Blogg 2019

Om mig

Bild till bloggen
Markus Olsson

Under mina öluffarresor i Greklands övärld har jag kommit att fastna för detta vackra, varma land. Jag älskar naturen, maten, musiken men framför allt det gästvänliga folket som tar emot en med öppna armar. Med mittgrekland.se hoppas jag kunna bygga uppe en webbsida med fakta och inspiration för dig som ska eller planerar att resa till Grekland.

Kalender

Samos- några bilder från en av Greklands pärlor

Jag fick tyvärr inte tillfälle att uppleva så många möten på Samos denna gång men några foton kan jag bjuda på från den rundtur vi hann med. Det kanske blir tillfälle att åka tillbaka till Grekland och uppleva Samos på ett helt annat sätt än genom hotellsängen nästa gång.

Samos Vathi Gagkou BeachSamos, Vathi, Gagkou Beach.(Foto: Markus Olsson)

Vi bodde på Samos Bay Hotell vid Gagkou Beach i utkanten av Vathi. Det var ett otroligt fint hotell med stranden precis utanför dörren. Vid stranden finns en taverna med gästfrihet på menyn.

Samos Vahti Gagkou Beach SolnedgångSamos, Vathi, Gagkou Beach. (Foto: Markus Olsson)

Det var inte så att vi klagade på utsikten från vår balkong på Samos Bay Hotel. Detta fick vi njuta av varje kväll.

Samos VathiSamos, Vahti. (Foto: Markus Olsson)

Vid ett besök på Samos och i Vathi, passa på att vandra upp till Ano Vathi som är den gamla staden. En pitoresk liten by på berget med ett par tavernor och en fin utsikt ner mot nuvarande Vathi.

Samos PythagorioSamos, Pythagorio. (Foto: Markus Olsson)

Pythagoria ligger på Samos östra sida. En stad som är lite mer turistig men en riktigt härlig marina med ett otal restauranger att njuta av.

Samos Tsamadou BeachSamos, Tsamadou Beach. (Foto: Markus Olsson)

En av de finare stränderna på Samos är Tsamadou Beach med sitt klara grön-blå vatten. Väl värt ett besök.

Paros- den vita ön i Kykladerna

Paros- en av favoritöarna i Kykladerna

Årets öluff till Grekland fick redan efter två veckor tyvärr avbrytas på grund av sjukdom . Av dessa två veckor fick jag bara uppleva Grekland från sin bästa sida under en vecka, den andra veckan låg jag nerbäddad på ett hotell. Det finns en del att berätta om grekisk sjukvård och om omtänksam hotellpersonal men det kommer vid ett annat tillfälle.
Nu är jag hemma i åskovädren och har knåpat ihop lite information om en av min absoluta favoritöar i Kykladerna, nämligen Paros. Information om Paros och vad du kan se och göra där hittar du här: Paros. Där kan du även läsa om varför den kallas "den vita ön".

Veckans foto v. 24

Veckans foto v. 24

Dörr v 24Dörr med patina i staden Parikia.(Foto: Markus Olsson)

Det finns så många otroligt vackar dörrar i Grekland. Personligen föredrar jag dörrar med lite patina. Dörrar som vi knappast skulle kunna låta vara här hemma i Sverige. Denna fina dörr finns i staden Parikia på ön Paros i Kykladerna. Vill du läsa mer om Paros kan du göra det här: Paros.

Veckans strand v. 24

Veckans strand v. 24

Paros Delfini BeachDelfini Beach. (Foto: Markus Olsson)

Lilla Delfini Beach på Paros, strax utanför Parikia.Passa på att njuta av den fantastiska tonsikssalladen på restaurangen med samma namn som stranden. Vill du veta me rom Paros, läs här: Paros.

Chios

Chios Chiosstad

Chios stad.

På Chios hann vi knappt göra ett fotavtryck innan vi åkte därifrån igen. Man kan väl säga att det var som en kort mellanlandning mellan Lesbos och Samos som vi har kommit fram till nu. På Chios bodde vi i en liten by som heter Daskalopetra, cirka sju kilometer från Chios stad. Den lilla byn ligger längs kusten och har en liten klapperstensstrand, ett par tavernor, en minimarket och ett bageri. Bebyggelsen ligger som en liten remsa längs vattnet och bakom husen tornar berget upp sig som ett par vita kamelpucklar. Det var nästan så att man förväntade sig att kamelen skulle resa sig upp och ruska av sig alla små hus innan han strosade vidare på sin färd. Det hände dock inte.

Chios Daskalopetra Boende

Daskalopetra, boendet.

Själva boendet som inhyste oss var enormt stort och bestod av ett 40-tal lägenheter, en bar och en stor utomhuspool. Trots att det var nyrenoverat och ansenligt kändes det som att vi bodde i en mörk, instängd Fritzl-källare. Och det var ingen positiv känsla i fall att det är så att någon undrar vad som ligger i det begreppet. Då lägenheten släppte in minimalt med ljus så var alla ljuskällor i de elektriska apparaterna desto starkare. Så starka att våra, av mörkret, svaga sinnen började spela oss märkbara spratt redan efter några timmar. För att inte gå helt bananas hade vi ett ö-råd och bestämd oss för att klä in utrymningsskylten med att par badbyxor och att göra slut på plåstertejpen genom att tejpa in hela AC:n. Kylskåpet kunde vi inte stänga av trots att vi använde alla verktyg i kökslådan så dess groteska, bestialiska läte och gröna ljussken fick fortsätta att forma våra hjärnor i ytterligare en natt. Hade vi bott kvar där hade ni kunnat glömma Frankensteins monster och hälsat Olssons monster välkommen. Grrrraaaauuuhhh!

Chios Daskalopetra Strand

Daskalopetra, stranden.

Eftersom vi anlände till Chios vid midnatt fick vi bara en dag att upptäcka omgivningen på vilket inte har givit oss en rättvis bild av ön skulle jag tro. Utav de vakna timmar vi tillbringade längs kustremsan gick tre timmar åt att leta efter en öppen taverna som kunde skänka lite mättnad åt hungriga magar med tillhörande kroppar och svaga sinnen. Det visade sig att den enda öppna restaurangen låg runt hörnet där vi bodde, Taverna Temptation. Det upptäckte vi efter 180 minuter. Etthundraåttiominuter av brist på föda, ständigt vandrande längs den blåsiga kusten där inte ens solen ville visa oss lite medlidande. Maten var i alla fall utmärkt och den blyga lilla tanten hade lagat alla rätter alldeles själv. Det märktes väl på den njutningsfulla, oformliga pastan jag valde. På kvällen åkte vi in till Chios stad för att göra gatorna osäkra. Då bröt ett av de kraftigaste ovädren vi har upplevt ut och ensamma på hela gågatan fick vi söka skydd under en gul markis framför en butik som sålde solglasögon. Glosögda stod vi där blöta och huttrade tills vi kutade ner till hamnen och intog en köttgryta med ett tjockt lager smält ost ovanpå. Efter det tjocka lagret av ost tog vi en taxi hem och sjönk ihop i de blå söndersuttna kuddarna i den låga soffan i foajén, fick oss en ouzo och lite nötter, bestämde oss för att det var det bästa på hela dagen och kröp sedan in i vår källare för att vänta ut natten. När vi skakiga klev upp idag på morgonen kunde vi genom det lilla hålet i den gröna fönsterluckan se att solen sken från en klarblå himmel och vi packade ihop våra pryttlar, åt en stadig frukost och hoppade på färjan mot Samos. Båtturen tillbringade vi ute på däck i den ljusa, varma, sköna solen. Inga väggar som stängde dagsljuset ute. Vi njöt inte av friheten i den mest bekväma ställningen kanske men vi fick sol och lite salta stänk från havet i alla fall. Om några timmar dyker nästa resekompis upp och en god middag på en näraliggande taverna väntar. Ingen tretimmarspromenad bort.

Chios Färja

Tredje och fjärde dagen på Lesbos i den grekiska ö-världen

Nu har vi sjunkit ner i våra utan missförstånd bokade säten på färjan mot Chios. Vi hamnade precis framför tv:n vars ljud ska höras även till de som sitter cirka tio meter bakom oss. Vissa toner i de stereotypa reklaminslagen får öronen att fladdra och huden i ansiktet att dras bakåt men det får oss att känna oss som unga, virila nittiotalister förutom att vi gärna vill klaga på den höga volymen förstås. Som tur är så strömmar grekisk schlager om ett svårt liv ut ur högtalarna i taket och ljuden tar nästan ut varandra. I samma sekund som jag skriver detta skrider två brottslingar i handfängsel förbi och granskar mig med mord i blicken. Det här blir nog en bra tretimmars resa det här.

Vi har haft lite varierande väder här på Lesbos. Ena stunden gassar solen från en klarblå himmel och vi lapar i oss den som en törstig hemlös katt, andra stunden täcks himlen av tunna, vita slöjor och vi tycker nog att vinden kräver en jacka. Idag täcktes himlen av tunna flor och vi valde att vandra längs ena sidan av bukten som utgör Mytilini. Efter cirka en timme av pust och stön i kraftig stigning kom vi fram till den lilla byn Agia Marina som sakta klättrar upp längs sluttningen. Här hördes knappt ett ljud förutom några fåglar som kvittrade och den svaga vinden som susade i pinjeträden. Till och med den överviktige prästen i sin lila kaftan och med sitt grå, stripiga skägg såg ut att sväva ljudlöst ovanför marken. Tyngdlagen gäller visst inte i denna lilla by tänkte jag och lade mig raklång på marken för att se om det fanns en luftspalt mellan guds sändebud och den stenlagda kyrkoplanen. Den långa rocken och det grå skägget som hängde ända ner till markytan dolde dock en eventuell luftfärd och jag satte mig lätt generad upp igen när prästen gjorde ett korstecken och tittade medlidande på mig innan han seglade iväg.

Lesbos Agia Marina Taverna

Taverna Oyzepi i Agia Marina.

Lesbos Agia Marina Utsikt

Utsikt från tavernans servering.

Svaga av den långa vandringen sökte vi upp en av Greklands mest charmiga små tavernor, Oyzepi, och frossade i grekisk sallad, köttbullar, zucchiniplättar och pommes frites. Allt detta sköljdes ner med två kalla Mythos och två liter vatten. När vi satt där högt upp på berget under ett tak av vildvin och blickade ut över vidderna och havet konstaterade vi att vi nog mådde riktigt gott. I alla fall tills vi insåg att vi faktiskt också måste gå tillbaka. Det gjorde vi men vi valde att gå rakt ner till kusten och följa vägen längs vattnet tillbaka till Mytilini och det ljudmässiga kaos som härjar där. Jag har nog aldrig varit med om en sådan trafik. Det är inte bara Britney Spears som kan sjunga "Crazy" utan även jag kan göra det när huvudet spinner runt i 180 grader för att var jag än vänder och vrider mig finns det en bil, en lastbil, en moped eller motorcykel som gasar, tutar och tvärnitar. Någonstans skäller en hund och en försäljare skriker ut sina sänkta priser. Det är då jag drar på mig min röda kroppsstrumpa i gummi, sätter upp håret i en hästsvans och vrålar loss till "Crazy". Det är klart att det finns en charm i detta kaos och i denna ljudstorm men är det vågornas skvalp och trädens sus som ska locka fram den röda gummistrumpan så är det inte i Mytilini man ska vila ut sig efter en hård världsturné. Just det insåg vi ganska snabbt och igår tog vi en bastu-buss till den lilla staden Molivos på norra Lesbos. Tomatröda i ansiktet och svedda av björkriset vi piskat oss med hela vägen klev vi ut i ett litet himmelrike. Den svaga vinden från havet välkomnade oss till en otroligt vacker småväxt stad på bergskanten och vi var beredda på att hoppa i havet direkt för att svalka oss.

Lesbos Molivos

Molivos.

Vi valde därför att följa skylten mot stranden och stegade ner på den betonggjutna vägen som kantades av pittoreska hotell med välskötta, lummiga trädgårdar. Stranden är en klapperstensstrand och närmast staden kantas den av tavernor medan längre bort blir stenarna mindre och restaurangerna färre. Eftersom vi hade svettat ur oss hela frukosten och vinden nu svalkat oss så var det en taverna som stod högst upp på önskelistan. Vi valde, Taverna Triena, som bjöd på sittplats både i skuggan och i solen. Det var inte många gäster som satt och njöt av grekiska kulinariska läckerheter i de vita stolarna vid de rektangulära borden. Mitt i restaurangen stod ett runt bord där det satt en blond kvinna med håret uppsatt i en liten svans. I höger hand hängde en cigarett och i den vänstra handen höll hon ett glas med kaffe, precis som vilken annan grek som helst. Hennes tunna svarta tunika fladdrade till i brisen när hon reste sig upp och hälsade oss välkomna. Det visade sig att kvinnan med de grekiska attributen var svenska. Therese från Gävle. Det första hon frågade oss när vi konstaterat att vi alla kom från det kalla landet i norr var om vi hade saltlakrits med oss, eller kanske till och med tidningen Se & Hör. Det hade vi förstås inte men vi kom istället att språka om hur det var att leva som svensk i Grekland, eller ska man kanske säga att hon är grekisk nu när hon bott här i 20 år? Vi njöt verkligen i fulla drag under en av de längsta luncher vi har intagit sedan vi kom hit. Maten var riktigt god. Min stifado föll isär precis så som den ska när det har fått koka i timtal på spisen. Om jag hade gått på fyra ben så hade jag rullat mig i maten för att få njuta av den på alla tänkbara sätt och behålla lukten och smaken av den förträffliga grytan ända tills jag åker hem om drygt fem veckor. Förutom restaurangverksamheten erbjuder de även uthyrningsrum och olivoljan i flaskorna som pryder varje bord kommer från hennes alldeles egna olivlund. Ahhhh! Vad livet i Grekland verkar härligt ändå. Om ni någon gång har vägarna förbi Molivos, passa på att bo och/eller äta här.

Lesbos Molivos Strand

Stranden och tavernorna i Molivos.

Efter lunchen gick vi sakta upp i staden ända upp till ruinerna av det bysantinska-genuanska slottet, Molivos slott. Denna slottsruin är Lesbos näst största och är mer välbevarad än ruinerna i Mytilini. Även om det benämns som slott så var dess funktion i förstahand att försvara staden som ligger under den.

Lesbos Molivos Slott

Molivos slott.

Det sista fordonet hem denna onsdag i maj gick vid 15.30 och med en ac-utrustad buss var det lätt att somna den dryga timlånga färden tillbaka till bullercirkusen i Mytilini. Vistelsen på Lesbos fick lite krydda tack vare denna utflykt. Nu ser vi fram emot nästa ö och nya ljud- och matupplevelser.

Greklands bidrag i Eurovision song contest

Greklands bidrag i Eurovision song contest

Ikväll hoppas vi att Grekland går vidare. Mest för sakens skull, inte för att låten är den bästa.

Andra dagen i Aten och nattfärja till Lesbos

Andra dagen i Aten och nattfärja till Lesbos

Andra dagen i Aten har passerat och så även det fina vädret. Mellan regnskurarna passade vi på att gå ytterligare en runda i Atens turiststråk, Plaka, och Atens loppmarknadsområde, Monastiraki, för att sedan sick-sacka oss upp på filopappos-kullen för att få en överblick över den puttrande kitteln. Att det var inträde för att ta del av denna blick förstod inte de två röda skandinaverna som uppför en liten trappa gjord för trädgårdstomtar lyckades ta sig fram till den åtråvärda utsikten ändå.

Vy från Filopapposkullen

Lika sick-sackande som vi tog oss upp, tog vi oss ner till kastrullens botten igen. Vi hade ett enda mål i siktet denna tidiga eftermiddag; Starbucks i Monastiraki och en stor kopp Café Americano.
Väl inne på Starbucks fick jag beskåda ett mästerverk i näspetning. Behagligt tillbakalutad i en brun fåtölj fick jag genom det fingertryck-feta glasräcket ta del av ett skådespeleri i fingerfärdighet. Med en elegant fingerföring grävde den asiatiska kvinnan djupt in i näsan. Hon slöt ögonen samtidigt som hon tog stöd med huvudet mot träpanelen för att riktigt ordentligt kunna rota och böka med sitt väna lilla pekfinger. Min blick fastnade som en magnet på ett kina-tillverkat kylskåp samtidigt som jag hänförd glufsade i mig min rosa strawberry cupcake med små sockerpärlor på. Teaterstycket bestod enbart av en magisk akt och innan jag visste ordet av var min cupcake uppäten och ridån hade gått ner. Det var inte så att jag ropade "dakapo" men jag klappade lätt med mina fingertoppar mot varandra och nickade kungligt ner mot estradören.
Jag tror att vi satt i över en timme i de bruna fåtöljerna utan att säga många ord till varandra innan vi bestämde oss för att ta tunnelbanan ner till Pireus och sedan ta nattfärjan mot Lesbos. Att åka nattfärja är något som vi gubbar födda på sjuttiotalet knappt klarar av. Att det vid biljettbokningen uppstod ett missförstånd så att de stora, sköna, mjuka sovfåtöljerna visade sig vara ett par pinnstolar i restaurangen fick löständerna att skallra i munnen på oss. Tio timmar på en träpinne klarar inte dessa kroppar av längre. De begynnande gubbmagarna lade sig obekvämt över låren och hur vi än vände och vred på oss gick det inte att hitta en bekväm ställning. Nej, här krävdes handling. Hade vi haft en varsin rullator hade vi banat väg med dessa fram till receptionen för att uppgradera biljetterna, men nu räckte en spänd mage för att erhålla samma resultat. Inom loppet av några minuter satt vi som två kungar i första klass, bekvämt till rätta i varsin tygbeklädd tron och fnittrade nöjda som två småflickor. En timme senare insåg vi, tronen till trots, att detta skulle komma att bli en sömnlös natt i det skarpa lampskenet, bland högljudda resenärer och med en frenetisk städerska som med ondska i blicken smällde i dörren till städskrubben var femte minut. Vi har konstaterat att nattfärjor inte är något för oss av tiden rynkiga män. Med trötta steg gick vi direkt till hotellet för att bara få beskedet att rummet inte var tillgängligt förrän två timmar senare. Istället tog vi oss sömniga en tripp upp till slottsruinerna i Mytilini (Lesbos "huvudstad").

Lesbos Mytilini Slottet

Det gamla slottsområdet omfattar hela 200 000 kvadratmeter och anses vara ett av de största i hela medelhavet. Flera olika riken, Bysantinska, Genua och Osmanska har satt sina avtryck i byggnadsverket under olika erövringar och vi kunde klart se skillnaderna i de kvarvarande byggnaderna. Uppe i ruinen fick vi en fantastisk utsikt ner över Mytilini och bukten som staden har växt upp runt kring.

Lesbos Mytelini

Efter denna lilla historiska kulturupplevelse fick vi äntligen tillgång till ett par sängar och välbehövlig sömn. Ikväll ska vi avnjuta lokala delikatesser på balkongen och planera morgondagen. Kanske det kan bli resans första stranddag?

Första dagen i Aten

Första dagen i Aten

Grafitti

Min illröda hud ömmar, på nattduksbordet hoppar den runda resehögtalaren omkring till Abbas "Does your mother know", min resekompis bättrar på sin röda färg upp vid takpoolen och Mythosen ligger på kylning i det vita badkaret. Jag är här. Jag är i Aten. Jag är tillbaka. Yay!

Innan vi åkte väntade dystra väderprognoser med regn och 18 grader men både nederbörd och låga temperatur lyser med sin frånvaro och precis så som sig bör bränner vi vinterns blekvita hud bara genom att titta ut genom fönstret. Det ska svida lite i skinnet efter de första solsekunderna, det hör liksom till. Idag har vi strosat omkring bland Atens klotter, historiska monument och de horder av folkmassor som vill göra precis samma sak. Det doftar, det låter och det smakar. Det är precis det som Aten är; lukt, ljud och arom. Jag har inte alltid varit ett förtjust i Aten men med tiden har jag lärt mig uppskatta denna kokande gryta med både sina brister och fördelar. Det är som så mycket annat i Grekland, det är bara att gilla läget och istället njuta av inställningar och situationer.

På förmiddagen gick vi till Panathinaikon stadion för att beskåda byggkonstruktion och fascineras över vad man en gång lyckats bygga. Därefter, via Zapions utställnings- och kongresshall, landade vi i Plaka och sippade på en stor Freddoccino i den stekande solen med arkeologiska under bakom ryggen. Att bara sitta och beskåda alla människor är ett nöje i sig. Jag menar, vi hade aldrig annars, glosögda, fått se kanske världens största kvinnliga attribut i en alltför illasittande, alltför randig tröja. Ej heller hade vi fått beskåda uppklädde gammel-Kostas som med sin fyrbente vän sakta strosade fram eller damerna i beiga, välstrykta söndagskläder som med sina av två liter hårspray tuperade frisyrer skulle kunna stånga ihjäl vilken otäck karl som helst. Vi satt, vi tittade och vi brände oss i solen.

Panathinaikon stadium

Panathinaikon stadion.

Zapion Exhibition and Congress Hall

Intill Zapions utställnings- och kongresshall.

Nu är Mythosen snart urdrucken och en middag i den svala kvällsluften väntar. Imorgon lämnar vi denna kastrull för att bege oss ut i arkipelagen och första anhalten efter nattfärjan är Lesbos (Lesvos).

Min illröda hud ömmar, på nattduksbordet hoppar den runda resehögtalaren omkring till Abbas ”Does your mother know”, min resekompis bättrar på sin röda färg upp vid takpoolen och Mythosen ligger på kylning i det vita badkaret.  Jag är här. Jag är i Aten. Jag är tillbaka. Yay!

Innan vi åkte väntade dystra väderprognoser med regn och 18 grader men både nederbörd och låga temperatur lyser med sin frånvaro och precis så som sig bör bränner vi vinterns blekvita hud bara genom att titta ut genom fönstret.  Det ska svida lite i skinnet efter de första solsekunderna, det hör liksom till.  Idag har vi strosat omkring bland Atens klotter, historiska monument och de horder av folkmassor som vill göra precis samma sak. Det doftar, det låter och det smakar. Det är precis det som Aten är; lukt, ljud och arom. Jag har inte alltid varit ett förtjust i Aten men med tiden har jag lärt mig uppskatta denna kokande gryta med både sina brister och fördelar. Det är som så mycket annat i Grekland, det är bara att gilla läget och istället njuta av inställningar och situationer.

På förmiddagen gick vi till Panathinaikon stadion för att beskåda byggkonstruktion och fascineras över vad man en gång lyckats bygga. Därefter, via Zapions utställnings- och kongresshall, landade vi i Plaka och sippade på en stor Freddoccino i den stekande solen med arkeologiska under bakom ryggen. Att bara sitta och beskåda alla människor är ett nöje i sig. Jag menar, vi hade aldrig annars, glosögda, fått se kanske världens största kvinnliga attribut i en alltför illasittande, alltför randig tröja. Ej heller hade vi fått beskåda uppklädde gammel-Kostas som med sin fyrbente vän sakta strosade fram eller damerna i beiga, välstrykta söndagskläder som med sina av två liter hårspray tuperade frisyrer skulle kunna stånga ihjäl vilken otäck karl som helst. Vi satt, vi tittade och vi brände oss i solen.

Nu är Mythosen snart urdrucken och en middag i den svala kvällsluften väntar. Imorgon lämnar vi denna kastrull för att bege oss ut i arkipelagen och första anhalten efter nattfärjan är Lesbos (Lesvos).

2012 års blogg om Grekland

Öluff 2012 i Kykladerna

I väntan på nya äventyr kommer här de som jag var med om förra året.

Andros

Den lätt korpulente mannen i vit skjorta med gula, intorkade svettfläckar skrek något obegripligt till mig och puttade ut mig på fast mark. Jag och ett hundratal andra. Solen hade precis börjat gå ner och de vita husen skiftade i rosa och orange i stjärnans sista strålar. Jag var på Andros. Jag var på Andros och alla mina fantasifoster om att allt skulle gå fel var som aborterade. Jag hann knappt känna in intrycken från Gavrio, Andros hamnstad, eftersom folkströmmen tryckte mig fram till de allmänna transportmedlen och utan att ha upplevt att ha tagit ett enda steg stod jag vid en taxi vars chaufför plockade av mig ryggsäcken och frågade vart jag skulle. "B-b-b-atsi" svarade jag med darrande stämma och 15 minuter senare stod jag utanför Villa Nora-Norita, tolv euro fattigare och med ryggsäcken liggandes längs vägkanten. När avgas-dimmorna lättat och jag storögd tittade upp mot huset såg jag en kraftig man med glest hår stå i portalen in mot gården. Hans leende var brett och de kaffe-gula tänderna fladdrade i vinden när han frågade: "Mr. Olsson?". Jag uppfattade aldrig hans namn men de flesta greker borde ju heta Kostas så jag kallar honom det. "Very welcome mr. Olsson". Han visade mig upp till en av de studios som ligger högst upp i huset. I trapporna pustade han fram som ett gammalt ånglok och jag önskade att jag hade haft jobbets hjärtstartare med. Det handlade bara om sekunder innan han skulle falla ihop. Skräckscenariot var att han skulle ramla bakåt i slow motion och dra med mig ner i fallet och som två köttstycken skulle vi studsa ner och slås mot den hårda marmorn. Istället gick trappan plötsligt ner ett par steg och vi stod utanför rum nummer nio. Rummet ser kanske inte riktigt ut som på bilderna men ett pentry, ett badrum, en stor säng och en balkong som vetter mot havet breder ut sig innanför dörren. Trots den lätt unkna lukten så klagade jag inte. Efter att en gång ha blivit erbjuden en knarkarkvart på Naxos så ter sig allt lite skönare, som ett litet rosa skimmer som lägger sig runt det brummande kylskåpet, toaletten där bara halva skinkan får plats och runt takfläkten från tidigt 70-tal.
Klicka på länken under ikonerna för social media för att läsa mer.

Läs mer...

Copyright 2019 mittgrekland.se  |  Om mittgrekland.se  |  In english  |  Kontakt  |  Web: NyWeb