Blogg 2019

Om mig

Bild till bloggen
Markus Olsson

Under mina öluffarresor i Greklands övärld har jag kommit att fastna för detta vackra, varma land. Jag älskar naturen, maten, musiken men framför allt det gästvänliga folket som tar emot en med öppna armar. Med mittgrekland.se hoppas jag kunna bygga uppe en webbsida med fakta och inspiration för dig som ska eller planerar att resa till Grekland.

Kalender

Veckans foto v. 38

Iraklia Agios Georgios hamn

Iraklia, Agios Georgios. (Foto:Markus Olsson)

Veckans strand v. 38

Santorini Kamari Beach

Santorini, Kamari Beach. (Foto: Markus Olsson)

Kamari Beach med sin svarta lavasand ligger på Santorinis östra sida.

Nu finns information om Iraklia

Äntligen händer det något på webbsidan! Jag har lagt upp information om den lilla, lugna, tysta ön Iraklia som tillhör Små Kykladerna. Infromation hittar du här: Iraklia

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Om livet i Athen

Jag vill passa på att tipsa om en blogg, en blogg om livet som svensk i ett krisat land där ingenting längre är självklart.
I Aten lever svenska Uhanna tillsammans med sin grekiska sambo Gianni och i bloggen får vi följa deras liv om hur de kämpar för att klara vardagen. Det ger en sannerligen lite perspektiv i vardagen.  Bloggen hittar ni här: http://uhannas.blogspot.se/

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Veckans strand v. 35

Lesbos Molivos Beach v 35

Lesbos, Molivos Beach. (Foto:Markus Olsson)

Veckans foto v. 35

Naxos Old Market Street v 35

Naxos, Old Market Street. (Foto:Markus Olsson)

Dags att åka hem från Antiparos

Idag kröp en spindel in i mitt öra. Det var obehagligt. Det tog ett tag innan den kom ut igen och vad den gjorde där inne vill jag inte veta. Jag har tillräckligt att drömma om som det är och att jag nu även är värd för spindelns avkomma, är något jag helst vill slippa både fundera och drömma om. Vi minns väl alla Alien-filmerna och hur det kan gå när man är värd för någon annan. Det är väl jag och Sigourney Weaver som vet hur det är att leva med det här. Jag ska nog kontakta henne. För att få ut det odjur som hade krupit in var jag tvungen att dunka huvudet hårt mot marken och den blå handduken. Det var inte helt bekvämt mot det ganska steniga underlaget. Jag tänker att det kan ha sett rätt märkligt ut för övriga solgamar och framförallt för den ryska familjen som låg precis bredvid mig. De började i alla fall prata både högt och snabbt samtidigt som de gestikulerade vilt med sina kritvita lemmar. Tack vare google translate kunde jag få fram att jag hade en spindel i örat: "У меня есть паука в моем ухе." Man vet aldrig när den frasen kan komma att behöva användas igen och därför har jag sparat den i anteckningsfunktionen på mobilen.

Annars har jag haft min sista lata dag här på Antiparos även om det höll på att bli fler. Imorgon åker jag nämligen upp till Aten för att tillbringa sista natten där innan hemfärd. Det visade sig dock att nästan alla färjor var fulla och det var med spätt och stämjärn som resebyrån fick fram en plats på en snabbåt till Rafina. Inte för att jag hade gråtit om jag och mina spindlar fick lov att stanna några dagar till.

Antiparos Kastro

Antiparos, Kastro. (Foto:Markus Olsson)

Här har solen gått ner nu och månen lyser istället stor och klar över Paros berg. Det är framför allt de ljumma kvällarna med det orangefärgade ljuset som jag gillar allra mest. Jag kan sitta hur länge som helst och titta medan ljuset sakta dämpas och mörkret kryper intill, känna alla dofter och låta tankarna sväva iväg. Det är inte ofta man tar sig den tiden hemma. Aftonens middag intog jag med sällskap på en taverna nere vid hamnen. Den ljusa inredningen ändrade färg i takt med att solens strålar försvann och blev för en stund nästan apelsinfärgad. Jag och mitt sällskap var de enda gästerna på restaurangen under de två timmar som vi satt där och tittade ut över havet och bergen. Varje gång jag försökte konversera valde sällskapet att visa sitt intresse på detta sätt. Oförskämt kan man tycka men vi hade ändå en trevlig stund.

Antiparos Hund

Antiparos, hund. (Foto:Markus Olsson)

På vägen upp till hotellet passade jag på att gå in till Vicky´s och köpa mig en glass till som jag sedan avnjöt i en solstol vid den upplysta poolen.

Antiparos Vickys

Antiparos, Vicky´s. (Foto:Markus Olsson)

Nu ska jag gå ut på verandan en stund och titta på månen innan det är dags att packa ryggsäcken och sova en sista natt på Hotel Kastro. I alla fall för denna gång. God natt!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Antiparos - äntligen!

I Mikri Vigla samlas alltså vältränade, atletiska människor vars välsvarvade kroppar surfar på vågorna dagarna i ända.

Naxos Mikri Vigla Kitesurfer

Naxos, Mikri Vigla, kitesurfare. (Foto: Markus Olsson)

Naxos Mikri Vigla Surfare

Naxos, Mikri Vigla, vindsurfare. (Foto: Markus Olsson)

Samtidigt som de använder sina herkuliska kroppar till max, använder jag min kropp till det jag kan bäst, det vill säga liggandes i denna position.

Naxos Hund

Naxos, solande hund. (Foto: Markus Olsson)

Jag tror vi lämnar gårdagen därhän och fokuserar istället på idag. Idag är nämligen dagen då jag har återvänt till ett av mina absoluta favoritställen här på planeten; Antiparos och Hotel Kastro. Klockan 08.30 var en taxi beställd som skulle ta mig till hamnen i Naxos och därifrån vidare till Paros och sedan vidare till Antiparos. En resa där mycket skulle kunna gå fel vid närmare eftertanke och därför lät jag helt enkelt bli att tänka denna morgon. Istället stod jag lugnt och stilla vid entrén till reception och luktade rofyllt på blommorna. Plötsligt! En taxi formligen vrålade in på uppfarten. Av ren förskräckelse tryckte jag mig mot husväggen, vred huvudet snett åt höger, slog ut med armarna, blundade och tänkte att nu är min sista stund kommen. Nu ska jag lämna detta jordeliv. Nu ska jag krossas av en taxi mot en vitrappad husvägg dekorerad i rött. Med en tvärnit, som fick däcken att skrika högt, stannade taxin fem centimeter från mina knän som vid det här laget förvandlats till ett par maracas spelandes La Cucaracha. Klockan hade nu slagit 08.32. Upp flyger förardörren och ut hoppar en ung grek i gröna shorts, en gul t-shirt, med en cigarett i ena mungipan och en kaffe i högra handen. "Sorry, sorry... two minutes late". I falsett förklarade jag att det inte var någon fara och att det var gott om tid innan färjan skulle gå. Jag tror inte att jag riktigt nådde fram för in flög ryggsäcken i skuffen, in flög jag i baksätet och fortfarande med kaffet i handen rattade chauffören ut från uppfarten i warp-speed (för er som inte kan er Star-Trek, klicka på länken). Den kringliga vägen från Mikri Vigla till Naxos stad går upp bit i bergen och är ömsom smal som en bilbredd, ömsom bred som en och en halv bilbredd. Vanligtvis skulle jag vilja påstå att det inte går att se så mycket när man har uppnått warp men då bilvägen krävde ett tjugotal tvärnitar kom vi förstås ur denna hastighet och jag fick möjlighet att blicka ner över Naxos kustremsa och känna värmen i kroppen över hur mycket jag verkligen tycker om Grekland, de vita husen med de blå detaljerna, det karga landskapet, de vita sandstränderna och det klarblå vattnet. Men säg den värme som varar för evigt. Vi gasade vidare ner mot vattnet igen och vid varje möte släppte chauffören det femte fingret han höll ratten med och gjorde en lite mini-me-vinkning. Samtidigt drack han förstås kaffe och fimpade cigarretten ut genom fönstret han just då vevade ner. I mycket god tid och med de inre organen omskakade som tärningarna i ett Yatzyspel kom vi fram till hamnen fysiskt oskadda. Färjan kom i tid, jag klev ombord, fann mig en stol ute på däck och nu kanske man skulle kunna tro att låten jag hade i huvudet var La Cucaracha, men så var inte fallet. Hela båtresan kom jag istället att nynna på O, Carl Gustaf, ljuva Carl Gustaf, kärlekens tuva du är, O, Carl Gustaf, ljuva Carl Gustaf, jisses så skönt det är där. Mycket märkligt och oförklarligt kan man tycka och jag har faktiskt ingen förklaring till denna musikaliska höjdpunkt. Med en Blue Star ferries tar det cirka 45 minuter mellan Naxos och Paros så jag hann sjunga O, Carl Gustaf ett antal gånger om man säger så.

Den lilla båten till Antiparos som vanligtvis går ett par gånger i timmen från Parikia gick inte alls idag på grund av blåsten. Istället blev det till att ta bussen till Pounta och därifrån ta bilfärjan över det grunda sundet till Antiparos. Resan tar bara sju minuter och man hinner knappt låta sina spelande knän vila innan det är dags att kliva av igen. I hamnen blev jag upphämtad av Markos som med ett fast handslag hälsade mig välkommen tillbaka. Hans fru Magda däremot hälsade mig välkommen tillbaka på ett mer kärvänligt sätt. "O, Markus!" ropade hon när jag klev ur bilen och med sin starka arm drog hon mig intill sig och kindpussades åt alla håll och kanter. Vid kindpussande gäller visst högerregeln vilket jag nästan missade och kindpuss höll på att bli munpuss men skickligt vred hon huvudet rätt för att undvika en penibel upplevelse. En öl senare hade vi uppdaterat oss om läget och jag skyndade ner till Vicky´s Ice Cream för att frossa i glass. Ingen ska ju kunna får missta mig för en kitesurfare så det gäller att bygga vidare på den kropp jag har.

Antiparos Glass

Antiparos, glass från Vicky´s. (Foto: Markus Olsson)

Nu börjar klockan närma sig 22-snåret och jag ska inta horisontalläge för att läsa ut det sista kapitlet i boken. Nu får det vara slut på mord och lemlästade kroppar. Imorgon är det stranddag igen och förhoppningsvis ska den nya boken vara lite mildare i sin framtoning.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Veckans strand v.34

Naxos Orkos Parthenos Beach

Naxos, Orkos- och Parthenos Beach. (Foto: Markus Olsson)

Veckans foto v. 34

Naxos Old Market Street

Naxos, karta över "old market street". (Foto: Markus Olsson)

Det kan vara lätt att irra bort sig i de gamla gränderna i Naxos stad. Hittar du till kartan så kan du kanske hitta rätt igen.

Copyright 2020 mittgrekland.se  |  Om mittgrekland.se  |  In english  |  Contact  | GDPR |  Web: NyWeb