Blogg

Öluffa i Grekland del 2: Andros & Syros

Eftersom Gammel-Kostas här på Andros så stolt visat vinflaskan i urtidsdjurets käft (kyllskåpet) kände jag mig lockad att avnjuta denna dryck. Ikväll om någon skulle passa fint att låta strupen svalkas av lokalt grekiskt vin. Smaken var… ja, lite annorlunda men hade en viss effekt på mina celler. Glad i hågen traskade jag ner till Batsi och till en restaurang som heter The Dolphins. Väl mottagen beställd jag förstås in lamm, lammkotletter. Med en skvätt citron på köttet formligen slet jag de stackars kotletterna i stycken och om det inte hade funnits några onyktra skräniga amerikaner i samma lokal hade jag dessutom låtit lammkotletterna gnidas mot mitt ansikte. Så gott var det. ”Kvittot” skrevs direkt på duken med orden ”It’s the greek way”. För något år sedan hade det varit lite charmigt men nu kändes det mer besvärande.

Ute är det nu becksvart och jag har landat i rummet igen. Australiensarna sitter och viskar på sin balkong och jag ska sjunka in i bokens värld en stund igen. Den ensamma mannen är inte ensam längre, nu är de två ensamma män i världen. Känns tryggare nu.

Här hittar du del 1 av historien: Öluffa i Grekland del 1: Andros (länk)

Ibland har jag otur när jag tänker. Idag har jag haft otur fyra gånger. Att något som en genväg skulle finnas på Andros testade jag tre gånger innan jag av lärdom faktiskt förstod att de långa serpentinvägarna är de vägar som finns, inget annat. Jag tror inte ordet genväg finns i det grekiska vokabuläret över huvud taget och till synes verkar det inte behövas heller. Dagens vandring blev därmed förlängd med cirka fyra kilometer skulle jag gissa. Totalt har jag vandrat mellan tre till fyra mil idag och mer om det alldeles strax.

Jag hade ju faktiskt otur en gång till. Att vakna upp till en molntäckt himmel och därmed tänka att någon solskyddsfaktor inte kommer att behövas kan slå fel, väldigt fel, väldigt jättemycket fel, när molnen efter en liten stund skingras och en gassande sol smeker, eller grillar, min skira hud. Om jag efter två dagar hade antagit en lätt grisrosa ton kan det nu konstateras att tonen mer går åt vallmoröd. Detta ser inte mänskligt ut och det verkar även andra tycka. Det gör dessutom ont.

Ateni Beach på Andros
Vy mot Ateni Beach, Andros. (Foto: Markus Olsson)

Åter till vandringen. Dagens tur tog sikte mot Ateni Beach som ligger rakt över ön på andra sidan. Uppskattningsvis mellan 1,5- 2 mil i östlig riktning. Enkel väg. Med den lilla svarta elva liters-väskan packad och med tre liter vatten tog jag en första genväg. Nästan 40 minuter senare var jag på rätt väg igen. Jag gick och jag gick och jag gick. Jag kom fram till byn Ateni som bestod av några utspridda hus, gick förbi byn Ateni, och efter några kilometer kom jag fram till stranden. Vid en första anblick helt klart värt besväret och de bruna bananer jag tryckt i mig längs vägen. Vid en liten närmare blick visade det sig att stranden även användes till det vi hemma kallar Återbruket. Jag valde dock att blunda för detta och tog sikte på änden längst bort mot klipporna.

Jag var helt ensam och den vita sanden kittlade mellan tårna. Något som även kittlade var tanken att kasta av sig kläderna och spritt språngande naken kasta sig i det klara vattnet. Inte en människa i sikte så kläderna åkte av och jag badade ett klassiskt nakenbad. Det var riktigt härligt att låta alla delar av kroppen få leka fritt i vattnet. En tanke slog mig: det kanske är naturist jag ska bli? Jag kände att det låg för mig på något vis och genast målade jag upp bilder av hur Johannesbo förvandlades till ett naturist-kollektiv. Ja, helt rätt. Mitt liv ska förändras när jag kommer hem.

Ateni Beach på Andros
Ateni Beach, Andros. (Foto: Markus Olsson)

Likt en grekisk vattengud steg jag ståtligt upp ur havet och dess brusande vågor vek hädan för min storhet. Vattendropparna på min solbrända, atletiska kropp, rann sakta ner till dess moder och återförenades med havet. Med ett kraftigt kliv steg jag upp på klippan och satte foten rakt i en oljefläck. Olja av alla saker och på alla ställen?!  Havet slutade brusa och min illröda, plufsiga kropp landade med en duns på den lilla stenen. Jag klädde på mig igen. Gränsen mellan en grekisk vattengud med atletisk kropp och en oljeskadad, vallmoröd blottare är hårfin kan jag säga. Mitt liv som naturist tog lika fort slut som det började.

Bristen på oljesanerare gjorde att jag på något sätt ändå måste få bort den feta, svarta oljan från foten. Det enda väskan hade att erbjuda var apotekets lilla flaska med handsprit. ”Man tager vad man hava kan” som Kajsa Kavat sa eller är det till och med något MacGyver skulle ha gjort? Nåja, oljan gick inte riktigt bort men bättre blev det i alla fall och tillräckligt för att strumpor och skor åkte på för hemgång. Att gå tillbaka var mindre lustfyllt och mindre lustfyllt var även att sophämtningen inte riktigt fungerar här. Lösningen på det är att man tänder eld på sina sopor som ligger lite här och var. I soporna slänger man även sina döda getter. Sopa som sopa.

Kvällen börjar lida mot sitt slut och även min vistelse här på Andros vad jag vet. Jag har aldrig spelat med så höga insatser som idag när jag vid taxistationen frågade första bästa chaufför om han kan hämta mig imorgon bitti klockan 06.15. Den enda båten till Syros går 07.00 imorgon och det självklara ja-svaret känns lika oklart som att en buss inte går på en hel måndag. Det finns förstås värre platser att bli strandsatt på men jag tror att invånarna i Batsi skulle känna sig mer bekväma om den vallmoröda utomjordingen for vidare.

Syros

Jag har åkt styckmördartaxi vilket betyder att taxin faktiskt kom klockan 06.15 och hämtade mig. Jag blev så otroligt tacksam att när den silvergrå bilen for uppför backen gjorde jag en silly-dance av lycka. Men säg den lycka som varar länge, den kan också förvandlas till skräck. 

”Kalimera” sa Kostas som till synes nyduschad med bakåtslickat, kolsvart, blankt hår öppnade bagageluckan. Mina happy-feet slutade med ens att steppa av rus och stelnade som om de stod i cement. I princip hela utrymmet togs upp av en stor svart plastsäck. Lukten som mötte mig var allt annat än trevlig. Här, mitt på en liten väg nära Batsi, Andros, blir jag upphämtad av en styckmördare så tidigt på morgonen att endast tupparna på bergsgårdarna har vaknat. 

Han tog min ryggsäck och tryckte ner den intill säcken, smällde igen luckan, log brett och bad mig ta plats. Jag kanske kan betala för mitt liv tänkte jag och hoppade motvilligt in i baksätet. Varken jag eller Kostas sa ett ord. Efter bara någon minut stannade han bilen intill en brant sluttning ner mot havet. Havet brusade mot de vassa klipporna långt, långt där nere. Det är nu det händer, tänkte jag. ”One moment” sa Kostas och gick ut ur bilen, förbi dörren till baksätet och till bagageluckan. Han öppnade luckan och drog ut den tunga svarta plastsäcken och hivande ner den på den sopphög jag lyckades se när jag försiktigt tryckte min illröda näsa mot fönsterrutan för att se vad som pågick. Ah, bara ett sätt att bli av med några veckors sopor tänkte jag och skrattade till nervöst, försökte gnugga bort fettfläcken på bilrutan min näsa efterlämnat och satte mig sedan rakryggad upp igen.

Glad att vara vid liv och att faktiskt komma med dagens enda färja till Syros gav jag Kostas saftigt med dricks. På båten var vi få själar som ville lämna Andros, knappa tio stycken.

När färjan i strålande solsken och dryga 25 grader lade an i Ermoupolis kändes det riktigt skönt att kliva av direkt på hamnpromenaden som kantas av kaféer och barer. Genast satte jag mig ner på ett av dem och beställde in kaffe och en bit chokladpaj. Länge satt jag och lät den runda smaken leka Prästens lilla kråka i munnen och betraktade nyfiket folkmyllret. Det märktes att jag nu är i Kykladernas största stad, även ögruppens provinsstad. Gatorna är marmorbelagda, arkitekturen har en annan karaktär och grönsaksstånden kantar vägen upp till boendet som jag har bokat. Jag har varit här förut och hittade den rätta vägen direkt. Till och med de gamla farbröderna satt kvar på det lilla kaféet i den smala gränden, precis som om de inte hade gjort något annat på tre år.

Ermoupolis, Syros. (Foto: Markus Olsson)

Ermoupolis grundades under frihetskriget av flyktingar från Psará och Híos och kom att växa till att bli Greklands mest betydelsefulla hamn under 1800-talet. Numera är det Pireus som har den titeln men hamnen på Syros är livligt trafikerad av flera färjelinjer och det är enkelt att ta sig till och från ön. Flyktingarna som flydde hit under frihetskriget hade en katolsk men även ortodox bakgrund vilket delade Ermoupolis i två delar vilket tydligt markeras med varsin kyrka på de två höjderna staden består av. 

Boendet som jag har bokat ligger centralt nedanför höjderna vilket är skönt för slitna muskler. Jag fick mitt rum direkt och lastade av packningen och gick upp på takterrassen för att läsa klart min bok. Det har jag nu gjort och den enda mannen på jorden som sedan inte var den enda blev den enda igen. Ett mörkt slut som sitter kvar som en blodigel. Nu krävs det nog en Harelquin-roman för att se ljuset igen… eller kanske inte förresten. Blodigeln får istället tas bort med sol och strand imorgon.

Med märkbart tunga steg gick jag ner från takterrassen. Väl nere vid mitt rum stoppade jag nyckeln i låset och med ett litet knyck vred jag av nyckeln, eller snarare amputerade den utan varken bedövning eller narkos. Kvar i handen stod jag med en liten stump. Min första tanke var: KRIIIIIIIIIS! Men den lilla stumpen gick dock att pilla in tillräckligt för att kunna låsa och låsa upp dörren. Någon att ta hjälp av fanns inte att skåda och klockan 20.30 hade fortfarande inte någon synts till. Jag hoppas att en snäll liten grekisk tant kommer imorgon. En tant som inte ställer till ett grekiskt drama utan rycker lite på axlarna i sin svarta klänning, tar sig på huvudet, ler med hela sitt fåriga ansikte och bara säger att det ordnar sig.

Dagen har annars spenderats i skuggan och med full mundering. Kvinnan på apoteket som sålde after-sun till mig fäktade med armarna och sa att det är ju inte så konstigt att jag blir vallmoröd när jag är så vit. Oj, oj, oj. Oj, oj, oj.

Imorgon tänker jag vandra igen, dock inte lika långt som sist. Efter den sista turen på Andros har jag liksom fått en extra häl. Jag känner mig rätt nöjd med det och vill inte få en till. Det är precis som om det är min ofödda tvilling som tittar ut. Några tänder lite hår. Undrar om han kan grekiska, det vore till stor hjälp.

Ermoupolis, Syros. (Foto: Markus Olsson)

Nästa dag har nu infunnit sig och börjar även lida mot sen eftermiddag. Imorse när jag hörde det intensiva städandet i grannrummet tog jag mitt mod tillfånga och stack försiktigt näsan utanför dörren för att se om det möjligtvis var en liten harmlös tant att förklara nyckelproblemet för. Det var svårt att avgöra. Hon var visserligen väldigt liten där hon stod och mumsade på en gyros pork i arla morgonstund men det sönderblonderade håret och den vassa näsan vittnade på något sätt om något annat än harmlöshet.

Hon ojade sig lite men tog det lugnt och sa med lite fläsk mellan framtänderna att ”It’s ok”. Det efterföljande telefonsamtalet lät dock väldigt mycket mer och jag sjönk ner så djupt jag kunde i min stol på uteplatsen medan jag åt den nyinköpta frukosten. Klockan tolv skulle låsbytet ske och den nya nyckeln skulle ligga i receptionen. Mycket riktigt gjorde den det och jag lade dit min lilla nyckelstump som en offergåva på den alltför höga receptionsdisken.

Ermoupolis, Syros. (Foto: Markus Olsson)

Under förmiddagen gjorde jag och min tvilling en dryga 2,5 timmarsvandring längs kustlinjen för att möjligtvis ta ett skönt dopp vid någon av de på kartan märkta stränderna. Det visade sig vara gjutna betongplattor med stegar ner i vattnet som kallades beach. Eftersom det blåste rätt kraftigt idag så avstod jag från att krossa min kropp mot betongen av de starka vågorna som säkerligen önskade tilltyga min kropp.

Tillbaka i stan satte jag mig under skuggan av ett parasoll och lät mig stärkas av en iskall Mythos och lite gyros pork. Jag hade ändå varit sugen på det ända sedan i morse när det viftade lockande mellan tantens tänder och retade mina köttsliga lustar. Medan jag satt där och smyglyssnade på tyskarnas konversation vid bordet bredvid gick nog världens minsta och äldsta man förbi. Skjortan var alldeles för stor, skorna lika så. De var som stora segelbåtar till den lilla, lilla kroppen. Om han hade velat hade han kunnat segla iväg över havet med sin stora vit- och rödrandiga skjorta som segel.

Fortsättning följer nästa vecka…

Är du nyfiken på Andros? Läs mer här: Andros (länk)

Är du nyfiken på Syros? Läs mer här: Syros (länk)

Här kan du läsa vilka inreseregler som gäller till Grekland just nu: Inreseregler till Grekland (länk)

OM BLOGGEN

Markus Olsson mittgrekland greklandstips

Markus Olsson

Under mina öluffarresor i Greklands övärld har jag kommit att fastna för detta vackra, varma land. Jag älskar naturen, maten, musiken men framför allt det gästvänliga folket som tar emot en med öppna armar. Med mittgrekland.se hoppas jag kunna bygga uppe en webbsida med fakta och inspiration för dig som ska eller planerar att resa till Grekland.

Kategorier

Dela

Share on facebook
Share on twitter
Scroll to Top