Naxos, Kykladernas drottning, ligger stor och majestätisk med Kykladernas högsta berg, långa utsträckta stränder och ett nästan andäktigt väsen i mitten av den ögrupp som så många av oss förknippar med det klassiska Grekland. Det är väl egentligen nu min mer traditionella öluff börjar, dvs med båt, istället för med flyg som tog oss till Skyros. Det är bara några timmar sedan jag vördnadsfullt bugade när jag klev iland i Naxos stad men det blev nästan så att jag inte kom fram överhuvudtaget. Jag gjorde nämligen ett klassiskt misstag vid biljettköpet.
Det ödesdigra biljettköpet skedde på ett överbelamrat försäljningskontor i Atens kokande centrum. Den något sävliga försäljaren satt så djupt nedsjunken i sin slitna kontorsstol att bara huvudet och två händer stack upp vid tangentbordet. Med släpig röst och med en stor gäsp ställde han sina kontrollfrågor, räckte över den kuvertförbackade biljetten och redan där borde mina känselspröt ha signalerat en varning. När jag sedan i arla morgonstund anlände med första tunnelbanan till Pireus och med ryggsäckar på både ryggen och magen så att jag nästan tog rull i min iver att komma ombord, blev jag genast stoppad på landgången av en van målvakt. Min biljett var bokad en månad framåt i tiden och nu skulle jag åka med ett annat fartyg och från en annan gate 15 minuter bort med buss. Ja, så stor är faktiskt hamnen i Pireus men gratis bussar transporterar väsktunga resenärer mellan gaterna samtidigt som de stressat trummar på sitt bagage när avgångstiden kommer allt närmare.
Med snabb service i den lilla biljettluckan intill fartygets vrålande motorer byttes min biljett till rätt datum och till rätt fartyg med fem minuters marginal. Läxa: lämna aldrig försäljningskontoret utan att granska biljetten. Med dieselångorna i halsen landade jag lättad på en brungrå plaststol ute på däck. Nu väntade fem timmars båtfärd i den grekiska arkipelagen.
Jag har varit på Naxos fyra gånger förut och det är lätt att återvända till eders majestät i all hennes prakt. Den här gången gör jag det dock med ett särskilt syfte: att bestig berget Zeus och få blicka ut över Kykladerna från drottningens gnistrande krona. Denna upplevelse får dock vänta någon dag och istället kommer jag ägna mig åt beach-hopping.
Naxos västkust kantas av några av Greklands absolut finaste stränder. Och allt inom en radie av drygt en mil. Den första stranden ligger i Naxos stad, Agios Georgios Beach, och är beklädd med tavernor, kaféer och rad boenden. Här finns närheten till allt ackompanjerat av klarblått hav och den varma benvita sandstranden. Därefter följer ett område som kallas Laguna men som egentligen inte erbjuder varken magiska bad eller strandhäng.
Efter cirka fem kilometer ligger nästa stopp, favoriten Agios Prokopios. Här kan du njuta av stranden i både solstolar och på din medhavda handduk. Ovanför stranden finns ett rikt utbud av utfodringsställen. Det är inte mycket som slår en lunch på till exempel taverna O Fotis medan det turkosa vattnet brusar strax intill. Den snedtandade damen med citrongul blondering som serverade mig lät misstänkt svensk i sin brytning och när jag frågade henne om hon kom från Sverige så svarade hon ja. Jag bytte till svenska och rabblade en hel harang om dagens händelser. Hon svarade med samma brutna engelska som tidigare att, ja, de hade öppet. Jag slutade rabbla svenska.
Mitt boende ligger intill stranden i Agia Anna som är nästa stopp på strandluffen. Agia Anna är det område på Naxos där jag faktiskt helst väljer att bo. Sedan mitt första besök här för tio år sedan har det hänt mycket och nya boenden, restauranger och affärer växer ihop till en mer sammanhållen by samtidigt som det enkla och rustika behålls. Boendet är enkelt men har allt jag kan önska. Ja, till och med ett kylskåp med kulsprutefunktion. Ja, det låter i alla fall så. Först gången det avfyrade en salva var jag beredd att kasta mig ner på golvet för omedelbart skydd innan jag tog strid för min drottning. Kuppförsök har jag bara läst om men instinktivt ställer jag mig på drottningens sida. Nu när skåpet har kuppat några gånger höjer jag bara lite på ögonbrynet och fnyser. Mycket väsen för ingenting.
Efter Agia Anna sträcker dagens sista och längsta strand ut sig, Plaka Beach. Här tävlar uthyrningsstolar med varandra och ett olympiskt spel av olika vattensporter pågår. Mellan akterna finns även utrymme för den egna handduken i de vita sanddynerna med skuggmöjligheter från ett fåtal pinjeträd. Ovanför Plaka beach ligger ett brett utbud av tavernor, kaféer och barer som släcker både törst och hunger.
Idag valde jag att stanna här men för den som vill hoppa vidare fortsätter stränderna att avlösa varandra. Orkos Beach, Migri Vigla Beach, Sahara Beach, Kastraki beach och Ghlifada Beach bara för att nämna några. Hyr en bil, moped eller cykel för att utforska Naxos alla stränder eller varför inte ta bussen från Naxos stad för att nå flertalet av dem.
Imorgon byter jag stranden mot de karga bergssluttningarna. Om det erövring av en bergstopp eller en frappe i en bergsby återstår dock att se.
Läs mer: Naxos
utav ampilio