blev lugn med en bit mat på taverna Ostria med kanske det godaste lammet hittills tillagat med öl och honung.

På morgonen vaknade jag till mörka moln och enstaka regnstänk så kroppslig exponering på en av de lokala stränderna utgick och istället tog jag sikte på det gamla Chora, en vandring på cirka 40 minuter. Chora, eller Palea Alonissos som staden egentligen heter, totalförstördes som sagt var i en jordbävning på 60-talet men är nu i princip helt återuppbyggd. Något enstaka renoveringsobjekt kvarstår förstås men det finns det i alla grekiska städer, även i de mest attraktiva lägena. Det blev en riktigt angenäm upplevelse och staden är nog en av de finaste Chora jag har snurrat runt i vilket nu börjar bli dryga tjugotalet. Jag landade så småningom på bageriet och beställde in en frappocino och äppelpaj och till ljudet av några som lärde sig dansa zorba i det rosa grannhuset njöt jag en bra stund av koffeinet och sockret i den svaga vinden på bageriets balkong. Förutom jag satt endast en gammal, skäggig man ett par bord bort och sippade på en kaffe. Han satt ihopsjunken iklädd trasiga jeans och en alldeles för stor stickad tröja. Då och då sträckte han på sig och gav i från sig en ljudlig rap. Han satt där när jag kom och han satt där när jag gick och han sitter säkert fortfarande där på balkongen... och då och då sträcker han på sig och rapar ljudligt. På vägen ut betalade jag i kassan och blev tilltalad med sir. Rak i ryggen av titelaturen observerade jag inte byggnadens konstruktion och jag for ut som en kanonkula när den höga tröskeln stoppade det naturliga steget. Jag landade skickligt på alla två på andra sidan den stenlagda vägen och fortsatte rakryggad min promenad ner till Patitiri precis som om att flygturen var planerad.

Palea Alonissos

Palea Alonissos,  Alonissos. (Foto: Markus Olsson) 

Nu börjar eftermiddag övergå till kväll och vi får se om det blir strand eller berg imorgon men först av allt ska jag fyllas på med energi på någon av tavernorna i hamnen.

Det sista av Skopelos

Igår slutade Manneken att kissa och lika bra är nog det med tanke på hans påtagliga urologiska problem. Den gröngula vätska som han hittills har producerat hindrade dock inte en av områdets katter från att släcka sin törst ur den missfärgade pölen. Just när jag var i färd med att stänga fönsterluckorna för natten hoppade en vit- och gråspräcklig katt upp på stenkanten och lapade i sig några milliliter. Det var tillräckligt för att antingen åstadkomma en fövandling till marskatt eller ge kraftiga magsmärtor för det tog minst en timme innan den slutade yla och åla som en orm längs stenplattorna. Jag somnade lite senare igår kväll om man säger så. För den som vill är det är fritt fram att prova vätskan men jag håller mig till aspartamdryck och sitter istället däst i skuggan och läser Skulden- Eurokrisen sedd från Aten av Kajsa Ekis Ekman. Under natten drömde jag sedan om marskatter, euro, demonstrationer och Papandreou. Runt tretiden på morgonen vaknade jag av att toalettstolen pratade med mig. Den här toaletten har faktiskt en mun som nu uttalade ett slags konstant mässande som den aldrig tidigare yttrat under dessa dygn. Kanske var det stora toabesvärjelsen jag fick, jag vet inte, men jag fick tyst på den genom att ruska lite i vattenbehållaren i alla fall. Natten fortlöpte sedan utan störmoment från varken katter eller toaletter.

bakom vassen

Livet bakom vassen. (Foto: Markus Olsson) 

Idag tog jag bussen till Stafilos för att njuta av några timmar på stranden. Mina boots gav dålig respons på morgonen så bussen fick förflytta min kroppshydda de fem kilometerna istället. Stranden har ganska grov sand på gränsen till grus och i bakgrunden löper en bergsvägg längs hela stranden vilket gör att det blir extra varmt när lufttemperaturen ligger runt 27 grader. Så, jag badade, badade och badade och blev sedan så rastlös att jag snörade på mig skorna och gick tillbaka utan någon större protest från skorna.

Stafilos

Stafilos, Skopelos. (Foto: Markus Olsson) 

Kvällen har nu tillbringats på Platanos, en av restaurangerna som ligger runt torget Tria Platania, och med ett berg av gurka, tomater, lök och pita pork på tallriken. Torget kallas också souvlakitorget vilket kanske avslöjar restaurangernas inriktning på menyerna. Mitt på torget växer ett träd med en enorm lövkrona under vilken de kvadratiska borden med olikmönstrade dukar är placerade. När kvällen skymmer tänds små lampor i trädet och ger en känsla av att nästan sitta inomhus. Stärkt av mat och dryck tågade jag sedan allra längst bort i hamnen till biljettkontoret för att inköpa morgondagens färjebiljett till Alonissos. Där fick jag veta att biljetter till den avgång jag ville åka med säljs av ett kontor på andra sidan hamnen. Sagt och gjort, jag traskade genom hela hamnen för att inte hitta någonstans att införskaffa den nu i guld värda biljetten. På knagglig engelska fick jag veta att, nej, biljetter för den färjan säljs mitt i hamnen till höger om hamnpolisen. Med släpande steg gick jag tillbaka för att till slut, bakom en restaurangs parasoll, hitta biljettkontoret som visade sig vara stängt. De håller enbart öppet en dryg timme före avgång. Bara att gå dit imorgon igen alltså för imorgon åker jag härifrån vare sig biljettkontoren vill det eller inte.

Tria Platania

Tria Platania,  Skopelos. (Foto: Markus Olsson) 

Skopelos- ett par dagar senare

Jag och kylskåp har i regel en osund relation och det ljusbruna, kvadratiska kylskåpet Eskimo är inget undantag när det gäller denna regel. För att kunna hålla sin kyla levande gentemot mig går hon igång ofta, dag som natt, och efter varje utbrott tar hon fram sin lyra och knäpper på en sträng, troligtvis i ton c. Var hon gömmer sin lyra vet jag inte men när jag hittar den så åker den ut för hon väcker mig med sitt spelande i den mörkaste medelhavsnatten och mörkrädda själar vill inte bli väckta mitt i natten. Det är ytterst tveksamt om vi kan lösa detta som civiliserade varelser, Eskimo och jag, så var finns Dr Ruth när man behöver henne? Jag undrar förresten vad Dr Ruths motsvarighet heter i Grekland? Dr Retsina kanske. Jag ska kolla i telefonkatalogen imorgon. Förutom denna destruktiva relation så börjar boendet ta sig riktigt bra här bakom vassbuskaget. När jag kom tillbaka efter en vandring till Glisteri Bay idag var rummet städat, disken diskad och alla handdukar utbytta och på den brunspräckliga köksbänken stod en skål med frukt. Tackar för det.

Glisteri Bay

Glisteri Bay, Skopelos. (Foto: Markus Olsson)

Skopelos stad är en fin liten stad som strävsamt klättrar upp på berget med små snirkliga gränder som slutar vid det gamla Kastro. Högst där uppe finns en taverna i kykladisk stil i vitt och blått där jag hade tänkt att vila min trötta vader efter dagens vandring men väl där uppe visade det sig att ingen annan hade velat det och på dörren stod det closed. Det var bara att klättra nedåt och ambitionen att köpa färdig lunch övergick till att själv laga en grekisk sallad som jag så småningom avnjöt tillsammans med Manneken Pis på min lilla stenlagda uteplats. Ett par kajor gjorde oss sällskap i grannens aprikosträd och de berättade den ena vitsen efter den andra. Jag drog inte på munnen en enda gång utan lät den istället fyllas med solmogna tomater, gurka, oliver och fetaost.

Skopelos stad

Skopelos stad. (Foto: Markus Olsson) 

På den tredje dagen gjorde han en vansinnesvandring från Glossa till Agios Ioannis (kyrkan för bröllopet i Mamma Mia) i stekande sol och 30-gradig värme. Om det ena vägen går väldigt mycket nedåt så betyder det att det andra vägen går väldigt mycket uppåt. Jag har nog aldrig sett så många glosögon stirra på mig genom hyrbilsrutorna och charterbussarnas stora sidofönster. En liten mörkblå hyrbil stannade och erbjöd mig lift men jag tror att jag svarade med en liten trudelutt av These boots are made for walking. Det hela är lite oklart men snabbt som blixten for i alla fall hyrbilen iväg med uthyrarens dekaler fladdrande i den varma vinden och jag knallade vidare. Det hela tog nästan tre timmar i lutande terräng och det tog tre timmar till innan jag slutade svettas. Jag duschade i en tredjedel av en timme och åt i trettio minuter efter det. Imorgon tänker jag ta ett fordon till hjälp. These boots need to rest.

Agios Ioannis

Agios Ioannis, Skopelos. (Foto: Markus Olsson) 

Jag har just insett att jag i princip är fången här i ögruppen Sporaderna och den enda vägen ut är med flyg från Skiathos. Det är klart att det finns sämre ställen att vara fången på och sona för sina synder så jag ska inte klaga men det ställde till det lite i reseplaneringen eller kanske i bristen på planering. Nu blir det en tur via Aten igen för att komma vidare ut på någon ö i Kykladerna innan jag styr vingarna hemåt igen, fast innan dess är det en dag till på Skopelos som gäller och sedan några dagar på Alonissos.

Ankomst Skopelos

Skopelos

Skopelos stad, Skopelos. (Foto: Markus Olsson) 

För några timmar sedan lade Apollon Hellas till i Skopelos hamn med en ganska stor skara resenärer som alla for iväg med sina rumsuthyrare i motsatt riktning mot vad jag gjorde med min. En glad dam i vita kläder, med mörkt lockigt hår och med ett bländande leende stod och viftade med ett papper i A4-storlek som hon hade skrivit Maxikus på när jag som sista passagerare klev av färjan. "Mr Maxikus, car over there" sa hon och pekade på den minsta lilla röda van jag någonsin sett. Till och med jag som är tre äpplen hög fick sitta med knäna upptryckta mot hakan för att rymmas i passagerarsätet. Med stora ögon såg jag hur alla andra turister for iväg i motsatt riktning medan vi med plattan i botten fräste iväg mot andra hållet. Den glada damen ursäktade sig för sin dåliga engelska och med några enstaka ord pekade hon ut tänkbara faciliteter jag skulle kunna komma att behöva; "rent car", "busstation", "supermarket". Med en tvär sväng åt höger trycktes mitt ansikte mot fönsterrutan och med mina stora ögon och sammanpressade näsa for vi runt en nerlagd bar och rakt ut på en gräsplätt. Bilens fjädring hade nog sett sina bästa dagar och min näsa gled upp och ner mot rutan i takt med det ojämna underlaget innan jag kunde vrida tillbaka ansiktet i färdriktningen. Med minskad fart rundade vi en stor vassansamling och stannade med en tvärnit. "Welcome mr Maxikus". På ett sätt är detta tjusningen med öluffandet, man vet liksom aldrig riktigt hur och var man kommer att bo. Ibland blir det riktigt bra och ibland lite mindre bra. Jag saknar min reskompis som nu har landat hemma i Sverige och som hade livat upp vistelsen i detta lite mörka rum med torkade myror i kastrullen för kaffekokning. I övrigt är rummet rent och troligtvis renoverat någon gång de senaste åren och känns italiensk i sin inredningstil med mörka möbler och stenväggar. Jag har en egen uteplats med en alldeles egen Manneken Pis i en liten damm. Av färgen på vattnet att döma så har nog pojken en kraftig urinvägsinfektion och skulle behöva läkarvård enligt min bedömning men man är ju lekman på området så den gröna färgen kanske är fullt normal för någon som kissar konstant.

Idag blir det inga fler äventyr förutom en promenad till mataffären för lite inhandling av kvällsmat och frukost. Imorgon får skorna styra mig söderut och till någon av stränderna där och nu när jag ändå är på "Mamma Mia-ön" kanske jag ska hoppa på en av turerna som tar alla ABBA-fantaster till filmens highlights.

Skiathos- de sista dygnen

Idag startade vi morgonen med sockermunkar lika stora som pizzor. Sockret fastnade som ett grusigt läppstift på läpparna och vi satt ett bra tag på vår vita balkong med våra sugarlips och putade med läpparna med några koppar rykande hett kaffe. Ända in i det bittra slutet så har vi försökt få damerna runt omkring oss att smälta genom att med breda leenden hälsa godmorgon när de passerar vår balkong. Jag tycker nog att vi börjar komma någon vart nu när vi har lagt på oss ett kvinnligt attribut för i morse svarade flera stycken av dem tillbaka. Annars är det Johan som har lyckats få ett par blonderade norskor i 60-års åldern att yttra ett par ord. Alla balkonger ligger i en lång rad längs husväggen och fem balkonger bort med svarta smidesräcken mellan varje uteplats bor nog Norges längsta kvinna som igår eftermiddag för första gången ordade när hon behövde hjälp med att öppna sin flaska med lokalproducerat rosévin. För att komma till hennes lägenhet så måste man gå ut på baksidan och där träffade Johan på Ambjorg och Brunnehilde (eller vad man nu heter i Norge) som lurigt frågade honom om han även kunde servera dem. "Javisst" svarade Johan och frågade vad de ville ha serverat. "Vad som helst" bubblade flickorna ur sig och sprang upp för trappan lätt rosa om kinderna och fnissade hela vägen in i lägenheten. Det börjar äntligen hända något med damerna nu. Imorgon intar vi vår sista frukost här på Skiathos och gissa vilka som även då kommer att sitta med sugarlips på balkongen?

Igår kom vi på den strålande idén att på kvällen äta flerrätters trots att vi aldrig riktigt blir hungriga. Vi hamnar alltid i hotellbaren på eftermiddagen och intaget där kan man säga dämpar lusten av ytterligare kaloriintag. Vi knallade ändå ner på stan i nytvättade pikéer och färgade shorts och fastnade för en restaurang där allt gick i vitt och där två skickliga greker spelade och sjöng grekisk folkmusik för restauranggästerna. Servitrisens stora barm la sig tungt på mitt lockiga hår när hon böjde sig fram för att ta beställningen som bestod av friterad ost, spenatpaj, souvlaki (fläsk och kyckling) och en liter rosévin. Med armarna utsträckta åt båda sidorna gungade hon och barmen ner till köket för att lämna beställningen. Till tonerna av zorba åt och drack vi och märkte knappt att kycklingen var rå. För att råda bot på eventuella magåkommor ordinerade vi oss magmedicin i form av cocktails på Rock 'n Roll Bar och köpte oss magmedicin ända in på småtimmarna.

 rocknrollbar2

RocknrollBar1

Rock n' Roll Bar, Skiathos. (Foto: Markus Olsson) 

Behandlingen föll väl ut och idag är vi friska om än något trötta. Därför tog vi badbåten tillbaka till Achladia beach för en sömnig eftermiddag under de av väder grånade bambuparasollen. Där tog dagen en annan vändning än vad vi hade tänkt, nämligen som en tur på rullbandet i lustighuset. Stolen började rycka fram och tillbaka och lätt irriterad undrade jag vad det var för offer som gick loss på en trött skandinav på detta märkliga sätt. Med hyttande näve vände jag mig om för att visa på mitt missnöje men bakom mig fanns inte något offer och först då såg jag att även parasollerna och träden hade klivit upp på lustigahusets rullband. Damen bredvid oss kom skrattande tillbaka från toaletten för när hon precis hade landat på toalettringen så trodde hon att toaletten åkte iväg mot sällan skådade jaktmarker. Någonstans i den grekiska arkipelagen mättes ett skalv på 6,4 på richtersskalan och vi fick bara smaka på en liten tur som på ett nöjesfält. En rätt märklig känsla. Den bastanta strandvakten iklädd sliten svart t-shirt som spände över magen och med grå slitna shorts vaggade fram till oss och med armar i skrikande behov av hudkräm förklarade han gestikulerarande att allt nu var lugnt och att det bara hade varit han och hans fru som hade lekt i sänghalmen. Jag kan tänka mig att de faktiskt kan få marken att röra sig när de väl sätter fart. Därefter somnade jag och sov säkert i ett par timmar innan vi längs huvudvägen gick in mot Skiathos stad igen.

Badbåt Skiathos

Badbåt, Skiathos.(Foto: Markus Olsson) 

Nu är det dags att åter inta hotellbaren och lite flytande kalorier för att fira sista kvällen på ön innan Johan åker hem till Sverige och jag fortsätter till Skopelos imorgon. Kalispera!

Skiathos- det första dygnet

På plats 10 C och D satt vi i mörkblå lädersäten på inrikesplanet från Athen till Skisthos. Savannen av vajande grå hårstrån med några enstaka kala stenar kanske borde ha gett oss en hint av vad som komma skulle, men istället fokuserade vi på de grekiska skyltdockorna som trots att planet var i ständig lutning, på väg upp eller på väg ner, till varje pris skulle hinna med serveringen. Innan de ens hunnit servera den sista grå kalufsen slet de halvdruckna drycker ur händerna på de som försökte släcka sin törst för nu var vi redan på väg ner för landning på Skisthos. Fäll upp borden, sitt ner, på med säkerhetsbältena befallde dockorna. Skiathos är uppenbarligen är ett riktigt pensionärsparadis av stora mått för här finns bara två hårgfärger; grå och lila. Fotriktiga skor, dagrycksäckar, medhavd kaffetermos och gåstavar tillhör grundutrustningen här på hemmet Solflugan. På kvällen svirar man om till eleganta dresser, stänker på sig parfym och äger restaurangerna. Vi kommer inte riktigt in i gemenskapen utan möts med stor skepsis både hos våra balkonggrannar, i hotellets bar och nere på stranden. Man hälsar inte, man tittar snett och jag skulle inte bli förvånad om vi en dag får oss en gåstav i huvudet. Det känns ungefär som om vi har serverat rödvin till pannkaka. Big failure! Här pratar kaffetermosarna bara svenska och norska men det finns några enstaka britter som ändock bjuder på ett leende och drar av ett skämt. Märklig känsla det här men jag tror inte att det skapar några större känslomässiga ärr i våra försiktiga själar.

Evangelistriaklostret

Klostret Evangelistria, Skiathos. (Foto: Markus Olsson) 

Igår snörade vi på oss skorna och vandrade upp till Evangelistriaklostret från 1794. En promenad på cirka en timme i lutning rakt upp och vaderna fick känna på vad det kan innebära att gå i kloster. Utsikten var ansträngningen värd och munkarna vet hur man drar in en slant till verksamheten så vi köpte oss en glass och svalkade oss under pergolan. En väg upp brukar i regel även betyda en väg ner och vi valde att ta en av vandringslederna genom skogen för att ta oss tillbaka till Skiathos stad. Naturligtvis kom vi att träffa på en ny orm. Har man berättat för mig i alla fall för jag såg den aldrig. Tydligen var det den superfarliga Miloshuggormen som bara finns på Milos men den måste ha simmat hit och slingrat sig upp för berget för från ingenstans hörde jag ett illvråll och en enorm skugga sveper högt över mitt huvud. Det var min vän Johan som såg den megagiftiga Miloshuggormen av en längd på 1,5 meter och decimetern tjock. Han landade ninjasäkert på stigen framför mig och skrek åt mig att löpa och den eftermiddagen satte vi nytt svenskt rekord i 100 meter häck. Vägen ner från klostret gick därmed mycket snabbare än vägen upp vilket gav oss lite extra tid att sitta i hotellbaren och ju fler Ouzo vi drack desto längre och fetare blev ormen.

Achlaida Beach

Achladia Beach, Skiathos. (Foto: Markus Olsson) 

Frukosten äter vi varje morgon på vår balkong tillsammans med vår sköldpaddsfärgade kompis som säger mjau som ingen annan katt kan. Den älskar ost har vi märkt men den verkar ha en viss intolerans mot laktos för sedan vi började frukostera har den fått gaser om man säger så. Det kanske ändå finns en anledning till att balkonggrannarna inte vill chit chatta med oss. Imorgon lämnar vi Solflugan för en en dag på Achladia Beach, långt bort från hemmanent och gåstavar.

Avfärd Egina, ankomst Skiathos

Blue Dolphins
Blue Dolphins,  Vagia, Egina. (Foto: Markus Olsson) 

Måndagen startade med ett stilla regn över Egina, ett regn som bäddade in vår planerade turné med Jan-Olofi ett slags mjukt skimmer. Turnéplanen var lite oklar och vi hade inte sett programmet men vi satte oss i den silverfärgade Mitsubishin som spann loss på den stengiga uppfarten mot Blue Dolphins. Som tur är så är silverpärlan fyrhjulsdriven för det kan bli slirigt på vägarna när det regnar och det dammet lägger sig, eller slipprigt som Jan-Olof säger. Med fyra glosögon stirrandes ut genom sidorutorna for vi backe upp och backe ner, ut på små lervägar, ner i vikar och runt små byar. Här och där stannade vi och blickade ut över vyerna, fotade och fick oss en lite föreläsning om platsen eller monumentet. Även om Jan-Olof har varit på ön i några år så lockade äventyrslusten honom att prova nya branta vägar, eller något som i alla fall liknade vägar. Skickligt manövrerade han pärlan i, jag svär, 90-graders lutning även om det krävde en vändning på platser där det inte fanns plats och halva bilen hängde ut över branta stup utan slut. Det är Jan-Olof det. Vi fick en riktigt bra upplevelse och fick se miljöer vi annars skulle ha missat. Ett stort tack till vår turné runt Egina!

Dagen innan hade vi själva slitit på våra sulor när vi vandrat längs kusten och upp på de trädbeklädda bergssluttningarna till bland annat öns övergivna Chora, Paleochora, från 900-talet. Nog för att jag kan bli mätt på stenlagda, överväxta gångar, fallfärdiga stenhus och gamla kapell, men det var något speciellt att vandra runt på de ojämna stenarna i något som en gång blomstrat och sedan övergivits. Jag höll för övrigt själv på att bli övergiven när min annars så stabila vän med sin numera vita kalufs satte nytt svenskt rekord i höjdhopp. 2, 45 meter mätte hoppet som förorsaktas av en grön orm. En orm som han med den vita kalufsen aldrig såg utan som jag blodsockerlåg påpekade slingrade sig in bland snåren bort från stigen. Kompisen hävdade bestämt att den skosnörestora snoken var en livsfarlig mamba och att vi precis undkommit med liven i behåll. Själv var jag sockersugen och fick associationer till sura, sockrade godisremmar. Det vore smaskens det.

Tisdagen kom och det var dags att lämna Blue Dolphins i Vagia och Egina. Det tog något dygn innan vi började gilla Egina och det var mycket tack var tipsen och rundturen från och med Jan-Olof och silverpilen som gjorde det. Håll utkik efter båda två om ni åker till byn Vagia på Egina.

Egina stad

Egina stad. (Foto: Markus Olsson) 

De sista timmarna tillbringade vi i Egina stad där också hamnen ligger. Staden har en trevlig hamnpromenad med restauranger och caféer samt en affärsgata bakom den första husraden. Vi landade på en taverna med inredningen målad i ljus, ljus blå. Här fick vi dessutom lämna våra tunga ryggsäcker medan vi strosade runt i staden och väntade på färjan. Vi tog en tidig lunch i solen och jag åt majonnäs med lite sallad till. Det står man sig förvånansvärt länge på. Jag ska nog börja med majonnäsluncher hemma också. Mera majonnäs till folket!

Nu har vi landat på Skiathos bland grå kalufser och krumma ryggar som alla pratar norska eller svenska, men mer om det en annan dag. Vi bor i en låda som enligt utrymningsplanen är receptionen men receptionen är baren som heter något annat än det boende som vi har bokat. Om en av oss hänger ut över det svarta balkongräcket i smide och den andra håller fast den första i fötterna så har vi faktiskt havsutsikt. Här kan vi nog komma att trivas. Imorgon väntar en vandring till klostret Evangelistria och lite strandtid bland de grå kalufserna.

Skiathos flygplats

Skiathos, flygplatsen. (Foto: Markus Olsson)

Egina- de första dagarna

Untitled4

Afeatemplet,  Egina. (Foto: Markus Olsson) 

Lite för tidigt lämnade vi Aten denna gång. En stad som jag från början hade lite svårt för men som ger mer och mer för varje resa som jag strosar i stadens gränder och denna gång hade jag gärna strosat ett par dagar till. Istället tog vi tunnelbanans gröna linje ner till Pireus för att ta färjan över til Egina (Aegina), atenbornas semesterparadis. Färden över till Egina tar dryga timmen med slöfärjan och ungefär halva tiden med snabbåtarna. Vi valde den mer slöa varianten av färdmedel och njöt av solen uppe på däck. Vi var inte många själar som hade tänkt sig en weekend på ön som ger Greklands bästa pistagenötter. Igår satt vi som två gnagare och åt nöt efter nöt efter nöt efter nöt. Det var som om att vi samlade på oss ett förråd inför vintern som i den grekiska försommarvärmen kändes otroligt långt borta. Pistagenötterna tillsammans med ett glas kallt vitt vin intog vi här på Blue Dolphins snackbar serverat av den blyga unga grekiska kvinnan som bemannar baren på kvällarna. Vi satt länge vid de blå caféborden medan kvällssolen färgade den vita väggen i svagt orange och åt nöt efter nöt efter nöt efter nöt.

När vi ankom till Egina hämtade Jan-Olof upp oss i hamnen med sin fyrhjulsdrivna silverfärgade Mitsubishi. Han äger Blue Dolphin och ger ett klassiskt grekiskt boende klassisk svensk ordning, en oslagbar kombination måste jag säga. Jag har nog aldrig varit så trygg innan jag har satt en nyckel i en grekisk dörr. I detta gudabenådade land är ju annars oordning och ovisshet en del av känslorna för en blek skandinav. Jan-Olof kan jätte mycket om ön och området som vi bor i, Vagia, och imorgon får vi nog en privat sightseeing från det silverfärgade fordonet.

 Untitled5

Agia Marina, Egina. (Foto: Markus Olsson) 

Dagarna har vi ägnat åt vandringar som på omvägar har fört oss till Afeas tempel, byn Agia Marina, byn Souvla och den övergivna byn Palia Chora. Kvällarna har vi ägnat åt mat, dryck och samtal. Igår kväll gick vi ner till stranden här i Vagia och till en taverna med levande meny. Det är en kort promenad ner för backen på en trasig cementväg och förbi arga fastkedjade hundar som alla heter Cujo. Vägen övergår till sandstrand nere vid havets möte med land och just denna kväll hade ett tiotal getter och en kärlekskrank åsna valt att ha sitt lördagsmys vid gräsplätten som ligger strax innan den lilla hemmasnickrade bron över vattenansamlingen. Denna charmiga skara kreatur poserade medvetet för det perfekta fotografiet och jag dansade fram för att få det ultimata perspektivet. Jag gick rakt in i fällan kan man säga. På en given signal från en brunfärgad get gav sig den kärlekssugna åsnan av i galopp mot en blond, för fotot, hukad turist. Uppenbarligen i en ställning som tilltalar en åsna. Min vän såg något som jag inte såg och glad i hågen tänkte jag att det här blir en riktigt bra bild medan kompisen med allt högre röst försökte påkalla min uppmärksamhet. Till slut skrek han allt vad han kunde och jag såg vad åsnan hade hoppats på, to "get lucky". I cirka hundra kilometer i timmen sprang jag mot bron och friheten. Jag har aldrig känt mig objektifierad förrän denna ljumma sommarkväll. Nu vet även jag hur det känns. Märkbart berörd landade vi på tavernans servering efter ett välkomnande handslag från dess ägare. Det var nu den levande menyn landade på vårt bord. På en obehandlad träbricka lika stor som Mitsubishins framruta fick vi beskåda ovala fat med kvällens alla rätter och vi kan nog svära på att bläckfisken fortfarande rörde på sig. Vi förbjöds beställa samma rätt med en skarp blick och ett vänligt leende. Kvällen slutade med att vi konstaterade att vi ätit resans godaste mat hittills, spicy pork och rödvinsmarinerad kyckling.

Untitled3

Stranden vid Vagia, Egina. (Foto: Markus Olsson) 

Copyright 2019 mittgrekland.se  |  Om mittgrekland.se  |  In english  |  Kontakt  |  Web: NyWeb